Jag har flyttat tillbaka till Latikberg fyra gånger, så jag trivs. Det är här butiken bjuder på lördagskaffe och jag kan låna bilen av grannen sådär helt apropå.
Och det är här som mina tankar om tiden och världen får sig en rejäl duvning i diskussionerna över kaffeborden.
Men det är minsann inte allt som faller mig på läppen. Kvinnosynen är ett kapitel för sig. I stan är förtrycket mer subtilt, här sker det i klartext. Det hörs på hur männen pratar. Det är alltså ingen slump att unga kvinnor flyr glesbygden. Det behövs rejält med skinn på näsan och en särskild sort humor för att klara av kulturen med ”karlakarlarna”.
Hör här: Om en man som beter lite o-karlaaktigt, säger andra män:
– Men herregu´ se du. Dä fattas ju bärä kjolen på en dann” En bra tjej, det vill säga en som de skulle kunna tänkas gifta sig med, är ”ä bra kärringämne.” Det påminner om konsten att välja rätt virke till en fiol. En händig karl täljer alltså till en bra kärring bara han har rätt material att börja med. Dessutom lämnar aldrig en kvinna frivilligt en man för en annan. Nää då. Hon blir stulen!
– Ha du hört att en N´Christer ha stöle käringa tå en N´Fredrik? säger man. Och med ens ä N´Christer en karl man ska akta sig för. N´Fredrik är de däremot synd om, eftersom han både blivit bestulen och ”ha tappe käringa”.
Motvilligt måste jag ändå erkänna att det finns någonting sjusärdeles festligt i tanken på att man en dag helt sonika kan bli stulen. Ibland undrar jag om det beror på att jag läst för många Fantomen när jag var liten. Ni vet, där blir ju Diana stulen gång på gång mäktiga sultaner. Och där måste hon gå runt som en haremsdam i all lyxen. Vem skulle inte vilja bli stulen?
Problemet är bara att Fantomen dyker upp, slår tjuvarna på käften och tar henne tillbaka till dödskallegrottan. – en miljö som känns bekant på något sätt.
Nåja, efter en lång vinter här i Latikberg spritter det alltså lite extra i kroppen av förväntan – när vårsolen börjar tina upp både snödrivor och hjärtan. Än dröjer det ett tag till innan vårtecken som tussilago och kvinnotjyvar dyker upp. För vissa känns det förstås lugnt och tryggt. Men några av oss sitter faktiskt och väntar.
Inez Abrahamzon