Publicerad den av — 3 kommentarer

Trafikverkets ointresse för plogningen hämmar utvecklingen

Trafikverkets hantering av snöröjningen är symbolisk för den diskriminering som pågår mot glesbygder. Har Sverige verkligen råd med alla beslut som hämnar utvecklingen i områden som är viktiga för hela landet?

Det är länge sedan jag varit så upprörd som den här hösten. Jag känner mig ursinnig och samtidigt i händerna på makthavare som tar till hela färgpaletten för att uppvisa både nonchalans och arrogans.

Hur problem med utebliven plogning i vårt land hanteras är visserligen bara toppen på ett isberg, men det är symboliskt. Ni som följt frågan vet att Inga-Lill Örjegren som är ordförande i Kanaans vägsamhällighetsförening är en av dem som påtalat problemen med Trafikverkets nya upphandlingsregler. Hon har bland annat skrivit till Sveriges kommuner och landsting, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Näringsdepartementet.

Infraktrukturminister Tomas Enroth, (S) har i svepande ordalag sagt att entreprenörer, Trafikverket och enskilda väghållare behövde ta sitt ansvar. Men att plogade vägar i högsta grad är ett nationellt intresse för att säkerställa att blåljuspersonal tar sig fram, att omsorg, post och andra serviceorgan kan fullgöra sina uppdrag och för att vuxna och barn ska ta sig till skolor och jobb kommenterades inte. Att människor, företag och allmännytta i glesbygd behöver en fungerande infrastruktur är möjligen självklart i teorin men inte i praktiken!

Ingen ifrågasätter maktordningen och ser härskarteknikerna som tydligt signalerar att folk ska acceptera den och hålla käft!

Trafikverkets försöker tvärtom göra det orimliga rimligt, genom att lägga skulden för att plogningen inte fungerar på andra.
”Det har tidigare hänt att underentreprenörer plogat även där de inte skulle.
– Trafikverket betalade för något som man inte begärt. Vi måste som skattefinansierad förvaltning noga följa upp vad vi får för pengarna, säger Bengt Olsson på Trafikverket till Aftonbladet.”

Bengt Olssons uttalande har citerats vitt och brett utan att någon verkar fundera på vad det är han egentligen säger. Jag tror att han skarvar grovt eller ljuger.
Det måste i annat fall vara historiskt att Trafikverket gjort upphandlingar för ”en hop vägar” utan att precisera vilka. Eller att det betalat för något annat än det som upphandlats. Det är inte ens sannolikt. Det Olsson faktiskt säger är att fler vägar än tänkt har plogats. Men istället för att applådera eller idka självrannsakan, görs ett uttalande som insinuerar fusk. ”Påförande av skuld och skam” är en känd härskarteknik. Syftet är att folk ska acceptera maktordningen och hålla käft!

Skyll er själva eller flytta!

Glesbygdsbor ska helt enkelt skylla sig själva när de valt att bo ute i obygderna – eller flytta. För oss gäller inte normen om människors lika värde. Skulle det annars vara politiskt möjligt att ta bort kommunikationsmöjligheter utan att ersätta det med ett mobilnät där det åtminstone går att ringa 112? Var annars kan akutvård erbjudas som förutsätter ”rätt väder” och poliser hänvisa till kostnadseffektivitet när larmen går? Och nog är det symboliskt att här, där nätavgifterna är högst, finns elstolpar där transformatorerna skjuter blixtar året runt.

Hur många exempel till behövs för att fatta att det här handlar om strukturer som hämmar utvecklingen av områden som är viktiga för hela vårt land? Har Sverige verkligen råd med det?
Inez Abrahamzon

Det här är mitt tredje inlägg om plogning av vägar. Texterna är till stora delar publicerade i Lokaltidningen under hösten 2018. Läs gärna också:

Ministrar axla ert ansvar

Diskriminering är normalläget i glesbygd

 

 

Publicerad den av — 2 kommentarer

Skulle vi stå ut med Karl-Bertil Jonsson och ifrågasättande hjältar – i verkligheten

Karl-Bertil Jonsson, en övertyga idealist, som går från tanke till handling. Bild från Scalateaterns föreställning: ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” med Anton Lundqvists i huvudrollen.

Så här efter julhelgen är det uppenbart att mat, musik och medmänniskor påverkar hur vi mår och tänker. Givetvis beror det förstås också på vilka val vi gör. Med det sällsamma tv-bruset från Karl-Bertil Jonssons jul i bakgrunden är det lika enkelt att googla fram filmer på brutala halshuggningar som att beställa tyllgardiner. Tiderna har förändrats, utbudet ser annorlunda ut, men hur mycket har vi människor själva ändrats?

De historiska förebilder vi hyllar i filmer och i de sedelärande sägner vi så gärna återberättar – skulle vi stå ut med huvudpersonerna i verkligheten?
Skulle vårt vredesmod emot Posten vändas till glädje om vi visste att den portabla blåtandhögtalaren fick sprida glädje hos någon hemlös eller att grytsetet från Ikea hamnat hos någon nisse i Hökarängen?

Och kan hårda bruttonationalprodukts-hjärtan vekna av insikten att tomten inte bara tömt barskåpen utan att han även (efter att ha läst Mollys och Melvins brev i sociala medier) tagit med alla vapen till Nordpolen. För att världens barn ska slippa såväl fyllefester som krig?

Skulle vi stå ut med en tomte som tömmer barskåpen och att paketen hamnar hos någon nisse i Hökarängen?


Skulle våra ögon tåras av stolthet när ungdomar ena dagen anklagar etablissemanget för att inte ta ansvar för att i nästa stund dilla om att vända andra kinden till? Eller skulle vi också uppbragda tala om autistiska glasögonormar eller anklaga dem för att sprida irrläror?

En sak kan vi i alla fall lära av vår historia. När ett land är i gungning kan förändringar ske. Både till det sämre och till det bättre. Det nu hundraåriga beslutet om lika rösträtt hade inte klubbats igenom den 17 december 1918 utan år av hungersnöd, risk för storstrejker och skräck över att fotfolket skulle följa Tysklands och Rysslands exempel och göra revolution. Vi vet också att vårt samhälle utvecklats tack vare ettriga språkrör som Ellen Key och Elin Wägner samt människor som under decennier enträget mobiliserat sina skaror och samlat in tusentals och åter tusentals namnunderskrifter för människors lika värde. De blev tidvis hånade, förlöjligade och demoniserade men så här i efterhand är vi stolta. Vilket är en tröst, om än rätt så klen, för oss som just nu kämpar i motvind för att göra våra röster hörda i andra rättvisefrågor.

Historien ger tröst, om än rätt så klen, för oss som kämpar i motvind för nutida rättvisefrågor


För att fira våra första hundra år med folklig demokrati har regeringen tillsatt en kommitté som i samverkan med skolor, ideella organisationer, myndigheter och kommuner ska planera, samordna och genomföra insatser för att stärka demokratin. Det är bra och direkt nödvändigt. Vore det inte juletider skulle jag dra till och säga att vi också vill se ett uns av demokratiskt jävlar-anamma i dagens riksdag och en ny regering.

Men istället tänker jag fortsätta nära drömmen om regeringstider där olika ses som effektivt och demokratiskt värdefullt. Jag gör det tillsammans med Forest Gump. Hjälten som aldrig kommer att bli den skarpaste kniven i lådan. Men hanföljer hjärtat och tänker tamejtusan rätt.
Inez Abrahamzon

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Tystnaden gör att Åkesson vinner mark

Det här inlägget fick på sin tid närmare 5000 delningar och en del uppmärksamhet i medier, (hittade en länk till Sveriges Radio)
Det ser ut som om jag var argare för fyra år sedan än vad jag är nu, men det är en chimär. Jag är lika frustrerad över tystnaden och över att flyktingar och invandrare får bära skulden för den urbaniseringspolitik som förts sedan 60-talet. Snart är det dags för EU-val igen. Kommer lands- och glesbygd, dvs den jord som föder beslutsfattarna, att komma upp på agendan den här gången?

Kommer kampanjen inför EU-valet den 26 maj 2019 bli en historisk upprepning, där ingen talar om lands- och glesbygden? Vilka kommer i så fall att representera oss i Europaparlamentet. 


OBS! Nedanstående text publicerades första gången den 26 maj 2014

Gårdagens val till EU-parlamentet var en kraftfull spark i arslet från landsbygdsborna till de etablerade partierna. Inatt kollade jag valstatistiken i de små valdistrikten och det var sannerligen ingen munter läsning.

I min egen by Latikberg är vi till 100 procent invandrare. Första nybyggaren kom hit 1777 så vår historia är drygt 200 år. Jag känner i princip alla som bor här och vet att ingen på allvar tror att lösningen på att service, banker, skolor, hemhjälp och sjukvård försvinner, är att kasta ut latikbergare från Latikberg.

När vi använder järnrör i byn så är det för att laga avgasrör inte för att slå ner andra. Just därför kan jag också säga att det är bristen på landsbygdspolitik som gör SD till det näst största partiet i vårt valdistrikt. De får bygdens mandat för att ingen annan verkar vara intresserad av hur vi har det. Latikbergs valdistrikt utgör dess värre inget extremt undantag på den politiska kartan.

Jag fyllde 53 igår och hör till dem som alltid varit intresserad av politik. Trots att partipolitiken under de senaste 30 åren bestått i att på olika sätt osynliggöra eller, vilket är ännu värre, förklara det rimliga i att försämra i det närmaste allt som finns på landsbygden, har jag inte gett upp hoppet för representativ demokrati. Men nu  kan jag säga att det är jävligt nära. För om vänsterpartister, socialdemokrater, miljöpartister, folkpartister, centerpartister, kristdemokrater och moderater fortsätter vända ryggen till landsbygdsborna så kommer vi att vända oss till de som ser oss. Inte för att de har en strålande politik utan för att de utgör ett alternativ.

Under första partiledardebatten skrevs det i medierna om att jämställdhet debatterades i mindre än 3 minuter. I samma debatt lyftes landsbygdens frågor inte alls. Jag vet varför. Det handlar om taktik.

Jonas Sjöstedt undviker exempelvis att  ta upp det rikskända problemet med akutplatserna på Dorotea sjukstuga eftersom det är Miljöpartiet och Socialdemokraterna i Västerbottens län som lagt ner dem. Alliansen vill inte heller lyfta problemet eftersom det är deras avregleringar som orsakat problemet.  I klartext, alla partier har sedan 60-talet bedrivit en usel politik för landsbygden och därför vill ingen heller tala om den.

I tystnadens bakvatten glider ett parti fram. Efter att ha lyssnat på landsbygdsriksdagens partiledardebatt där landsbygden stod i fokus kan jag säga att Åkesson inte vinner sina röster i kraft av retorik eller landsbygdspolitik. Han vinner för att ni andra håller käften! Och det gör mig förbannad.

Ni som är politiska företrädare ta ert ansvar innan jag och många med mig som bor på landsbygden helt ger upp. Det första som krävs är en gnutta ödmjukhet och självkritik.  Vem vinner på den urbaniseringspolitik som ni, var och en och tillsammans, fört under många, många år? Sedan kan ni gott göra er besvär ni också att berätta för landsbygdsborna logiken över att vi har råd att ta emot flyktingar samtidigt som det inte finns pengar nog för akutvård, ambulanser, skolor, bredband och annan service.

Lämna inte över hela det paketet till mig och andra. Och lämna inte över det till flyktingarna. För det är verkligen inte deras fel att det här landet ser ut som det gör!
Inez Abrahamzon

Publicerad den av — 1 kommentar

Ministrar axla ert ansvar för plogning av vägar

Ministrar behöver också plogade vägar för att de uppdrag som deras departement är ytterst ansvariga för ska kunna utföras. Trafikverkets upphandlingsregler behöver ändras så att vägar blir plogade

Även om november varit ovanligt grå och slaskig, vet vi att snöoväder kommer. Trafikverkets bestämmelser som fördyrar, försenar och i vissa fall helt omöjliggör att enskilda väger plogas har visserligen börjat lyftas i lokala medier, men inte mer än som en krusidull vid sidan av allt det andra. Att enskilda vägföreningar redan har eller kommer att få stora bekymmer att hålla uppe vägstandard och farbarhet på ett vägnät som är nära nog lika stort som det samlade statliga vägnätet, är tydligen av lägre intresse för riket än twitterinlägg från andra sidan Atlanten.

Medan journalister, opinionsbildare och politiker lägger sina pannor i djupa veck och analyserar för- och nackdelar med svensk blockpolitik, maktfördelningen i USA:s senat och kongress, faller servicen i glesbygden fullständigt samman. Tyst och knappt märkbart. Budskapet är övertydligt – ingen bryr sig.

Ett problem som uppstår vid enstaka tillfällen

Inte ens infrastrukturminister Tomas Eneroth. Den 12 februari 2018 svarade han så här apropå plogning:
”Det är inte regeringsbeslut eller regeländringar som krävs för att lösa de problem som förekommer. Det handlar här snarare om att hitta en för framför allt norra Sverige smidig lösning på ett problem som uppstår vid några tillfällen. Det handlar i grunden om vilket ansvar de aktörer som har ansvar för att lösa denna fråga tar, oavsett om det handlar om entreprenörerna, Trafikverket eller de enskilda väghållarna. Jag kommer fortsatt att följa frågan och förutsätter att alla tar sitt ansvar.”

För ministerns kännedom kan jag berätta att entreprenörer har löst problemet genom att inte lägga några anbud alls, eller genom att köra förbi de enskilda vägarna för att eventuellt komma tillbaka när de andra vägarna är klara. Trafikverket har så vitt jag vet inte gett några tips och råd till vägföreningarna och inte heller synkroniserat några upphandlingar. De kör på som förut. Ansvaret verkar nu helt och hållet ligga hos oss som bor efter enskilda vägar. Och jag undrar, på vilket sätt förväntas vi ”lösa denna fråga”? Vi gör det gärna, men behöver då få ett regeringsmandat i ryggen.

Ministerstyre blandas ihop med att inte styra alls – av alla regeringar

För det här omfattar långt mycket mer än plogning. Det handlar infrastruktur som säkrar att massor av människor ska ta sig i tid till jobbet och barn till sin skola och förskola. Farbara vägar behövs alla dagar i veckan för att polis, brandkår, ambulans hemtjänstpersonal och barnafödande ska ta sig fram. Inte minst med tanke på att mobilnätet på många håll är så uselt att det inte ens går att ringa 112.

Dess värre är Eneroths svar långt ifrån unikt. De senaste 40 åren har våra statsråd mangrant abdikerat från sitt ansvar att leda politik som gynnar hela landet. Hettar det till ute i bygderna är mantrat, oavsett regering, att myndigheter är självständiga. Och vips så har statsråden blandat ihop ministerstyre med att inte styra alls. Det går nämligen alldeles utmärkt att beordra myndigheter att ta nya och bättre beslut, om minst fem ministrar enas om nyttan av det.

Så i väntan på ny regering kan väl fem av våra nuvarande ministrar träffas för att slå klubban i bordet och ta sina politiska chefsuppdrag på allvar. Exempelvis behöver en infrastruktur- näringslivs-, landsbygds, justitie, barn-, äldre och jämställdhets-, civil- och försvarsminister plogade vägar för att de uppdrag, som hen är yttersta ansvarig för, ska kunna utföras.

Inez Abrahamzon

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Banker: Sluta jaga småfolk – tvätta er egen byk

”Det största skatterånet genom tiderna” administreras av banker enligt ”internationell standard. Samtidigt som storföretags girighet och kriminella aktiviteter pågår jagas småfolk för att minska penningtvätten.

Häromdagen damp ännu ett brev ner med frågor om hur jag använder mitt betalkort. Texten innehöll både morot och piska. Om jag svarade snällt den här gången, skulle jag få åka på en dygnskryssning mellan Stockholm och Mariehamn. Annars skulle kortet spärras och kontot sägas upp i december. Jag tar det sistnämnda som ett löfte och men överväger ändå att fråga om jag istället för kryssning till Mariehamn möjligen skulle kunna erbjudas en båttur över Bomsjön. Ett par sikar i näten skulle kunna ge den resan mål och mening även för mig.

Bankernas krafttag mot privatpersoners, byaföreningars och småföretags eventuella penningtvätt, känns minst sagt provocerande när nyheten om ”Det största skatterånet” genom tiderna precis briserat. Tack vare internationellt samarbete mellan journalister vet vi nu att europeiska banker systematiskt samverkat för att tjäna pengar på att storföretag inte bara ska undgå skatt utan även få tillbaka skatt som de aldrig betalat. En tidigare bankchef beskriver enligt SVT, vissa av transaktionerna som ”internationell standard” och skatterättsprofessorn Christoph Spengel uppskattar att skattebedrägerierna under en 15-årsperiod, åtminstone omfattat 250 miljarder – enbart i Tyskland. Vi vet att liknande aktiviteter pågått även i Sverige.

Enligt Skatteverket är det syftet med transaktionerna som avgör om något är lagligt eller olagligt. Det påminner mig om när mina barn med glimten i ögat säger: ”Det är tanken som räknas morsan” när disken står kvar. Ett gott uppsåt måste följas av hederliga handlingar för att vara något värt. Eller hur?

Jakten på småsparare är så ironisk att det skulle kunnat vara komiskt, men skrattet fastnar i halsen när mångmiljardbelopp fifflas bort.


Att jaga småfolk med blåslampa är givetvis enklare än att nagla fast de stora bedragarna. Det verkar dock vara förenligt med lagen att sila mygg och svälja elefanter. Det är så ironiskt att det skulle kunnat bli komiskt. Men skrattet fastnar i halsen när vi inser att bankernas administrativa rutiner för girighet, ”internationell standard”, är en av orsakerna till att våra bygder utarmas, omsorg brister och skatter behöver höjas. Dessutom vet vi ju alla, vis av tidigare erfarenheter, att det är kunderna som får betala om tumskruvarna kläms åt även mot bankerna.

Det kontantfria samhället har gjort oss helt beroende av andras betalningsvillkor. Och jag undrar i mitt stilla sinne hur penningtvätt med mitt kort rent praktiskt ska gå till? Eftersom jag aldrig satt in en spänn på kontot borde jag väl med automatik kunna avföras från de misstänktas lista? Den granskningen borde en digital robot klara. Det skulle i sin tur frigöra tid för banken. Tid som den sannerligen behöver för att grundligt tvätta sin egen byk.

Inez Abrahamzon
Publicerad okt 2018

Publicerad den av — 4 kommentarer

Diskriminering är normalläget i glesbygd

Trafikverket nya tidmätningsregler ställer till stora problem. Tanken är att förbättra kvalitén, men resultatet är att många får betydligt sämre service. Det här  ett av många exempel på hur glesbygdsbor diskrimineras.

De första snöflingorna har fallit. Höst är på väg mot vinter. Som barn brukade jag gråta när snön kom, eftersom det var så smärtsamt att inse att sommaren definitivt var över. Jag gillade inte heller att sjunga hurtiga vintervisor, det kändes helt enkelt falskt i hjärtat.

Åren har gått och jag förhåller mig annorlunda nu, men i år gör snöandet mig faktiskt också bekymrad. Ett skäl är Trafikverkets nya tidmätningsregler som innebär att de åkare som plogar har mycket tajta tidsramar. I bilarna finns gps inmonterade för att verket i realtid ska kunna se var de är och kolla att tiderna hålls. Vid förseningar riskerar åkeriet böter. Fem till tio minuter sägs kunna kosta mer än 20 000 kronor.

Konsekvensen är att avtal med vägsamfälligheter nu sägs upp på löpande band, eftersom åkarna inte hinner svänga in och röja småvägar i de områden som plogas. Istället kör de förbi. Miljösmart? Nej inte alls. Ekonomiskt, nej inte det heller. Med lite tur kan plogbilen köra tillbaka efter att de ”viktiga” vägarna plogats. Men det blir kostsamt. I vissa fall mer än dubbelt så dyrt. I mina ögon är ändå det allra värsta att staten än en gång manifesterar att det är skillnad på folk och folk.

Staten gör än en gång skillnad på folk och folk

Paradoxen med de höjda kvalitetskraven är att ett större snöfall kan göra det omöjligt för de som bor efter småvägar att åka till jobbet eller skolan. För blåljuspersonal, som polis, brandkår och ambulans, blir framkomlighet ett problem. Redan förra vintern fick hemtjänstpersonal pulsa fram genom snödrivor till vårdbehövande när fyrhjulsdriften inte räckte till. Och jag frågar mig: Vad innebär ”alla människor lika värde” i praktiken för våra beslutfattare? Ingår plogning i det paketet?

 I Sverige finns 23 000 väghållare för enskilda vägar som får bidrag för att sköta om och hålla vägarna uppe eftersom det är av nationellt intresse. De enskilda vägarna med bidrag omfattar nästan lika många mil väg som de statliga vägarna.  Vi är många som bor efter dem. Eftersom vägbidragen är små räcker de sällan både till underhåll och skötsel. Så förutom ideellt arbete, genomförs allt från bingokvällar till att boende betalar in årsavgifter. Sånt som boende efter Sveavägen aldrig ens behöver tänka på.

Varför måste vi ockupera och göra uppror för att få tillgång till det mest självklara?

Jag börjar bli så otroligt less på att ständigt känna mig nödd och tvungen att berätta det självklara: Vi som bor i glesbygd behöver ha samma grundförutsättningar som andra kan ta för givna. Hur kommer det sig att vi ständigt ska behöva samla våra skaror, ockupera och göra uppror, för att ha kvar akutsjukvård och BB-avdelningar, få vägar plogade till rimliga kostnader och ha fungerande mobilnät? Och nog är det väl rimligt att sexåringar inte ska behöva åka buss i timmar för att komma till skolan?

Förra veckan fick en doroteabo inbrott i sitt gatukök i Strömsund. Polisen i Umeå bedömde att det inte var lönsamt att åka dit. Lönsamt!
Trots att vi betalar landets högsta skatter finns tydligen inga gränser för hur toleranta vi ska vara mot tjuvar, myndigheter och ointresserade beslutsfattare. Diskriminering av glesbygdsbor har blivit normaliserat.
Inez Abrahamzon

Publicerad oktober 2018

Mer om trafikverkets plogning hittar du här! 

Uppföljande ledare om plogning:
Ministrar axla ert ansvar

Trafikverkets ointresse hämmar utvecklingen

 

 

 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Demokrati får aldrig bli narrspel

Rättvisa, jämlika och jämställda samhällen behöver kloka politiker och kloka tjänstepersoner. Annars förvandlas demokrat till narrspel. Foto John Noonan 

Plötsligt händer det! Våra riksdagspartier har det sista halvåret under bästa sändningstid presenterat flera viktiga vallöften för lands- och glesbygd. Ett av de mest radikala är att vinster från naturresurser ska stanna regionalt alternativt lokalt. Som glesbygdsaktivist slits jag mellan hopp och förtvivlan. Är det här på allvar? Menar de vad de säger? Eller är det som vanligt ett spel för gallerierna?

Att vinster ska stanna där resurserna finns handlar om en av de största systemförändringarna i modern tid. Ni får förstå att jag efter så många år som glesbygdsaktivist har svårt att tro mina öron. Dess värre är jag inte ensam om det. För i annat fall borde de här frågorna redan toppat i alla medier och åtminstone någon websida kraschat på grund av besöksstorm. Enbart vad förändringen praktiskt och konkret kommer att leda till, när makten mellan stad och land blir den omvända, är stoff för många expertpaneler och morgonsoffor.
Hur ser ett framtidsscenario ut för Sverige när Norrlands inland har stålarna och skatteutjämning handlar om fördelning från glesbygd till storstadsregioner?

Hur ser utjämningssystemet ut, där fördelning handlar om att skicka stålar från glesbygd till storstadsregioner

Än så länge har inte en rad skrivits och inte ett ord sagts om detta i medierna. Jag vet varför. Vi tolkar det som sägs som tomma ord. För så brukar det vara. Vi som följt lands- och glesbygdspolitik har dåliga erfarenheter. Ett exempel är landsbygdskommittéer som tillsatts ungefär vart 10:e år. Kommittéerna har det inte varit något fel på. Inte heller förslagen, även om det varit uttunnade kompromisser, så att alla partier med hedern i behåll kunnat stå bakom. Fint tänkt, men inte ens det har lett till att förslagen klappats igenom i riksdagen. Färgen på regeringen har inte spelat någon roll. Varken Eskil Erlandsson eller Sven-Erik Bucht har kunnat dra igenom mer än en tummetott. Inte före och inte efter valen. Och i valtider har andra frågor fått allt fokus.

Just därför är det som nu händer oerhört intressant. Om bara hälften av det som lovats är mer än valfläsk kommer vi i lands- och glesbygd för första gången på 60 år kunna luta oss tillbaka i förvissningen att politiska makthavare på bred front för vår talan.

Om hälften av de löften som getts är mer än valfläsk, kan vi luta oss tillbaka och förlita oss på att politiker även för vår talan

Givetvis innebär även det utmaningar. När vinster från vatten, skog, malm och vind stannar lokalt måste våra inlandskommuner tänka om och lära sig administrera utveckling istället för avveckling. Solidaritet kommer i ett huj att handla om att dela med sig av kapitalt och investeringsmedel från periferi till centrum. Vi som alltid haft fördelen att slå underifrån måste lära oss att byta roll. Vi behöver också lära oss att hantera vår egen girighet och bygga system för klok fördelningspolitik som gynnar hela landet. Lokala beslutsfattare behöver sannolikt även medietränas så att de inte säger förnedrande saker om de som har det sämre ställt i kommunkassan än vi själva.

Det är som med Bamse och Pippi Långstrump. De som är starka måste också vara snälla och generösa. För samma maktspel som fram till dags dato avfolkat lands- och glesbygd kan omvänt skapa förfärliga klyftor och orättvisor i städerna. Rättvisa, jämlika och jämställda samhällen kräver kloka politiker och kloka tjänstepersoner. Annars förvandlas demokrati till narrspel.
Inez Abrahamzon

Publicerat sep 2018

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Elbolagens härjande beror på bristande politik

En mycket liten del av prishöjningarna går till att rusta upp vårt elnät, enligt energimarknadsinspektionens generaldirektör. Under årets första kvartal gjorde Vattenfall 2,2 miljarder vinst på nätavgiften.

”Hur du än vänder dig så är ändan bak”, brukade min mamma säga. Ibland blir det påtagligt.  Om Sverige vore en kropp så är Norrlands inland tydligen dess ändalykt.
Det är inte rättvist att vi, trots alla tillgångar som tillförs i form av naturresurser, kunnande och livsmiljöer, med automatik alltid ses som myntet baksida. Låt oss inse att det saknar logik och att det mer är ett uttryck för kolonialism än realism. Elmarknaden är ett extremt bra exempel på det.

Tillgång och efterfrågan styr priset” brukar det heta. I mellersta Norrland står vi för 38 procent av elproduktionen, men bara 18 procent av förbrukningen. Det borde innebära att vi skulle ha de allra lägsta elpriserna. Men verkligheten är den motsatta. Vi får visserligen några örens sänkning på elpriset för att vi bor där vi bor, men det äts mer än väl upp av landets högsta överföringsavgifter. Logiskt? Nej inte ett dugg.

Hjördis fick vänta i över ett år både på räkning och upplysningar om sin elförbrukning på grund av trasig koncentrator i transformatorn

”Man får det man betalar för” är ett annat talesätt som inte heller stämmer. Vi borde ha landets högsta standard på elnätet, men icke. För några veckor sedan hälsade jag på hos Hjördis i Björkvattsdalen. Under ett års tid har hon bråkat med Vattenfall för att få koll på sin elförbrukning. Efter ett par månaders härjande fick hon veta att en koncentrator gått sönder, vilket innebar att varken hon eller den nya elleverantören kunde få uppgifter om hur mycket el som förbrukades. Samma gällde förstås för hennes grannar. Även om det kan vara skönt att slippa elräkningar under ett år, är det få av oss som vill han en årsräkning nerdimpande. Hur vet vi att den stämmer och om vi haft rörligt pris, hur vet vi att priserna på räkningen är de rätta?

På Hjördis gård finns stolpen med den numera lagade transformatorn.  Även om jag inte kan se det i dagsljus förstår jag av knastrandet att det slår ut gnistor från den hela tiden.
Storbolagen Vattenfall, Eon och Ellevio (tidigare Fortum) menar att de kraftigt höjda överföringsavgifterna behövs för att ta hand om de eftersatta näten. Inte ens energimarknadsinspektionens generaldirektör Anne Vadasz Nilsson köper den förklaringen. I en intervju i SVT konstaterar hon att en mycket liten del av prishöjningarna gått till investeringar.

Det politiska intresset att göra något åt eländet har under alla år varit försumbart

Att elbolagen fått husera fritt med prissättningen beror på ett domstolsbeslut från förra året. Bara under de första tre månaderna har Vattenfall gjort en rekordvinst 2,2 miljarder enbart på nätavgifterna. Eftersom det både är skatt och moms på elpriserna och det ger fint klirr i statskassan så har intresset att göra något åt eländet varit försumbart hos våra regeringar under många, många år. Men till sist blev det uppenbart att något behövde göras åt en avreglerad marknad som fullständigt löpt amok.  Några stora bolag har i princip monopolställning. Kartellbildning är förbjudet, jag vet. Men ringa går ju…

”Vad fan får vi för pengarna?”Jag tar risken att göra en travesti på svenskt näringslivs ordförande Leif Östlings ord.  Även om vi redan vet svaret. Vattenfall har sitt huvudkontor i Stockholm. Tyska Eon har sitt svenska huvudkontor i Malmö. Finska Fortum har visserligen sitt svenska huvudkontor i Arbrå i Hälsingland, men koncernen har sitt säte i Esbo utanför Helsingfors.

De flesta jobben och i princip alla skatteintäkter som elproduktionen generar hamnar i storstäder – inte där är elen produceras. I Norrlands inland har vi landets högsta skatter, de dyraste elpriserna, högsta bränslepriserna, sämsta vägarna och omotiverat stora skillnader i vård och omsorg. Vi får tillbaka administrerade orättvisor till frukost, lunch och middag. Det är nog nu! Vi ses på Mynttorget på lördag!
Inez Abrahamzon

Filmsnutt med Hjördis och hennes sprakande elstolpe

 

Jag talar på Mynttorget

https://www.facebook.com/landstormen2018/videos/2146111782323550/?hc_ref=ARTSznjY3ekzGv7834PuSBM7ADQX4MIXx_Q5woBOlJHB8MdQNPBHn94CxliotO4aXmo&__xts__%5B0%5D=68.ARCPTIfJo81b_nPXqXs6TaDsZ5sRlhk3WcQ-7kCMiOJj9qTOrKr9aszXmdrpQ-WXPgrFPYdyUgsheGIkQM3XGyCOqRxqWzcgbYyhjI5Zjy75iZW4USzyQDbPMkTJ9AZvaLgozcMx_XWDiOyAcy44TmIVUgHl7dk35oldKUvsh_CiZ7VQsLYI8hg&__tn__=FCH-R&fb_dtsg_ag=AdyulqwDu3YY5iW9vYbh9Pq_uMr7lTPDZB2JhKHGm41ZXA%3AAdwCJPN57_VjW7bvBuwFVmDHeLYQQXrGcSANXdeE5Xf11g

Publicerad den av — Lämna en kommentar

En het resa till Mjölby borde alla tvivlare göra

För att tåg ska vara ett vettigt alternativ till bilen i hela landet måste standarden på tågen höjas. Hållbara kollektivlösningar handlar om att fler ska ha tillgång till och kunna välja bra och miljövänliga resor.

Sista biten på vägen till Asby i Ydre kommun valde jag tågen istället för egen bil. En restid på fyra timmar och flera avgångar att välja på är förutsättningar som jag, som bor i södra Lappland, verkligen uppskattar.  Allt fungerade helt enligt resplanen, med undantag från en mindre försening mellan Linköping och Mjölby.

Min tanke var att använda restiden till arbete. När det är 30 grader varmt ute bli det hett, faktiskt på gränsen till olidligt, i ett tåg utan vettig ventilation. På andra sidan gången låg ett spädbarn och framför mig satt en medelålders kvinna med stora problem att hantera värmen.

Det enda eluttaget som fanns på tåget var strömlöst

Jag hade tagit med en flaska vatten, vilket var tur, eftersom servering saknades. Mitt arbete flöt på rätt bra, via mobiltelefonen svarade jag på enkäter, mail och annat som stod på väntelistan. Men en halvtimme före sista tågbytet började batteriet lysa rött, trots att det varit fulladdat när jag steg på tåget. Jag behövde ladda telefonen för att kunna visa upp sms-biljetten för sista biten av resan. Konduktören lotsade mig fram till det ett enda eluttag som fanns på tåget, som dess värre visade sig vara strömlöst.

Det här är sinnebilden för de utmaningar som vårt samhälle står inför när det gäller kollektivtrafik. Rusta upp det som finns eller satsa på att bygga nytt. Låt oss här för formen skull klargöra skillnaden mellan miljoner och miljarder genom att tänka tid istället för pengar. Då motsvarar en miljon sekunder 11,5  dygn och en miljard sekunder ungefär 31,5 år.
Den föreslagna satsningen på höghastighetståg mellan Göteborg, Malmö och Stockholm, beräknas kosta åtminstone 230 miljarder.

I miljard sekunder motsvarar 31,5 år. Med det i bakhuvet är det enkelt att förstå att 230 miljarder kronor kan göra nytta för många  

Resan till Asby har om möjligt gjort mig ännu mer övertygad om att den satsningen måste vänta. Pengarna behöver istället användas till att rusta upp nuvarande tågnät. Exempelvis beräknas en upprustningen av Inlandsbanan med bibanor, vilket motsvarar 10 procent av landets järnvägsnät, kosta 6-8 miljarder. Med det i bakhuvudet är det enkelt att förstå att 230 miljarder, klokt använt, kan göra stor nytta – för många och i hela landet.

Det behövs ingen professorsexamen för att förstå att även den mest miljömedvetne tvekar att stiga på tåg med den standard som jag åkte. Om tåget blivit stående skulle hettan tveklöst blivit hälsovådlig för alla resenärer. Hållbara kollektivlösningar handlar primärt om att fler ska ha tillgång till och kunna välja bra och miljövänliga resor, inte om att ge ytterligare ett alternativ till orter och rutter där det redan finns fullgoda möjligheter. Tvivlar någon på det så rekommenderas en het resa till Mjölby.

Inez Abrahamsson, talesperson för lands- och glesbygdsfrågor, Feministiskt Initiativ.

 

 

Publicerad den av — 3 kommentarer

I vilket land ska ifrågasättare bo?

Var är det passande att ifrågasättare av maktspel och centralistiska tolkningsföreträden bor?

”Du kan ju flytta”. Jag vet faktisk inte hur många gånger och hur många varianter av det budskapet som jag hört under min levnad. Det är inte att orden sägs eller skrivs som är värst. Det som gör mig galet arg är sammanhangen där det sker och sättet det görs på.

Häromsistens var det som en kommentar på ett inlägg om att privatpersoner, omsorg och företag behöver mobiltäckning i hela landet.  Jag trodde att det här handlade om självklarheter. Men icke, inom bara några minuter kom första kommentaren.

”Bor man i en liten stuga utanför samhället får man väl acceptera det. Eller tycker du att staten, vi skattebetalare, ska betala för en separat mobilmast för flera hundra tusen styck.”  Och så kommer orden. ”Han har ju ett val att flytta närmare samhället där det finns täckning.”

Strukturproblem förminskas och görs till personliga särintressen  

Och vips så är problemet personligt och inte strukturellt. Frågan blir förminskad till att enbart handla om någon enstaka person ute i ”urskogen”. Att det handlar om säkerhetsaspekter för vård och omsorg likväl som förutsättningar för företag att kommunicera med kunder blir helt ointressant. Likaså det faktum att land- och glesbygd utgör fundamentet för människors överlevnad och att exploatering och skatter från privatpersoner och företag i högsta grad genererar pengar till staten även från glesa bygder.

Ovanstående kommentar, och sisådär ett tusental till, verkar också med någon slags självklarhet utgå ifrån att alla problem beror på att människor genom plötsliga infall bestämt sig för att bygga bo där ingen service finns. Historielösheten blir slående. Om jag tar mig själv som exempel så är jag femte generationen på min gård. När mina förfäder satte bo, tänkte de inte på mobiltäckning, utan på överlevnad. Men även i små byar som Latikberg utvecklades sedan service i form av affärer, jordbrukskassor, postkontor, skolor, telefonledningar och vägbelysning för att bara ta några exempel.

Mannen från Liljeholmen får ursäkta men han råkar vara ett både färskt och strålande exempel på hur dialoger kan se ut. Det som gjorde honom mest upprörd var att det fanns tillgång till fiber i glesbygd, när inte ens han, som bara bodde någon kilometer utanför Liljeholmen hade det.  Vän av ordning skulle ju då förstås kunnat föreslå en flytt på någon kilometer. Men det vore ju att slå under bältet. För givetvis ska grundläggande service finnas även utanför Liljeholmen. Det är viktigt och det är angeläget.

Människor och bygder ställs mot varandra i all oändlighet. Och jag tänker: Har vi inte kommit längre än så här i vår utveckling?

Det jag vänder mig emot är att människor och bygder ständigt ställs emot varandra. Centrum – periferi, nysvensk – ursvensk, hetero – hbtq och så vidare i all oändlighet. Att härska genom att söndra har varit en effektiv metod i tusentals år. Julius Ceasar använde det med stor framgång för 2000 år sedan. Och jag tänker: Har vi inte kommit längre än så här i vår utveckling?

När jag är i affekt tänker jag också: Om vi som tycker att viss service ska finnas i hela landet och som bor ”fel”, det vill säga i förorter och lands- och glesbygd, ska skylla oss själva och flytta. Vart ska vi flytta? I vilket land eller bostadsområde är det passande att ifrågasättare av maktspel och centralistiska tolkningsföreträden bor?

För mig är problembilden självklar. Vi behöver inte skapa ett ännu mer kluvet land. Vi behöver tvärtom enas om tagen och samla våra krafter för att stärka både varandra och demokratin. Vi behöver manifestationer som Landstormen. Boka bussarna. Vi ses på Mynttorget den 25 augusti!

Inez Abrahamzon

Publicerad aug 2018

Länk till inslaget om Bo Andersson i Selet, Ragunda kommun. Vill du ha text, klicka på bilden till vänster om kugghjulet.

Om Bo och fiber
Bo är pensionär och har tidigare varit ordförande för Hela Sverige ska leva, Jämtland. Fiber drogs in i samarbete med Byanet, Telenor och Jordbruksverket. Förutom många timmar eget och ideellt arbete så har varje hushåll (närmare 300) betalat 9 200 kr för installationen.
Ett antal byar har tillsammans bildat en en egen fiberförening, en normalkostnad för tv och internet är cirka 1000 kr/månad, bland annat beroende på val av kanalutbud. TV-licens betalas separat. Källa: Bo Andersson.