Publicerad den Lämna en kommentar

Vart försvann fördelningsfrågorna?

EU-valet borde ha varit ett tillfälle där fördelnings- och rättvisefrågor lyfts. Men märkligt nog passar lands- och glesbygdsfrågor aldrig in i valdebatterna, varken i vid nationella eller europeiska val.

Äntligen är valtiderna över. För mig som är politiskt intresserad glesbygdsbo är de deprimerande att höra samma tugg varje valår, i timslånga debatter och i väntan på att någon ska säga orden lands- och glesbygd. Det är helt makalöst att det går att undvika att säga just de orden, med tanke på att det perspektivet finns, eller i varje fall borde finnas, i alla politikområden.

Det är också sanslöst märkligt att det går att prata klimat och miljö utan att sätta lands- och glesbygd i fokus. För hur ska omställningen rent praktiskt annars gå till? Det kan väl inte vara så illa att politiker i gemen tror att vi kan nå klimatmål utan att använda oss av naturresurser?

Makthavare lyfter bara frågor som de själva har framför näsan

Ja, det är lika bra att säga som det är. Jag blir mer och mer förbannad över den nonchalans och arrogans som partiföreträdare manifesterar genom att inte lyfta andra frågor än de som de själva har mitt framför näsan. Och nej, det går inte skylla på att lokala frågor inte passar in i EU-debatterna. Av tre skäl. Det ena är att förtätning och förglesning är ett globalt fenomen som i högsta grad drabbar alla europeiska länder. Det andra är att fördelningspolitiken börjar i Bryssel. Det tredje skälet är att då måste man i så fall vara konsekvent.

När gemensamma tågtidtabeller plötsligt diskuteras tar jag mig för pannan och funderar än en gång på vad det är som gör att intresset för postlådor flera mil från bostaden, plogning enbart på torsdagar, bankkontor som stängts, dyra elnätsavgifter, höga bränslepriser, nedlagda skolor, akutvård i grannkommuner och statliga verksamheter som centraliseras – inte verkar existera. Vare sig för utfrågare eller debattörer. Lands- och glesbygdsperspektiv verkar aldrig passa in, varken för nationella eller europeiska val. Det är förutom problematiskt mycket odemokratiskt.

I valtider borde timmar, inte bara sekunder, vikas till att diskutera strukturfrågor som exempelvis leder till att medborgare som betalar de högsta kommunalskatterna har minst service och att människor som bor i bygder som exploateras, inte får ta del av vinsterna från intrången.

Pengar behöver fördelas för att göra nytta 

Jag har aldrig varit någon stor EU-entusiast, men med tanke på att strukturfonder och olika pelare inom den europeiska unionen har syftet att minska klyftor och förbättra utveckling, sociala rättigheter och demokrati, fanns stora möjligheter att göra just EU-valet till ett forum där fördelnings- och rättvisefrågor lyftes. Men icke!

Säger som den engelska filosofen Francis Bacon. ”Pengar är som gödsel, till ingen nytta om de inte blir spridda”.
Inez Abrahamzon

Publicerad  maj 2019

 

 

 

Publicerad den Lämna en kommentar

Våga utmana flyttströmmen

Det finns givna roller som vi i glesbygd förväntad förhålla oss till. En av dem är att korkskallar stannar i glesbygd, för att det inte förmår annat, medan de modiga och smarta flyttar.

Att korkskallar bor kvar i glesbygd medan smarta flyttar verkar vara en historia som är värd att berätta hur många gånger som helst. Själv måste jag ha växt upp i någon form av skyddat akvarium eftersom jag i ett tidigt skede fick lära mig att jag var klipsk, stark och att mina arbetsinsatser var lika viktiga som mina bröders. Ända fram till tonåren trodde jag på fullt allvar att jag och mina vänner var lika bra som alla andra.

Men mina blå dunster om likvärdighet har numera förbytts till ett slags klarseende om att vi som bor i glesbygd bör ikläda oss vissa roller för att inte bli allt för obehagliga. Det blev jag brutalt varse redan på 90-talet under en filmfestival med enbart landsbygden i fokus.  De arketyper som vi förväntas välja har troligen funnits i mer än 100 år och gestaltades mer eller mindre i alla filmer. Den elake fadern, som var utvecklingsfientlig och emot allt och alla. Jordemodern, som kunde stycka en gris och föda barn – samtidigt. Den bidragsberoende sonen, som var för ful för en kvinna och för lat för ett jobb. Den obegåvade dottern, som varken ville eller kunde boka en tågbiljett och därför satte bo med sin kusin. Kulturbäraren, som till fulländning kunde läsa naturen, men inte en bok. I filmerna fick vi även uppleva modet och kampen när den begåvade dottern/sonen bröt sig loss och flyttade.

Vår egen och andras hjärntvätt skapar felaktiga förutsättningar, förväntningar och förutsägbara resultat

Dess värre projiceras de här typerna fortfarande gång på gång i filmer, teater och allehanda medier. En hjärntvätt som givetvis även visar sig i forskningsresultat. Häromsistens via Linköpings universitet där analyser gjorts på mönstringsresultat för 1,29 miljoner svenskfödda män, som visade att de som studerar längre och har lite högre IQ flyttat från vischan. Förutom att vi tänker, socialiserar och skapar bättre när vi bor i städer, drar forskarna glädjande nog även slutsatsen att städernas tillväxt beror på att begåvade individer flyttar in. Här kan jag faktiskt helt gratis, men utifrån beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund, tillägga att städernas tillväxt bygger på att resurser av allehanda slag kontinuerligt tillförs från lands- och glesbygder. Fundamenten för liv och existens gror nämligen i mylla inte betong. Utan exploatering skapas ingen ekonomiskt tillväxt. Det är priset som några sätter och som andra – både områden och generationer – får betala.

Även om det är lätt att reta upp sig på att Linköpings universitet inte problematiserar hur små förutsättningarna är att utbilda sig i glesbygd, hur urbaniseringen koncentrerar kvalificerade jobb och att de inte heller gör några jämförande analyser av begåvning på exempelvis sådana som mig: Kvinnor och män med en massa högskolepoäng som aktivt väljer att flytta tillglesbygd, så finns skäl till självreflektion. I klartext: Vad fan beror det på att våra ungdomar blir klokare när de flyttar? Vad sätter vi själva upp för glastak?

Vad fan beror det på att våra ungdomar blir klokare när de flyttar?

Forskningrapporten Vinna och försvinna?: Drivkrafter bakom ungdomars utflyttning från mindre orter av Lotta Svensson, från samma universitet, visar att vi i glesbygd ser upp till barn som flyttar och ner på de som stannar. Det är finare att diska på Grand Hotell och hänga på krogen än att engagera sig i byaföreningen och jobba natt på sjukan. Det har också visat sig att ungdomar som flyttat inte känner att de är välkomna tillbaka. Jag har precis samma erfarenhet, men har numera fattat att det handlar om egna och andras föreställningar och förväntningar. Jag har också förstått att vidgade vyer ger bredare perspektiv, oavsett åt vilket håll flyttlasset går. Men en sak är säker. Det behövs betydligt mer mod och jävlaranamma för att flytta mot strömmen än att flytta med den.
Inez Abrahamzon.

Avhandlingen visar att samhällets grundstrukturer har ett stort inflytande på ungdomarnas flytta/stanna-beslut. Viktiga faktorer är de faktiska förhållandena i samhället där unga har olika tillgång till resurser, såväl ekonomiskt, socialt som kulturellt. I flytta/stanna-frågan har den samhälleliga genusordningen har stor genomslagskraft. Likaså spelar spänningen mellan centrum och periferi en väsentlig roll – där makten att definiera vad som är ”rätt” och ”naturligt” sammanfaller med värderingar av hur ungdomar ”är” och ”ska vara”.”
Utdrag från Abstract i rapporten Vinna och försvinna?: Drivkrafter bakom ungdomars utflyttning från mindre orter
.

BOKTIPS!

 

 

Publicerad den Lämna en kommentar

Hur många gånger ska landsbygdsbor betala för att få ett fungerande elnät

Trots höga nätavgifter och kraftbolagens miljardvinster är elnäten på landsbygden är kraftigt eftersatta. Det är en av orsakerna landsbygdsbor oftare drabbas av strömavbrott än de som bor i städerna.

Så har stormarna Alfrida och Jan skövlat skogar och gjort människor i norr såväl som i söder strömlösa. Och än en gång blir många av oss varse hur beroende vi är av fungerande system för vår överlevnad. När jag växte upp var självhushållningen långt ifrån hundraprocentig, men förmågan att hantera problematiska situationer var hög. Djur fanns på gården, rören från vedpannan var stora nog för självcirkulation och kallkällan varifrån vi tog vårt vatten låg högt, vilket gav självtryck. Dessutom var konsten att konservera mat på egen hand i högsta grad levande.

Förutom att Alfrida och Jan lett till en nostalgikick på temat ”allt var bättre förr” (vilket jag inte tycker) så har stormarna än en gång gjort det tydligt att vi bor i ett kluvet land.
Energimarknadsinspektionens statistik över de senaste 20 åren visar tydligt och klart att de flesta strömavbrotten sker på landsbygden och att det nästan aldrig händer i stadsnära områden. Dessutom tar det längre tid innan strömmen kommer tillbaka på landsbygden.
Det är verkligen ingen slump att det är i Norrlands inland som vi köper elaggregat och sätter in braskaminer. Här lever vi med att skötsel och underhåll av näten är åsidosatt. Det behövs inte heller någon ingenjörsexamen för att fatta det, när blixtar slår ut året runt från transformatorerna.

På hur många sätt och hur många gånger ska landsbygdsbor betala för att ha rätt till ett väl fungerande elnät?”


Det är därför mins
t sagt provocerande när informatören från Vattenfall under bästa sändningstid himlar med ögonen och säger att reparationsbehoven egentligen skulle kräva ännu högre avgifter. Det är då som jag önskar att reportern skulle ha frågat: ”På hur många sätt och hur många gånger ska landsbygdsbor betala för att ha rätt till ett väl fungerande elnät?”

Förutom att vi redan betalar de högsta nätavgifterna, är det våra marker, sjöar, älvar och vårt fiske som reglerats och ibland helt ödelagts. Det är från våra bygder som naturtillgångar i form av exempelvis skog, malm och vattenkraft tagits för att bygga land och finansiera välfärd. Det här är kunskaper som borde höra till allmänbildning. Vetande som borde leda till att journalister och politiker med någon slags ryggmärgsreflex skulle inse att Vattenfalls alla år med miljardvinster, enbart på nätavgifterna, givetvis använts till annat än att gräva ner kablar och till underhåll av elnätet i hela vårt avlånga land. Det är ju inga statshemligheter att det är så. Just därför vore det enormt klädsamt att det också blev sagt i klartext.

Det är våra marker, sjöar och älvar som reglerats och ibland helt ödelagts för att bygga land och skapa välfärd

Men 50 år av marknadsorienterad urban hjärntvätt har banne mig gjort oss alla mer eller mindre blinda för vad som är rimligt respektive orimligt. Det slår igenom i politiska beslut och i den centraliserade mediebevakningen, där huvudkontorens tolkning av hur verkligheten ser ut blir begränsad, avskuren och ibland till och med helt skruvad. Det värsta är att även halvkvädna visor, när de får sjungas nog många gånger, sätter normen.
Och vi som inte orkar, eller törs, skrika så högt att vi hörs igenom storstadsbruset – räknas inte.
Inez Abrahamzon

Publicerat jan 2019

”Av figurerna framgår att avbrotten i landsbygdsnäten i genomsnitt är både fler och längre än i blandade nät och tätortsnät. Det framgår också att stormåren påverkar leveranssäkerheten i högre utsträckning i landsbygdsnät än i tätortsnät. I lands- bygdsnät finns ofta en högre andel oisolerade luftledningar som i hög utsträckning påverkas av yttre omständigheter såsom vind, snö och åska. Dessutom saknar landsbygdsnäten ofta möjlighet till reservmatning (redundans), vilket gör att enstaka fel leder till längre avbrott.”

Källa: Elmarknadsinspektionens rapport ”Leveranssäkerhet i Sveriges elnät 2017. Statistik och analys av elavbrott”

 

Publicerad den Lämna en kommentar

Trafikverkets ointresse för plogningen hämmar utvecklingen

Trafikverkets hantering av snöröjningen är symbolisk för den diskriminering som pågår mot glesbygder. Har Sverige verkligen råd med alla beslut som hämnar utvecklingen i områden som är viktiga för hela landet?

Det är länge sedan jag varit så upprörd som den här hösten. Jag känner mig ursinnig och samtidigt i händerna på makthavare som tar till hela färgpaletten för att uppvisa både nonchalans och arrogans.

Hur problem med utebliven plogning i vårt land hanteras är visserligen bara toppen på ett isberg, men det är symboliskt. Ni som följt frågan vet att Inga-Lill Örjegren som är ordförande i Kanaans vägsamhällighetsförening är en av dem som påtalat problemen med Trafikverkets nya upphandlingsregler. Hon har bland annat skrivit till Sveriges kommuner och landsting, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Näringsdepartementet.

Infraktrukturminister Tomas Enroth, (S) har i svepande ordalag sagt att entreprenörer, Trafikverket och enskilda väghållare behövde ta sitt ansvar. Men att plogade vägar i högsta grad är ett nationellt intresse för att säkerställa att blåljuspersonal tar sig fram, att omsorg, post och andra serviceorgan kan fullgöra sina uppdrag och för att vuxna och barn ska ta sig till skolor och jobb kommenterades inte. Att människor, företag och allmännytta i glesbygd behöver en fungerande infrastruktur är möjligen självklart i teorin men inte i praktiken!

Ingen ifrågasätter maktordningen och ser härskarteknikerna som tydligt signalerar att folk ska acceptera den och hålla käft!

Trafikverkets försöker tvärtom göra det orimliga rimligt, genom att lägga skulden för att plogningen inte fungerar på andra.
”Det har tidigare hänt att underentreprenörer plogat även där de inte skulle.
Trafikverket betalade för något som man inte begärt. Vi måste som skattefinansierad förvaltning noga följa upp vad vi får för pengarna, säger Bengt Olsson på Trafikverket till Aftonbladet.”

Bengt Olssons uttalande har citerats vitt och brett utan att någon verkar fundera på vad det är han egentligen säger. Jag tror att han skarvar grovt eller ljuger.
Det måste i annat fall vara historiskt att Trafikverket gjort upphandlingar för ”en hop vägar” utan att precisera vilka. Eller att det betalat för något annat än det som upphandlats. Det är inte ens sannolikt. Det Olsson faktiskt säger är att fler vägar än tänkt har plogats. Men istället för att applådera eller idka självrannsakan, görs ett uttalande som insinuerar fusk. ”Påförande av skuld och skam” är en känd härskarteknik. Syftet är att folk ska acceptera maktordningen och hålla käft!

Skyll er själva eller flytta!

Glesbygdsbor ska helt enkelt skylla sig själva när de valt att bo ute i obygderna – eller flytta. För oss gäller inte normen om människors lika värde. Skulle det annars vara politiskt möjligt att ta bort kommunikationsmöjligheter utan att ersätta det med ett mobilnät där det åtminstone går att ringa 112? Var annars kan akutvård erbjudas som förutsätter ”rätt väder” och poliser hänvisa till kostnadseffektivitet när larmen går? Och nog är det symboliskt att här, där nätavgifterna är högst, finns elstolpar där transformatorerna skjuter blixtar året runt.

Hur många exempel till behövs för att fatta att det här handlar om strukturer som hämmar utvecklingen av områden som är viktiga för hela vårt land? Har Sverige verkligen råd med det?
Inez Abrahamzon

Det här är mitt tredje inlägg om plogning av vägar. Texterna är till stora delar publicerade i Lokaltidningen under hösten 2018. Läs gärna också:

Ministrar axla ert ansvar

Diskriminering är normalläget i glesbygd

 

 

Publicerad den 2 kommentarer

Skulle vi stå ut med Karl-Bertil Jonsson och ifrågasättande hjältar – i verkligheten

Karl-Bertil Jonsson, en övertyga idealist, som går från tanke till handling. Bild från Scalateaterns föreställning: ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” med Anton Lundqvists i huvudrollen.

Så här efter julhelgen är det uppenbart att mat, musik och medmänniskor påverkar hur vi mår och tänker. Givetvis beror det förstås också på vilka val vi gör. Med det sällsamma tv-bruset från Karl-Bertil Jonssons jul i bakgrunden är det lika enkelt att googla fram filmer på brutala halshuggningar som att beställa tyllgardiner. Tiderna har förändrats, utbudet ser annorlunda ut, men hur mycket har vi människor själva ändrats?

De historiska förebilder vi hyllar i filmer och i de sedelärande sägner vi så gärna återberättar – skulle vi stå ut med huvudpersonerna i verkligheten?
Skulle vårt vredesmod emot Posten vändas till glädje om vi visste att den portabla blåtandhögtalaren fick sprida glädje hos någon hemlös eller att grytsetet från Ikea hamnat hos någon nisse i Hökarängen?

Och kan hårda bruttonationalprodukts-hjärtan vekna av insikten att tomten inte bara tömt barskåpen utan att han även (efter att ha läst Mollys och Melvins brev i sociala medier) tagit med alla vapen till Nordpolen. För att världens barn ska slippa såväl fyllefester som krig?

Skulle vi stå ut med en tomte som tömmer barskåpen och att paketen hamnar hos någon nisse i Hökarängen?


Skulle våra ögo
n tåras av stolthet när ungdomar ena dagen anklagar etablissemanget för att inte ta ansvar för att i nästa stund dilla om att vända andra kinden till? Eller skulle vi också uppbragda tala om autistiska glasögonormar eller anklaga dem för att sprida irrläror?

En sak kan vi i alla fall lära av vår historia. När ett land är i gungning kan förändringar ske. Både till det sämre och till det bättre. Det nu hundraåriga beslutet om lika rösträtt hade inte klubbats igenom den 17 december 1918 utan år av hungersnöd, risk för storstrejker och skräck över att fotfolket skulle följa Tysklands och Rysslands exempel och göra revolution. Vi vet också att vårt samhälle utvecklats tack vare ettriga språkrör som Ellen Key och Elin Wägner samt människor som under decennier enträget mobiliserat sina skaror och samlat in tusentals och åter tusentals namnunderskrifter för människors lika värde. De blev tidvis hånade, förlöjligade och demoniserade men så här i efterhand är vi stolta. Vilket är en tröst, om än rätt så klen, för oss som just nu kämpar i motvind för att göra våra röster hörda i andra rättvisefrågor.

Historien ger tröst, om än rätt så klen, för oss som kämpar i motvind för nutida rättvisefrågor


För att fira
våra första hundra år med folklig demokrati har regeringen tillsatt en kommitté som i samverkan med skolor, ideella organisationer, myndigheter och kommuner ska planera, samordna och genomföra insatser för att stärka demokratin. Det är bra och direkt nödvändigt. Vore det inte juletider skulle jag dra till och säga att vi också vill se ett uns av demokratiskt jävlar-anamma i dagens riksdag och en ny regering.

Men istället tänker jag fortsätta nära drömmen om regeringstider där olika ses som effektivt och demokratiskt värdefullt. Jag gör det tillsammans med Forest Gump. Hjälten som aldrig kommer att bli den skarpaste kniven i lådan. Men hanföljer hjärtat och tänker tamejtusan rätt.
Inez Abrahamzon

Publicerad den Lämna en kommentar

Tystnaden gör att Åkesson vinner mark

Det här inlägget fick på sin tid närmare 5000 delningar och en del uppmärksamhet i medier, (hittade en länk till Sveriges Radio)
Det ser ut som om jag var argare för fyra år sedan än vad jag är nu, men det är en chimär. Jag är lika frustrerad över tystnaden och över att flyktingar och invandrare får bära skulden för den urbaniseringspolitik som förts sedan 60-talet. Snart är det dags för EU-val igen. Kommer lands- och glesbygd, dvs den jord som föder beslutsfattarna, att komma upp på agendan den här gången?

Kommer kampanjen inför EU-valet den 26 maj 2019 bli en historisk upprepning, där ingen talar om lands- och glesbygden? Vilka kommer i så fall att representera oss i Europaparlamentet. 


OBS! Nedanstående text publicerades första gången den 26 maj 2014

Gårdagens val till EU-parlamentet var en kraftfull spark i arslet från landsbygdsborna till de etablerade partierna. Inatt kollade jag valstatistiken i de små valdistrikten och det var sannerligen ingen munter läsning.

I min egen by Latikberg är vi till 100 procent invandrare. Första nybyggaren kom hit 1777 så vår historia är drygt 200 år. Jag känner i princip alla som bor här och vet att ingen på allvar tror att lösningen på att service, banker, skolor, hemhjälp och sjukvård försvinner, är att kasta ut latikbergare från Latikberg.

När vi använder järnrör i byn så är det för att laga avgasrör inte för att slå ner andra. Just därför kan jag också säga att det är bristen på landsbygdspolitik som gör SD till det näst största partiet i vårt valdistrikt. De får bygdens mandat för att ingen annan verkar vara intresserad av hur vi har det. Latikbergs valdistrikt utgör dess värre inget extremt undantag på den politiska kartan.

Jag fyllde 53 igår och hör till dem som alltid varit intresserad av politik. Trots att partipolitiken under de senaste 30 åren bestått i att på olika sätt osynliggöra eller, vilket är ännu värre, förklara det rimliga i att försämra i det närmaste allt som finns på landsbygden, har jag inte gett upp hoppet för representativ demokrati. Men nu  kan jag säga att det är jävligt nära. För om vänsterpartister, socialdemokrater, miljöpartister, folkpartister, centerpartister, kristdemokrater och moderater fortsätter vända ryggen till landsbygdsborna så kommer vi att vända oss till de som ser oss. Inte för att de har en strålande politik utan för att de utgör ett alternativ.

Under första partiledardebatten skrevs det i medierna om att jämställdhet debatterades i mindre än 3 minuter. I samma debatt lyftes landsbygdens frågor inte alls. Jag vet varför. Det handlar om taktik.

Jonas Sjöstedt undviker exempelvis att  ta upp det rikskända problemet med akutplatserna på Dorotea sjukstuga eftersom det är Miljöpartiet och Socialdemokraterna i Västerbottens län som lagt ner dem. Alliansen vill inte heller lyfta problemet eftersom det är deras avregleringar som orsakat problemet.  I klartext, alla partier har sedan 60-talet bedrivit en usel politik för landsbygden och därför vill ingen heller tala om den.

I tystnadens bakvatten glider ett parti fram. Efter att ha lyssnat på landsbygdsriksdagens partiledardebatt där landsbygden stod i fokus kan jag säga att Åkesson inte vinner sina röster i kraft av retorik eller landsbygdspolitik. Han vinner för att ni andra håller käften! Och det gör mig förbannad.

Ni som är politiska företrädare ta ert ansvar innan jag och många med mig som bor på landsbygden helt ger upp. Det första som krävs är en gnutta ödmjukhet och självkritik.  Vem vinner på den urbaniseringspolitik som ni, var och en och tillsammans, fört under många, många år? Sedan kan ni gott göra er besvär ni också att berätta för landsbygdsborna logiken över att vi har råd att ta emot flyktingar samtidigt som det inte finns pengar nog för akutvård, ambulanser, skolor, bredband och annan service.

Lämna inte över hela det paketet till mig och andra. Och lämna inte över det till flyktingarna. För det är verkligen inte deras fel att det här landet ser ut som det gör!
Inez Abrahamzon

Publicerad den 1 kommentar

Ministrar axla ert ansvar för plogning av vägar

Ministrar behöver också plogade vägar för att de uppdrag som deras departement är ytterst ansvariga för ska kunna utföras. Trafikverkets upphandlingsregler behöver ändras så att vägar blir plogade

Även om november varit ovanligt grå och slaskig, vet vi att snöoväder kommer. Trafikverkets bestämmelser som fördyrar, försenar och i vissa fall helt omöjliggör att enskilda väger plogas har visserligen börjat lyftas i lokala medier, men inte mer än som en krusidull vid sidan av allt det andra. Att enskilda vägföreningar redan har eller kommer att få stora bekymmer att hålla uppe vägstandard och farbarhet på ett vägnät som är nära nog lika stort som det samlade statliga vägnätet, är tydligen av lägre intresse för riket än twitterinlägg från andra sidan Atlanten.

Medan journalister, opinionsbildare och politiker lägger sina pannor i djupa veck och analyserar för- och nackdelar med svensk blockpolitik, maktfördelningen i USA:s senat och kongress, faller servicen i glesbygden fullständigt samman. Tyst och knappt märkbart. Budskapet är övertydligt – ingen bryr sig.

Ett problem som uppstår vid enstaka tillfällen

Inte ens infrastrukturminister Tomas Eneroth. Den 12 februari 2018 svarade han så här apropå plogning:
”Det är inte regeringsbeslut eller regeländringar som krävs för att lösa de problem som förekommer. Det handlar här snarare om att hitta en för framför allt norra Sverige smidig lösning på ett problem som uppstår vid några tillfällen. Det handlar i grunden om vilket ansvar de aktörer som har ansvar för att lösa denna fråga tar, oavsett om det handlar om entreprenörerna, Trafikverket eller de enskilda väghållarna. Jag kommer fortsatt att följa frågan och förutsätter att alla tar sitt ansvar.”

För ministerns kännedom kan jag berätta att entreprenörer har löst problemet genom att inte lägga några anbud alls, eller genom att köra förbi de enskilda vägarna för att eventuellt komma tillbaka när de andra vägarna är klara. Trafikverket har så vitt jag vet inte gett några tips och råd till vägföreningarna och inte heller synkroniserat några upphandlingar. De kör på som förut. Ansvaret verkar nu helt och hållet ligga hos oss som bor efter enskilda vägar. Och jag undrar, på vilket sätt förväntas vi ”lösa denna fråga”? Vi gör det gärna, men behöver då få ett regeringsmandat i ryggen.

Ministerstyre blandas ihop med att inte styra alls – av alla regeringar

För det här omfattar långt mycket mer än plogning. Det handlar infrastruktur som säkrar att massor av människor ska ta sig i tid till jobbet och barn till sin skola och förskola. Farbara vägar behövs alla dagar i veckan för att polis, brandkår, ambulans hemtjänstpersonal och barnafödande ska ta sig fram. Inte minst med tanke på att mobilnätet på många håll är så uselt att det inte ens går att ringa 112.

Dess värre är Eneroths svar långt ifrån unikt. De senaste 40 åren har våra statsråd mangrant abdikerat från sitt ansvar att leda politik som gynnar hela landet. Hettar det till ute i bygderna är mantrat, oavsett regering, att myndigheter är självständiga. Och vips så har statsråden blandat ihop ministerstyre med att inte styra alls. Det går nämligen alldeles utmärkt att beordra myndigheter att ta nya och bättre beslut, om minst fem ministrar enas om nyttan av det.

Så i väntan på ny regering kan väl fem av våra nuvarande ministrar träffas för att slå klubban i bordet och ta sina politiska chefsuppdrag på allvar. Exempelvis behöver en infrastruktur- näringslivs-, landsbygds, justitie, barn-, äldre och jämställdhets-, civil- och försvarsminister plogade vägar för att de uppdrag, som hen är yttersta ansvarig för, ska kunna utföras.

Inez Abrahamzon

Publicerad den Lämna en kommentar

Banker: Sluta jaga småfolk – tvätta er egen byk

”Det största skatterånet genom tiderna” administreras av banker enligt ”internationell standard. Samtidigt som storföretags girighet och kriminella aktiviteter pågår jagas småfolk för att minska penningtvätten.

Häromdagen damp ännu ett brev ner med frågor om hur jag använder mitt betalkort. Texten innehöll både morot och piska. Om jag svarade snällt den här gången, skulle jag få åka på en dygnskryssning mellan Stockholm och Mariehamn. Annars skulle kortet spärras och kontot sägas upp i december. Jag tar det sistnämnda som ett löfte och men överväger ändå att fråga om jag istället för kryssning till Mariehamn möjligen skulle kunna erbjudas en båttur över Bomsjön. Ett par sikar i näten skulle kunna ge den resan mål och mening även för mig.

Bankernas krafttag mot privatpersoners, byaföreningars och småföretags eventuella penningtvätt, känns minst sagt provocerande när nyheten om ”Det största skatterånet” genom tiderna precis briserat. Tack vare internationellt samarbete mellan journalister vet vi nu att europeiska banker systematiskt samverkat för att tjäna pengar på att storföretag inte bara ska undgå skatt utan även få tillbaka skatt som de aldrig betalat. En tidigare bankchef beskriver enligt SVT, vissa av transaktionerna som ”internationell standard” och skatterättsprofessorn Christoph Spengel uppskattar att skattebedrägerierna under en 15-årsperiod, åtminstone omfattat 250 miljarder – enbart i Tyskland. Vi vet att liknande aktiviteter pågått även i Sverige.

Enligt Skatteverket är det syftet med transaktionerna som avgör om något är lagligt eller olagligt. Det påminner mig om när mina barn med glimten i ögat säger: ”Det är tanken som räknas morsan” när disken står kvar. Ett gott uppsåt måste följas av hederliga handlingar för att vara något värt. Eller hur?

Jakten på småsparare är så ironisk att det skulle kunnat vara komiskt, men skrattet fastnar i halsen när mångmiljardbelopp fifflas bort.


Att jaga småfolk
med blåslampa är givetvis enklare än att nagla fast de stora bedragarna. Det verkar dock vara förenligt med lagen att sila mygg och svälja elefanter. Det är så ironiskt att det skulle kunnat bli komiskt. Men skrattet fastnar i halsen när vi inser att bankernas administrativa rutiner för girighet, ”internationell standard”, är en av orsakerna till att våra bygder utarmas, omsorg brister och skatter behöver höjas. Dessutom vet vi ju alla, vis av tidigare erfarenheter, att det är kunderna som får betala om tumskruvarna kläms åt även mot bankerna.

Det kontantfria samhället har gjort oss helt beroende av andras betalningsvillkor. Och jag undrar i mitt stilla sinne hur penningtvätt med mitt kort rent praktiskt ska gå till? Eftersom jag aldrig satt in en spänn på kontot borde jag väl med automatik kunna avföras från de misstänktas lista? Den granskningen borde en digital robot klara. Det skulle i sin tur frigöra tid för banken. Tid som den sannerligen behöver för att grundligt tvätta sin egen byk.

Inez Abrahamzon
Publicerad okt 2018

Publicerad den 3 kommentarer

Diskriminering är normalläget i glesbygd

Trafikverket nya tidmätningsregler ställer till stora problem. Tanken är att förbättra kvalitén, men resultatet är att många får betydligt sämre service. Det här  ett av många exempel på hur glesbygdsbor diskrimineras.

De första snöflingorna har fallit. Höst är på väg mot vinter. Som barn brukade jag gråta när snön kom, eftersom det var så smärtsamt att inse att sommaren definitivt var över. Jag gillade inte heller att sjunga hurtiga vintervisor, det kändes helt enkelt falskt i hjärtat.

Åren har gått och jag förhåller mig annorlunda nu, men i år gör snöandet mig faktiskt också bekymrad. Ett skäl är Trafikverkets nya tidmätningsregler som innebär att de åkare som plogar har mycket tajta tidsramar. I bilarna finns gps inmonterade för att verket i realtid ska kunna se var de är och kolla att tiderna hålls. Vid förseningar riskerar åkeriet böter. Fem till tio minuter sägs kunna kosta mer än 20 000 kronor.

Konsekvensen är att avtal med vägsamfälligheter nu sägs upp på löpande band, eftersom åkarna inte hinner svänga in och röja småvägar i de områden som plogas. Istället kör de förbi. Miljösmart? Nej inte alls. Ekonomiskt, nej inte det heller. Med lite tur kan plogbilen köra tillbaka efter att de ”viktiga” vägarna plogats. Men det blir kostsamt. I vissa fall mer än dubbelt så dyrt. I mina ögon är ändå det allra värsta att staten än en gång manifesterar att det är skillnad på folk och folk.

Staten gör än en gång skillnad på folk och folk

Paradoxen med de höjda kvalitetskraven är att ett större snöfall kan göra det omöjligt för de som bor efter småvägar att åka till jobbet eller skolan. För blåljuspersonal, som polis, brandkår och ambulans, blir framkomlighet ett problem. Redan förra vintern fick hemtjänstpersonal pulsa fram genom snödrivor till vårdbehövande när fyrhjulsdriften inte räckte till. Och jag frågar mig: Vad innebär ”alla människor lika värde” i praktiken för våra beslutfattare? Ingår plogning i det paketet?

 I Sverige finns 23 000 väghållare för enskilda vägar som får bidrag för att sköta om och hålla vägarna uppe eftersom det är av nationellt intresse. De enskilda vägarna med bidrag omfattar nästan lika många mil väg som de statliga vägarna.  Vi är många som bor efter dem. Eftersom vägbidragen är små räcker de sällan både till underhåll och skötsel. Så förutom ideellt arbete, genomförs allt från bingokvällar till att boende betalar in årsavgifter. Sånt som boende efter Sveavägen aldrig ens behöver tänka på.

Varför måste vi ockupera och göra uppror för att få tillgång till det mest självklara?

Jag börjar bli så otroligt less på att ständigt känna mig nödd och tvungen att berätta det självklara: Vi som bor i glesbygd behöver ha samma grundförutsättningar som andra kan ta för givna. Hur kommer det sig att vi ständigt ska behöva samla våra skaror, ockupera och göra uppror, för att ha kvar akutsjukvård och BB-avdelningar, få vägar plogade till rimliga kostnader och ha fungerande mobilnät? Och nog är det väl rimligt att sexåringar inte ska behöva åka buss i timmar för att komma till skolan?

Förra veckan fick en doroteabo inbrott i sitt gatukök i Strömsund. Polisen i Umeå bedömde att det inte var lönsamt att åka dit. Lönsamt!
Trots att vi betalar landets högsta skatter finns tydligen inga gränser för hur toleranta vi ska vara mot tjuvar, myndigheter och ointresserade beslutsfattare. Diskriminering av glesbygdsbor har blivit normaliserat.
Inez Abrahamzon

Publicerad oktober 2018

Mer om trafikverkets plogning hittar du här! 

Uppföljande ledare om plogning:
Ministrar axla ert ansvar

Trafikverkets ointresse hämmar utvecklingen

 

 

 

Publicerad den Lämna en kommentar

Demokrati får aldrig bli narrspel

Rättvisa, jämlika och jämställda samhällen behöver kloka politiker och kloka tjänstepersoner. Annars förvandlas demokrat till narrspel. Foto John Noonan 

Plötsligt händer det! Våra riksdagspartier har det sista halvåret under bästa sändningstid presenterat flera viktiga vallöften för lands- och glesbygd. Ett av de mest radikala är att vinster från naturresurser ska stanna regionalt alternativt lokalt. Som glesbygdsaktivist slits jag mellan hopp och förtvivlan. Är det här på allvar? Menar de vad de säger? Eller är det som vanligt ett spel för gallerierna?

Att vinster ska stanna där resurserna finns handlar om en av de största systemförändringarna i modern tid. Ni får förstå att jag efter så många år som glesbygdsaktivist har svårt att tro mina öron. Dess värre är jag inte ensam om det. För i annat fall borde de här frågorna redan toppat i alla medier och åtminstone någon websida kraschat på grund av besöksstorm. Enbart vad förändringen praktiskt och konkret kommer att leda till, när makten mellan stad och land blir den omvända, är stoff för många expertpaneler och morgonsoffor.
Hur ser ett framtidsscenario ut för Sverige när Norrlands inland har stålarna och skatteutjämning handlar om fördelning från glesbygd till storstadsregioner?

Hur ser utjämningssystemet ut, där fördelning handlar om att skicka stålar från glesbygd till storstadsregioner

Än så länge har inte en rad skrivits och inte ett ord sagts om detta i medierna. Jag vet varför. Vi tolkar det som sägs som tomma ord. För så brukar det vara. Vi som följt lands- och glesbygdspolitik har dåliga erfarenheter. Ett exempel är landsbygdskommittéer som tillsatts ungefär vart 10:e år. Kommittéerna har det inte varit något fel på. Inte heller förslagen, även om det varit uttunnade kompromisser, så att alla partier med hedern i behåll kunnat stå bakom. Fint tänkt, men inte ens det har lett till att förslagen klappats igenom i riksdagen. Färgen på regeringen har inte spelat någon roll. Varken Eskil Erlandsson eller Sven-Erik Bucht har kunnat dra igenom mer än en tummetott. Inte före och inte efter valen. Och i valtider har andra frågor fått allt fokus.

Just därför är det som nu händer oerhört intressant. Om bara hälften av det som lovats är mer än valfläsk kommer vi i lands- och glesbygd för första gången på 60 år kunna luta oss tillbaka i förvissningen att politiska makthavare på bred front för vår talan.

Om hälften av de löften som getts är mer än valfläsk, kan vi luta oss tillbaka och förlita oss på att politiker även för vår talan

Givetvis innebär även det utmaningar. När vinster från vatten, skog, malm och vind stannar lokalt måste våra inlandskommuner tänka om och lära sig administrera utveckling istället för avveckling. Solidaritet kommer i ett huj att handla om att dela med sig av kapitalt och investeringsmedel från periferi till centrum. Vi som alltid haft fördelen att slå underifrån måste lära oss att byta roll. Vi behöver också lära oss att hantera vår egen girighet och bygga system för klok fördelningspolitik som gynnar hela landet. Lokala beslutsfattare behöver sannolikt även medietränas så att de inte säger förnedrande saker om de som har det sämre ställt i kommunkassan än vi själva.

Det är som med Bamse och Pippi Långstrump. De som är starka måste också vara snälla och generösa. För samma maktspel som fram till dags dato avfolkat lands- och glesbygd kan omvänt skapa förfärliga klyftor och orättvisor i städerna. Rättvisa, jämlika och jämställda samhällen kräver kloka politiker och kloka tjänstepersoner. Annars förvandlas demokrati till narrspel.
Inez Abrahamzon

Publicerat sep 2018