Demokrati får aldrig bli narrspel

Rättvisa, jämlika och jämställda samhällen behöver kloka politiker och kloka tjänstepersoner. Annars förvandlas demokrat till narrspel. Foto John Noonan 

Plötsligt händer det! Våra riksdagspartier har det sista halvåret under bästa sändningstid presenterat flera viktiga vallöften för lands- och glesbygd. Ett av de mest radikala är att vinster från naturresurser ska stanna regionalt alternativt lokalt. Som glesbygdsaktivist slits jag mellan hopp och förtvivlan. Är det här på allvar? Menar de vad de säger? Eller är det som vanligt ett spel för gallerierna?

Att vinster ska stanna där resurserna finns handlar om en av de största systemförändringarna i modern tid. Ni får förstå att jag efter så många år som glesbygdsaktivist har svårt att tro mina öron. Dess värre är jag inte ensam om det. För i annat fall borde de här frågorna redan toppat i alla medier och åtminstone någon websida kraschat på grund av besöksstorm. Enbart vad förändringen praktiskt och konkret kommer att leda till, när makten mellan stad och land blir den omvända, är stoff för många expertpaneler och morgonsoffor.
Hur ser ett framtidsscenario ut för Sverige när Norrlands inland har stålarna och skatteutjämning handlar om fördelning från glesbygd till storstadsregioner?

Hur ser utjämningssystemet ut, där fördelning handlar om att skicka stålar från glesbygd till storstadsregioner

Än så länge har inte en rad skrivits och inte ett ord sagts om detta i medierna. Jag vet varför. Vi tolkar det som sägs som tomma ord. För så brukar det vara. Vi som följt lands- och glesbygdspolitik har dåliga erfarenheter. Ett exempel är landsbygdskommittéer som tillsatts ungefär vart 10:e år. Kommittéerna har det inte varit något fel på. Inte heller förslagen, även om det varit uttunnade kompromisser, så att alla partier med hedern i behåll kunnat stå bakom. Fint tänkt, men inte ens det har lett till att förslagen klappats igenom i riksdagen. Färgen på regeringen har inte spelat någon roll. Varken Eskil Erlandsson eller Sven-Erik Bucht har kunnat dra igenom mer än en tummetott. Inte före och inte efter valen. Och i valtider har andra frågor fått allt fokus.

Just därför är det som nu händer oerhört intressant. Om bara hälften av det som lovats är mer än valfläsk kommer vi i lands- och glesbygd för första gången på 60 år kunna luta oss tillbaka i förvissningen att politiska makthavare på bred front för vår talan.

Om hälften av de löften som getts är mer än valfläsk, kan vi luta oss tillbaka och förlita oss på att politiker även för vår talan

Givetvis innebär även det utmaningar. När vinster från vatten, skog, malm och vind stannar lokalt måste våra inlandskommuner tänka om och lära sig administrera utveckling istället för avveckling. Solidaritet kommer i ett huj att handla om att dela med sig av kapitalt och investeringsmedel från periferi till centrum. Vi som alltid haft fördelen att slå underifrån måste lära oss att byta roll. Vi behöver också lära oss att hantera vår egen girighet och bygga system för klok fördelningspolitik som gynnar hela landet. Lokala beslutsfattare behöver sannolikt även medietränas så att de inte säger förnedrande saker om de som har det sämre ställt i kommunkassan än vi själva.

Det är som med Bamse och Pippi Långstrump. De som är starka måste också vara snälla och generösa. För samma maktspel som fram till dags dato avfolkat lands- och glesbygd kan omvänt skapa förfärliga klyftor och orättvisor i städerna. Rättvisa, jämlika och jämställda samhällen kräver kloka politiker och kloka tjänstepersoner. Annars förvandlas demokrati till narrspel.
Inez Abrahamzon

Publicerat sep 2018

, , ,

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.