Publicerad den 2 kommentarer

Skulle vi stå ut med Karl-Bertil Jonsson och ifrågasättande hjältar – i verkligheten

Karl-Bertil Jonsson, en övertyga idealist, som går från tanke till handling. Bild från Scalateaterns föreställning: ”Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton” med Anton Lundqvists i huvudrollen.

Så här efter julhelgen är det uppenbart att mat, musik och medmänniskor påverkar hur vi mår och tänker. Givetvis beror det förstås också på vilka val vi gör. Med det sällsamma tv-bruset från Karl-Bertil Jonssons jul i bakgrunden är det lika enkelt att googla fram filmer på brutala halshuggningar som att beställa tyllgardiner. Tiderna har förändrats, utbudet ser annorlunda ut, men hur mycket har vi människor själva ändrats?

De historiska förebilder vi hyllar i filmer och i de sedelärande sägner vi så gärna återberättar – skulle vi stå ut med huvudpersonerna i verkligheten?
Skulle vårt vredesmod emot Posten vändas till glädje om vi visste att den portabla blåtandhögtalaren fick sprida glädje hos någon hemlös eller att grytsetet från Ikea hamnat hos någon nisse i Hökarängen?

Och kan hårda bruttonationalprodukts-hjärtan vekna av insikten att tomten inte bara tömt barskåpen utan att han även (efter att ha läst Mollys och Melvins brev i sociala medier) tagit med alla vapen till Nordpolen. För att världens barn ska slippa såväl fyllefester som krig?

Skulle vi stå ut med en tomte som tömmer barskåpen och att paketen hamnar hos någon nisse i Hökarängen?


Skulle våra ögo
n tåras av stolthet när ungdomar ena dagen anklagar etablissemanget för att inte ta ansvar för att i nästa stund dilla om att vända andra kinden till? Eller skulle vi också uppbragda tala om autistiska glasögonormar eller anklaga dem för att sprida irrläror?

En sak kan vi i alla fall lära av vår historia. När ett land är i gungning kan förändringar ske. Både till det sämre och till det bättre. Det nu hundraåriga beslutet om lika rösträtt hade inte klubbats igenom den 17 december 1918 utan år av hungersnöd, risk för storstrejker och skräck över att fotfolket skulle följa Tysklands och Rysslands exempel och göra revolution. Vi vet också att vårt samhälle utvecklats tack vare ettriga språkrör som Ellen Key och Elin Wägner samt människor som under decennier enträget mobiliserat sina skaror och samlat in tusentals och åter tusentals namnunderskrifter för människors lika värde. De blev tidvis hånade, förlöjligade och demoniserade men så här i efterhand är vi stolta. Vilket är en tröst, om än rätt så klen, för oss som just nu kämpar i motvind för att göra våra röster hörda i andra rättvisefrågor.

Historien ger tröst, om än rätt så klen, för oss som kämpar i motvind för nutida rättvisefrågor


För att fira
våra första hundra år med folklig demokrati har regeringen tillsatt en kommitté som i samverkan med skolor, ideella organisationer, myndigheter och kommuner ska planera, samordna och genomföra insatser för att stärka demokratin. Det är bra och direkt nödvändigt. Vore det inte juletider skulle jag dra till och säga att vi också vill se ett uns av demokratiskt jävlar-anamma i dagens riksdag och en ny regering.

Men istället tänker jag fortsätta nära drömmen om regeringstider där olika ses som effektivt och demokratiskt värdefullt. Jag gör det tillsammans med Forest Gump. Hjälten som aldrig kommer att bli den skarpaste kniven i lådan. Men hanföljer hjärtat och tänker tamejtusan rätt.
Inez Abrahamzon