Vilhelmina sörjer. På novemberlovets första dag miste tre tonårspojkar livet och en fjärde blev svårt skadad.
Bilen kanade rakt in på storvägen och rammades av en timmerbil. Först kom chocken. Sen skäms jag nästan att berätta – att jag, som själv har pojkar i samma ålder – drog en lättnadens suck över att olyckan inte drabbat dom.
På en liten ort som Vilhelmina går rykten fort. Även smärtsamma – som vilka föräldrar som förlorat sina söner. Vi känner dom mer eller mindre väl eftersom vi varit på samma dans, gått samma kurs eller varit i samma föräldragrupp med våra nyfödda – någon gång – kanske för länge sen.
Därför finns ingen flyktväg från att se – om än på avstånd – hur svårt det kan vara att överleva när dom som funnits så nära dör. Smärtan och sorgen berör – vi sörjer…
Däremot, det är skrämmande men sant – vet vi inget om de tonårspojkarna som får sätta livet till när USA intar Falujja – och vi vill heller inget veta. För min del orkar jag nästan inte tänka tanken att det händer. Istället önskar jag att USA:s löften om precisionsbombningar skulle vara realistiska. Trots att det är oerhört barnsligt att ens tro att någon kan bomba så precis att bara skurkar dör – och oskyldiga överlever.
Å tänker jag mig in i mammornas hjärtan, både i Irak och i USA, känner jag att död som bombas fram måste vara obegripligt hemsk.
En chaufför i en timmerbil i Vilhelmina – har ingen avsikt att döda. Det som sker är en olycka – där han och många med honom döms att leva med ordet OM – resten av sitt liv.
En invasion däremot har ett syfte. Å dessutom finns ett pris – som någon sätter och andra betalar. Där är skillnaden. Likheten är att barn som förloras alltid kommer att fattas – var än det sker.
Vi är många som inte förmår känna efter – skrika högt eller ens reagera.
Det är synd…
För tragedier – skapade av krig och politik kan, till skillnad mot andra katastrofer – alltid förhindras.
Inez Abrahamzon