Publicerad den 3 kommentarer

Trafikverkets ointresse för plogningen hämmar utvecklingen

Trafikverkets hantering av snöröjningen är symbolisk för den diskriminering som pågår mot glesbygder. Har Sverige verkligen råd med alla beslut som hämnar utvecklingen i områden som är viktiga för hela landet?

Det är länge sedan jag varit så upprörd som den här hösten. Jag känner mig ursinnig och samtidigt i händerna på makthavare som tar till hela färgpaletten för att uppvisa både nonchalans och arrogans.

Hur problem med utebliven plogning i vårt land hanteras är visserligen bara toppen på ett isberg, men det är symboliskt. Ni som följt frågan vet att Inga-Lill Örjegren som är ordförande i Kanaans vägsamhällighetsförening är en av dem som påtalat problemen med Trafikverkets nya upphandlingsregler. Hon har bland annat skrivit till Sveriges kommuner och landsting, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap och Näringsdepartementet.

Infraktrukturminister Tomas Enroth, (S) har i svepande ordalag sagt att entreprenörer, Trafikverket och enskilda väghållare behövde ta sitt ansvar. Men att plogade vägar i högsta grad är ett nationellt intresse för att säkerställa att blåljuspersonal tar sig fram, att omsorg, post och andra serviceorgan kan fullgöra sina uppdrag och för att vuxna och barn ska ta sig till skolor och jobb kommenterades inte. Att människor, företag och allmännytta i glesbygd behöver en fungerande infrastruktur är möjligen självklart i teorin men inte i praktiken!

Ingen ifrågasätter maktordningen och ser härskarteknikerna som tydligt signalerar att folk ska acceptera den och hålla käft!

Trafikverkets försöker tvärtom göra det orimliga rimligt, genom att lägga skulden för att plogningen inte fungerar på andra.
”Det har tidigare hänt att underentreprenörer plogat även där de inte skulle.
Trafikverket betalade för något som man inte begärt. Vi måste som skattefinansierad förvaltning noga följa upp vad vi får för pengarna, säger Bengt Olsson på Trafikverket till Aftonbladet.”

Bengt Olssons uttalande har citerats vitt och brett utan att någon verkar fundera på vad det är han egentligen säger. Jag tror att han skarvar grovt eller ljuger.
Det måste i annat fall vara historiskt att Trafikverket gjort upphandlingar för ”en hop vägar” utan att precisera vilka. Eller att det betalat för något annat än det som upphandlats. Det är inte ens sannolikt. Det Olsson faktiskt säger är att fler vägar än tänkt har plogats. Men istället för att applådera eller idka självrannsakan, görs ett uttalande som insinuerar fusk. ”Påförande av skuld och skam” är en känd härskarteknik. Syftet är att folk ska acceptera maktordningen och hålla käft!

Skyll er själva eller flytta!

Glesbygdsbor ska helt enkelt skylla sig själva när de valt att bo ute i obygderna – eller flytta. För oss gäller inte normen om människors lika värde. Skulle det annars vara politiskt möjligt att ta bort kommunikationsmöjligheter utan att ersätta det med ett mobilnät där det åtminstone går att ringa 112? Var annars kan akutvård erbjudas som förutsätter ”rätt väder” och poliser hänvisa till kostnadseffektivitet när larmen går? Och nog är det symboliskt att här, där nätavgifterna är högst, finns elstolpar där transformatorerna skjuter blixtar året runt.

Hur många exempel till behövs för att fatta att det här handlar om strukturer som hämmar utvecklingen av områden som är viktiga för hela vårt land? Har Sverige verkligen råd med det?
Inez Abrahamzon

Det här är mitt tredje inlägg om plogning av vägar. Texterna är till stora delar publicerade i Lokaltidningen under hösten 2018. Läs gärna också:

Ministrar axla ert ansvar

Diskriminering är normalläget i glesbygd

 

 

Publicerad den 1 kommentar

Ministrar axla ert ansvar för plogning av vägar

Ministrar behöver också plogade vägar för att de uppdrag som deras departement är ytterst ansvariga för ska kunna utföras. Trafikverkets upphandlingsregler behöver ändras så att vägar blir plogade

Även om november varit ovanligt grå och slaskig, vet vi att snöoväder kommer. Trafikverkets bestämmelser som fördyrar, försenar och i vissa fall helt omöjliggör att enskilda väger plogas har visserligen börjat lyftas i lokala medier, men inte mer än som en krusidull vid sidan av allt det andra. Att enskilda vägföreningar redan har eller kommer att få stora bekymmer att hålla uppe vägstandard och farbarhet på ett vägnät som är nära nog lika stort som det samlade statliga vägnätet, är tydligen av lägre intresse för riket än twitterinlägg från andra sidan Atlanten.

Medan journalister, opinionsbildare och politiker lägger sina pannor i djupa veck och analyserar för- och nackdelar med svensk blockpolitik, maktfördelningen i USA:s senat och kongress, faller servicen i glesbygden fullständigt samman. Tyst och knappt märkbart. Budskapet är övertydligt – ingen bryr sig.

Ett problem som uppstår vid enstaka tillfällen

Inte ens infrastrukturminister Tomas Eneroth. Den 12 februari 2018 svarade han så här apropå plogning:
”Det är inte regeringsbeslut eller regeländringar som krävs för att lösa de problem som förekommer. Det handlar här snarare om att hitta en för framför allt norra Sverige smidig lösning på ett problem som uppstår vid några tillfällen. Det handlar i grunden om vilket ansvar de aktörer som har ansvar för att lösa denna fråga tar, oavsett om det handlar om entreprenörerna, Trafikverket eller de enskilda väghållarna. Jag kommer fortsatt att följa frågan och förutsätter att alla tar sitt ansvar.”

För ministerns kännedom kan jag berätta att entreprenörer har löst problemet genom att inte lägga några anbud alls, eller genom att köra förbi de enskilda vägarna för att eventuellt komma tillbaka när de andra vägarna är klara. Trafikverket har så vitt jag vet inte gett några tips och råd till vägföreningarna och inte heller synkroniserat några upphandlingar. De kör på som förut. Ansvaret verkar nu helt och hållet ligga hos oss som bor efter enskilda vägar. Och jag undrar, på vilket sätt förväntas vi ”lösa denna fråga”? Vi gör det gärna, men behöver då få ett regeringsmandat i ryggen.

Ministerstyre blandas ihop med att inte styra alls – av alla regeringar

För det här omfattar långt mycket mer än plogning. Det handlar infrastruktur som säkrar att massor av människor ska ta sig i tid till jobbet och barn till sin skola och förskola. Farbara vägar behövs alla dagar i veckan för att polis, brandkår, ambulans hemtjänstpersonal och barnafödande ska ta sig fram. Inte minst med tanke på att mobilnätet på många håll är så uselt att det inte ens går att ringa 112.

Dess värre är Eneroths svar långt ifrån unikt. De senaste 40 åren har våra statsråd mangrant abdikerat från sitt ansvar att leda politik som gynnar hela landet. Hettar det till ute i bygderna är mantrat, oavsett regering, att myndigheter är självständiga. Och vips så har statsråden blandat ihop ministerstyre med att inte styra alls. Det går nämligen alldeles utmärkt att beordra myndigheter att ta nya och bättre beslut, om minst fem ministrar enas om nyttan av det.

Så i väntan på ny regering kan väl fem av våra nuvarande ministrar träffas för att slå klubban i bordet och ta sina politiska chefsuppdrag på allvar. Exempelvis behöver en infrastruktur- näringslivs-, landsbygds, justitie, barn-, äldre och jämställdhets-, civil- och försvarsminister plogade vägar för att de uppdrag, som hen är yttersta ansvarig för, ska kunna utföras.

Inez Abrahamzon