Att utmana urban norm tarvar kraft och psyke

Förrförra helgen lyssnade jag på den politiska debatten på landsbygdsriksdagen. Och efter sisådär 30 år har budskapet landat att klyftorna mellan städer och landsbygder ökat. Fler och fler inser också att vi behöver utmana  storstadsnormen. Det sistnämnda är svårt.

Ibland rodnar jag när jag tänker på hur jag själv med största frenesi hjälpt till att upprätthålla bilden av den stereotypa landsbygdsbon utan att fatta bättre. Exempelvis när tidningen Land skulle göra en artikel om eldsjälar. Påsken var i antågande och vädret bedårande. Och när intervjun var färdig skulle den förstås kompletteras med en bra bild. Det hela slutade med att jag letade fram en gammal järngryta, rullade ut den i skogen och gjorde upp eld. Fin bild, men vad var det för budskap som tre påskkärringar rörande i en gryta sände ut, när tidningen kom i tryck?

Problemet är att
jag, eller kanske kan jag säga vi, är så hjärntvättade att bevara kulturarvet att vi inte ifrågasätter rimligheten i det. På något sätt har det blivit en del av vår identitet att hålla upp markerna och se till att det finns service och ”liv på landet”.

Att bevara kulturarvet har blivit en del av vår identitet

En av mina största aha-upplevelser var när jag på 90-talet bjöds in för att som ”ung kvinna från glesbygden” kommentera Sveriges första filmfestival med landsbygd som huvudtema. Arrangemanget visade sig bli en megasuccé. Alla celebriteter från kultur- och journalistkåren var på plats. Vilket visade sig bli ett dilemma, eftersom projektledaren verkade tycka att det var pinsamt att en okänd person som jag, skulle få vara med och avsluta festivalen. Lyckligtvis fattade jag inte det, utan såg filmer som aldrig förr och försökte dessutom vara med på alla workshops och fester som fanns till buds. Jag var yngre då, men det blev tuffa dygn. Natten före den stora avslutningen satt jag på mitt rum och funderade på vad jag sett. Fram på småtimmarna var min analys av hur landsbygdsbor gestaltades, klar.

Jag hade sett fyra typer av män. Den inskränkte fadern. Han som menade att allt var bättre förr. Bakåtsträvaren och rättshaveristen. Han hade i sin tur två söner. Tölpen som blev för full på dansen och som förstås blev brädad av den tillfälligt besökande killen från stan och så hade han den begåvade sonen. Killen som i slutscenen åkte iväg, samtidigt som hela biosalongen drog en djup suck av lättnad. Men den fjärde manstypen var den som försatte mig i de största bryderierna. En ursnygg senig glesbygdsbo, ibland same, i förgrunden till en dramatisk vildmarksvy. Ett naturnära kraftpaket… Men magin försvann när jag insåg att det lika gärna kunde ha varit en älg.

I filmen ”Jorden är en syndfull sång” steg jordemodern fram. Kvinnan med överarmsmått av samma kaliber som midjemåtten hos filmstjärnorna i Hollywood. Sinnebilden av hon som kunde förlösa en kalv och göra egna barn – samtidigt. I andra filmer steg den talangfulla dottern, likt den begåvade sonen, i slutscenen på tåget till utveckling och frihet. Och så fanns den tredje typen. Hon som blev kvar. Kvinnan som inte var tillräckligt möblerad i skallen för att hitta till fembussen. Typen som jag skulle representera. Milda makter!

De begåvade steg på tåget och reste till utveckling och frihet

Insikterna var provocerande. Det skulle bli för pinsamt att berätta. Så jag bestämde mig för att bara vara glad och tacksam. Här skulle den här historien kunnat sluta. Om inte projektledaren någon timme före slutvinjetten lagt huvudet på sned, suckat djupt och sagt att han bestämt att jag skulle få tala först, eftersom jag annars skulle förblekna bakom de andra. Det var då jag bestämde mig för att ge tillställningen riklig kulör. Drog hela rasket och lite till, framför en publik som fick allt mer stirrig blick och hängande haka. Efteråt gick jag ner från scenen och skämdes. Förstod att det varit enklare och kanske också klokare att tacka och hålla käften.

Det tar nämligen på krafterna och psyket att utmana den urbana normen. För det handlar om att våga vara osmidig och obekväm. Vem gillar det?
Men vi kan inte förvänta oss att andra ska göra det åt oss. Vi behöver själva ifrågasätta ett existensberättigande som bygger på att vara till nytta för andra. Vi är rätt och slätt viktiga. Basta! Något är helt galet när land- och glesbygd ena stunden ska få en slant och stöd, för att i nästa sekund vara lösningen för världens klimathot. Vem behöver vem?

publicerad maj 2018

, , , ,

Inga kommentarer ännu.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Lär sig hur dina kommentardata behandlas.