Myter styr utvecklingen

K, som i kommunikationer, kunskap, konst och kreativitet eller T, som i talang, teknologi och tolerans. Vi har hört dem förut. Förklaringsmodellerna för vad som behövs för att skapa utveckling. Orden är bra. Problemet är som alltid tolkningen. För kommunikationer tolkas inte precis som upprustning av inlandsbanan. Talang och kreativitet avser inte distriktsköterskan som drar patienten med hjärtinfarkt på madrass en kilometer efter oplogad väg fram till väntande ambulans.

Framtidsforskare som svenske Åke E Andersson som på 1980-talet skapade begreppet K-samhälle respektive amerikanen Richard Florida som i början av milleniet myntade de tre T:na, talade om städer. Framgång och utveckling handlade om att attrahera kreativa människor som akademiker, musiker och konstnärer till hippa stadsmiljöer. Inte om att ta hand om dem på ett bra sätt när de brutit handleden i slalombacken i Borgafjäll. De akademiska profetiorna landade mjukt i en mylla av individualism och urbanism. Ingen, eller i vart fall väldigt få, ifrågasatte om det som sades var baserat på fakta eller föreställningar. Det skulle vara som att svära i kyrkan. Och ingen vill ju vara rabiat motvallskärring, nej-sägare eller utvecklingsfientlig.

Tre alkoholister, några barn och ett par knäppgökar

Myterna om staden som tillväxtmotor har allt för länga fått styra samhällsplanering och politiska beslut utifrån övertygelsen att centrum står för utveckling och periferin det motsatta. Det är ingen slump att ekonomer som exempelvis Kjell A Nordström reser runt i världen och talar om urbanismens potentialer och beskriver glesbygdens framtid med orden. ”Tre alkoholister, några barn och ett par knäppgökar”. När jag lyssnade på Nordström var budskapet att Stockholm också var för litet. En kritisk massa nödvändig för framgång, behövde vara stor som London. Han borde ha jämfört med Storumans kommun. Men hur skulle han kunna veta att där sannolikt finns fler världsmästare per capita än någon annanstans i det här landet.

Fördumningen är pinsam men logisk

I Sverige finns en liten klick som fått sätta agendan. Blindheten för att utveckling sker, hänger ihop med och finns, i alla delar av landet hör sannolikt även ihop med att journalister har sina jobb nära det som betraktas som centrum. För eftersom utveckling förutsätts ske centralt, behövs inga medier där ingenting händer. Fördumningen är pinsam men logisk. Att forskare som Richard Florida numera föreläser om att urbanism leder till orättvisor och att klyftor ökar, blir ingen kioskvältare. Den sanningen är allt för obekväm. Istället förväntas vi fortsätta tro på och hålla till godo med droppar som spiller över från den centrala utvecklingsbägaren. Och vara tacksamma. För ifrågasätter gör tydligen bara de korkskalliga.
Inez Abrahamzon

Inga kommentarer ännu.

Kommentera