Sagan om integration i glesbygd

I byn Dikanäs samlades förening- och näringsliv, Svenska kyrkan, skolpersonal och bybor för att ta emot fyra flyktingfamiljer. Över en natt ändrades allt.

Integration skakar regeringen. Givetvis är det kostnaderna för flyktingmottagandet som är grunden för tvisten, även om de förkläds till rättvisefrågor på europeisk nivå. Vi vet alla att det som kostar är tiden det tar att lära sig språket, komma in i samhället och hitta egen försörjning. Samma sak gäller även för våra egna medborgare. Ett barn kostar fram tills de börjar jobba. 

Men istället för att grotta ner mig i nationella integrationsdilemman vill jag ge ett praktiskt exempel från lokal nivå. När flyktingar skulle placeras i fjällbyn Dikanäs, samlades företrädare från närings- och föreningsliv, Svenska kyrkan, skolpersonal och privatpersoner till ett möte. Diskussionerna var höga, men resultatet blev en bygd med engagemang att ta hand om de fyra barnfamiljer som kom. Nåja, nästan hela familjer, för en av fäderna kom senare, efter att först ha placerats i södra Sverige. 

För fjällskolan med vikande underlag var fjorton barn en garanti mot nedläggning och dessutom kostnadseffektivt, eftersom lärare redan fanns på plats. För byn blev det ett lyft att fyra lägenheter fick nya hyresgäster. Allt eftersom blev familjerna en naturlig part i byalivet. De följde med på fisketurer, utflykter och bygdens kantor tog ibland kvinnorna med på tur till tätorten. ”De behöver komma ifrån en stund, karlarna kan ju ta hand om barnen de också”.

En bröllopsfest ordnades i byastugan för att fira inflyttades nya lycka. Och när en begravning hölls uppe på fjället utgjorde sällskapets klädsel en sinnebild av integration med sin blandning av koltar och andra traditionella finkläder från respektive kultur. 
 
Kanske låter det här som en saga, men tyvärr får sagor om integration av människor från andra länder i glesbygd sällan lyckliga slut. Dikanäs är bara ett av alla exempel. Efter drygt ett år, strax före jul fick familjerna veta att de skulle flyttas. Framförhållningen var urusel och syftet otydligt.  

Och när det kom fram till nästa ort fick de börja med att städa, eftersom bostäderna inte var i skick för inflyttning. Dikanäsborna var de som fick ta samtalen av förtvivlan och som reagerade. Byns rektor ringde hela vägen upp till EU-nivå för att påtala problemen och sorgen över vad som hände med deras vänner: Hur i hela friden kan man flytta barn mitt i ett läsår?
Var fanns barnperspektivet i det beslutet? I vems intresse låg det att de skulle flyttas? Hur ska människor kunna integreras i samhället om de slängs än hit och än dit?

Men vanvettet tog inte slut där. De inköpta våningssängarna och övrigt möblemang från Ikea slogs sönder, på order av Migrationsverket.  Hyresavtalet som skrivits för ett år ytterligare, fick staten stå för.
Tacka tusan att integration blir svårt och dyrt. 
Inez Abrahamzon

Texten är också publicerad juli 2020

Inga kommentarer ännu.

Lämna ett svar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.