En fattig skola med rika kunskaper

Flickor och pojkar bor var för sig på skolan, men studierna gör de tillsammans.

 

Efter en halvtimmes resa genom ett myller av bilar, mopeder, bussar och kossor når vi skolan för döva och stumma barn. Vinay som lotsat oss dit är ayurvedisk läkare och har under många år stöttat verksamheten på olika sätt. Innan vi går in stannar vi till på bakgården för att se hur den ursprungliga skolbyggnaden såg ut. Ett enda rum, tämligen mörkt, är det som varit både skola och boende för många barn. Det ser helt enkelt bedrövligt ut. Ja, jag är fanken inte kräsen av mig, men jag ryser.

Inne i den nya skolbyggnaden tror jag knappt mina ögon. Barnen har fått en så fin skola. Två män har bidragit stort, den ene har donerat mark och den andre, som mist sin son i skolåldern, gav pengar till bygget. Skolan drivs helt via donationer. De barn som går där får kläder, undervisningsmaterial och medicinska undersökningar helt gratis. Ja, allt de behöver för att kunna studera. Idag bjuder vi på middagsmaten, vilket motsvarar  en kostnad på ungefär 150 kronor.

Om du ger någon bröd idag, så kommer han att äta sig mätt för en dag. Om du hjälper honom att tjäna ihop till sitt eget levebröd, kommer han att kunna äta sig mätt i hela sitt liv. 

Eleverna får kunskaper som ska göra dem självförsörjande och självständiga.

Eleverna får kunskaper som ska göra dem självförsörjande och självständiga.

Ungefär 100 elever går i skolan. Alla är hörselskadade eller döva. De som jobbar där, det är sannerligen inte många, lär barnen att kommunicera med tecken och ljud, men mest läser de på läpparna. De lär sig också yrken, så att de ska kunna bli självförsörjande. Speciellt är det sömnad, konst, keramik och IT-teknologi som de kan få extra yrkesutbildning i.
– ”De lär sig långsammare” säger Mrugesh, läraren som visar oss runt, eftersom det tar sådan tid att förstå.
Självklart! Att lära sig läsa är givetvis en enorm utmaning när man aldrig någonsin har hört ljud. Lägg därtill att du kanske blivit övergiven, smädad och/eller fördummad.

– Vi börjar alltid med att ge eleverna en praktisk förståelse över vad de ska lära sig. Det är svårt att förklara komplicerade saker men det är omöjligt om man börjar  i fel ände.

Det är svårt att förklara svåra saker när orden inte finns. Därför utgår lärandet från praktiska erfarenhet som sedan bryts ner till teorier.

Det är svårt att förklara svåra saker när orden inte finns. Därför utgår lärandet från praktiska erfarenheter som sedan bryts ner till teorier.

När eleverna fått en egen upplevelse av vad de ska jobba med får de skriva, rita och bearbeta ner praktiken till teori. Skolan är också en plats där man får lära sig de sociala spelreglerna och senare även hur man ska bete sig för att nå social acceptens i världen utanför. Eleverna gör regelbundna turer ut i Ahmedabad för att de ska lära känna sin närmiljö och veta var de kända platserna är. En gång per år åker de även iväg på en resa utanför staden.

Mrugesh visar stolt upp det nya ljudisolerade rummet och inköpt utrustning för att diagnostisera barnens hörselskador. Ett till mål är uppnått.
– Vi brukar sätta de små barnen här och så får de leka med några leksaker. Då ser vi i första hand om de reagerar överhuvudtaget på ljud. När de är lite äldre kan vi göra ett audiogram.

Ett annat mål som de arbetar för är att infria att döva elever i åldern 2,5-5 ska få gå skola tillsammans med sin mamma.
– Det är viktigt att utveckla förmågan att tala och kommunicera när de är små. Mycket av det jobbet kan göras hemma, om förutsättningarna bara blir de rätta.

Det är sent och skolsalarna är tomma. Varje lektionssal har minst en sponsor.

Det är sent och skolsalarna är tomma. Varje lektionssal har minst en sponsor.

Efter rundturen och snacket med Mrugesh är jag glad över att eleverna förutom fina lokaler har lärare som verkligen också är hängivna utvecklare av pedagogik och metodik!
Och jag är inte ensam det. Skolan har fått flera utmärkelser och bland annat från självaste premiärministern för elevernas skolresultat. De klarar sig finfint! Premiärminister Narendra Modi, som själv också varit ett maskrosbarn. I många år stod han på tågperrongen i Ahmedabad och sålde te för att tjäna ihop till sin brödföda.

Skolan heter K.S.Dedhia och läsåret 2012/13 firade de silverjubileum eftersom den då funnits i 25 år. För mig låter det lite lustigt att man använder ordet silver som jag förut bara hört i samband med bröllopsår. Välgörenhetsorganisationen, Shri Apang Abhyuday Mandal, har skrivit ihop ett styrdokument som rakt igenom är intressant läsning eftersom det både speglar deras ambitioner och den värld och det sammanhang som de befinner sig i.

Fritt översatt:
Människan är en  social varelse. Vi trivs i ett samhälle för att vi är rationella och älskar att vara en del av det. Varje människa har lika rätt att leva ett anständigt och respektfullt liv i sitt samhälle. Men alla är inte lika. För dem som inte är lika lyckligt lottade som den breda massan blir livet tufft.
Vi talar om döva, stumma och handikappade som kämpar för att uppnå respekt, bli sedda och få erkännande av oss. Innerst inne är vi alla lika. De har också samma drömmar, samma önskningar, samma ambitioner som vi har.

Gud har gett några av oss alla förmågor och den styrka vi behöver. Med stor makt följer också stort ansvar. Kanske har Gud därför gett dig en möjlighet att ”vara rörändringen”. 

En del av eleverna bor på skolan. Några av dem är föräldralösa, andra har för långt hem.  Skolans elever kommer både från Ahmedabad och  landsbygden.

En del av eleverna bor på skolan. Några av dem är föräldralösa, andra har för långt hem. Skolans elever kommer både från Ahmedabad och landsbygden.

Indien är ett land med stor segregation, särskilt drabbade är naturligtvis barn med någon form av funktionsnedsättning. Kastsystemet är fortfarande en väsentlig del av hur människor indelas i lort eller pannkaka. När jag besöker skolan så ropar de till en pojke som kommer fram till oss. Honom har de ”hittat” för några veckor sedan. Nu bor han permanent på skolan. På vägen hem frågar jag Vinay om han var döv också,  eller hade de tagit emot honom för att han var övergiven.
– Givetvis, svarar Vinay. Skulle de ta emot ett enda barn som inte var handikappat skulle de få tusentals.

pionjärerna

Skolans två pionjärer jobbar fortfarande efter drygt 25 år.

Barnen på skolan kommer både från landsbygden och staden Ahmedabad. Shri Apang Abhyuday Mandal ser sin uppgift i att minska klyftorna mellan handikappade elever i städer och landsbygd. Deras roll är att bygga broar genom utbildning och praktik.
– Jag och min man kommer att jobba här tills vi dör, säger Kokilaben.
Båda är skolans pionjärer. Om några år blir hon 70 och har funnits på plats i mer än ett kvarts sekel. Utvecklingen från plåtskjul till prisbelönt skola är imponerande och jag undrar hur den kommer att se ut om 25 år till när den har sitt guldjubileum.

Det borde vara lika självklart att barn som inte är döva och handikappade ska få samma djupa förståelse av att det som de lär sig – också har en praktisk funktion. Lärande är universellt och pedagoger som Freneit, Freire, Steiner och många många andra är övertygade om att inlärning funkar bäst om praktik föregår teori. Förskolans pedagogik är på många vis en föregångare där.
Jag gillar drivet i K.S.Dedhia och tänker att jag borde ta med mig något av det hem till de skolor jag verkar i. För jag är en av dem som verkligen har makt och möjlighet att vara förändring. Men har jag styrkan?

Bildspel från besöket på skolan

 

 

Inga kommentarer ännu.

Kommentera