Lodjuret sätter upp klorna i ryggen och jag är rädd att kvävas av snön

LodjurJa, jag har definitivt ett rikt drömliv och särskilt tydliga blir budskapen när jag känner mig pressad. Dagarna före den första gemensamma landsbygdsriksdagen i Europa skulle genomföras var spänningen hög. Eftersom det mesta av planering och organisering legat på mina axlar var jag orolig. Skulle allt funka? Hade jag säkrat upp alla tänkbara scenarios?
Den natten drömmer jag att jag är på väg hem. Månljusets dova sken belyser landsvägen, det är motlut, men jag vet att det  bara är en kurva kvar innan jag når fram till byn. Då ser jag dem. Tre stora lodjur sitter på vägen. Jag häpnar och fattar först inte att det här ens är möjligt. Lodjur är skygga och jag har bara sett ett enda förut. Jag står stilla, blick stilla. Håller andan och väntar på att de ska upptäcka mig och fly sin väg. Men de går inte utan sitter bara där och verkar inte ens märka att jag också är där. Jag blir rädd, men ser då hur ljuset från en bil söker sig fram mellan granarna och andas ut. Bilen stannar vid infarten till vägen. Rutorna är dåligt skrapade och motorn skräller lite. Föraren varvar upp motorn som för att få upp värmen och sikten. Den står där några minuter och jag tänker att han eller hon också sett lodjuren. Vem vill missa ett sån osannolik och nästan magisk händelse. Så läggs en växel in och bilen svänger ut på vägen, men åt fel håll. Och nu blir jag rädd, men förstår att det inte finns någon annan råd än att gå framåt. Rakt emot dem, de kommer att fly, de kommer att fly.

Jag närmar mig, men de sitter kvar. Så vänder sig en av katterna mot mig. Reser sig upp och börjar gå emot mig medan de två andra följer varje steg. Hjärtat bultar men jag vet att om jag vänder mig om och springer kommer jag att locka fram jaktinstinkten. Så jag biter ihop och går. Låtsas att jag inte är rädd, låtsas att allt är som en härlig sommardag i juni.
Den stora katten tittar på mig med spelat ointresse, men jag är utan tvekan målet. När vi möts gör den, precis som små katter, en liten lov framför mig stryker mot mina ben innan den glider runt mig och sätter upp en tass mot min rygg.  Jag känner varje klo tydligt. Jag står stilla och tänker att nu dödar den mig, men inser då att det skulle i så fall redan ha varit gjort. Den vill bara skrämma mig…

Den europeiska landsbygdsriksdagen gick bra. Faktiskt kan man kalla evenemanget för en succé, det visar inte minst deltagarnas utvärdering. Och jag kände mig glad och stolt över att inom loppet av ett halvår, på deltid, ha byggt upp i princip allt från grunden. När jag började fanns ingen hemsida, inga nyhetsbrev, få samarbetspartners och nästan inga pengar. Nu finns en struktur för dialog, debatt och information för europeisk byarörelse. Målet är nått och det med råge.  I dagarna drar jag mina sista strån till den här stacken som projektledare genom att slutföra en dokumentation där jag ger förslag till hur arbetet ska fortsätta.  Det är en marig balansgång att både ge ris och ros till något som man i så hög utsträckning varit inblandad i. Jag vill så gärna att allt ska bli bra. Att det hårda arbetet ska få betydelse, inte för mig, utan för byarörelsen i Europa. Har jag fått med det väsentligaste? Har jag varit tydlig nog med det jag vill kritisera och utveckla ? Ja, jag känner mig pressad, kvällen blir sen innan jag drar täcket över huvudet och somnar.  

Det är mörk och otäckt och jag gillar verkligen inte att jag och min äldste son måste krypa först in i de smala gångarna. Mina känslor av cellskräck gör sig påminda och ju längre in vi kommer desto svårare får jag att andas. Rickard kryper före och krafsar bort hinder på vägen och jag gör lika dant. Bakom oss bullrar en traktor som lastar stora stockar. De vänds och vrids innan de läggs upp på vagnen och jag bara vet. Håller jag huvudet för högt kommer det att krossas. Vi kryper framåt och genom ett snötäcket som ligger ovanför oss ser jag ljus och så plötsligt kommer vi igenom. Mina lungor fylls av syre och jag blir så lätta och glad att jag nära nog börja gråta. Men vi är inte klara. Modfälld och rädd tvingar jag mig själv att krypa ner igen under det djupa snötäcket. Vi gräver oss fram i gångarna som i ett bergschakt. Det är trångt, förfärligt trångt och än en gång känns det som om jag ska kvävas, men jag ser att jag och min son sakta men säkert rör oss framåt. Så ser jag än en gång ett svagt ljus som skiner genom något som ser ut som ett tjock snötäcke. Jag gräver och gräver för att komma mig uppåt. Känslan av att komma upp igen – att nå frisk luft driver mig. Jag vill andas.

Ja, där är jag nu. I dagarna blir dokumentationen klar först på svenska och sedan kommer en engelsk version. I morgon slutar jag mitt jobb som projektledare. Klart att jag är rädd, men också skönt att möta nya friska vindar.
Inez Abrahamzon



,

Inga kommentarer ännu.

Kommentera