Orättvist att ha samma elpris i hela landet

Numera hörs från proffstyckare ofta krav på införande av ett elområde. Skälet skulle vara att det är orättvist att södra Sverige betalar ett högre pris för elen än norra. Men i elpriset finns också nätavgifter, där Ånge toppar ligan och en villaägare betalar 25 000 kronor mer per år än sin gelike i Mölndal, bara för att få elen levererad, för att inte tala om ett kallare klimat.

En krispig vintermorgon i Jokkmokk knarrar snön under skorna på kvinnan som är på väg för att dra ut motorvärmarkabeln och starta bilen. Det är minus 30 grader ute och inne i husen går bergvärmepumpar med elpatroner och vedpannor för fullt. Samma januarimorgon är det tre plusgrader i Malmö. Cykelbanorna är blöta och en kall bris gör att cyklisten, som framåtlutad åker förbi på väg till jobbet, har dragit igen blixtlåset på vindjackan. Medan elementen är ljumma i Skåne, kräver kylan i Lappland inte bara energi utan även effekt. Köldknäppen har stor betydelse både för förbrukningen och slutsumman på elräkningen. Det förstår alla, men när rättvisa elpriser debatteras stannar det vid elprisområden. Den större bilden blir plötsligt ointressant. Är det rättvist?

I Jokkmokk produceras mer än tio procent av hela Sveriges elbehov genom vattenkraften i Luleälven. Dessutom genereras el från de stora vindkraftsparkerna i området. Malmö kommun producerar ungefär tio procent av det behov som de själva har – resten måste importeras från andra delar av landet, inte minst från norra Sverige.

Elprisområdena i Sverige skapades 2011 för att marknaden skulle fungera mer ”effektivt” och bli rättvisare. Sedan dess har det varit ett himla hallå om det orimliga i att de som bor i område 3, Svealand och delar av Götaland och område 4, Skåne, ska betala högre elpriser än dem som bor i elprisområde 1 och 2 i Norrland. De proffstyckare som skriker högst ”glömmer” alltid att berätta om hur landskap skövlats och älvar förstörts i områden där den mesta elen produceras. Det koloniala tänkandet präglar både tankemönster och debatt om var naturtillgångar ska nyttjas, hur och för vem. I våra grannländer, i öst och väst, tänker beslutsfattare annorlunda. Där ses naturtillgångar som lokala tillgångar av stort nationellt intresse. De som levererar tillgångar får betalt. Märkligt nog bedöms det som ses som rimligt och rättvist i andra länder, som något helt orimligt hos oss.

Sverige har ett system där både elen och pengarna rör sig från glesbygd till storstad.

En blind fläck i den svenska eldebatten är också nätavgifterna. I Jokkmokk är det Vattenfall som ansvarar för elnätet, medan Eon sköter det i Malmö. Både i Jokkmokk och Malmö får hushållen betala höga nätavgifter. Malmö är, trots sitt milda klimat, inte någon vinnare i dagens system. Rättvisa handlar alltså inte bara om att ställa norr mot söder, utan om hur elnätet ägs, prissätts och regleras. Det om något borde vara ett nationellt ansvar! Energimarknadsinspektionen, Ei, övervakar elnätsföretagens prissättning. Eftersom bolagen har monopol sätter Ei ett slags pristak som styr hur mycket de totalt får ta betalt av sina kunder under en viss period. Men nätavgiften består av två delar: en fast avgift som du betalar oavsett förbrukning, och en rörlig del som styrs av hur mycket el du använder. I glesbygd, där ledningarna är långa och kunderna få, slår den fasta avgiften särskilt hårt. Det blir dyrt.

Och det handlar om mer än snuspengar. Ånge kommun har Sveriges högsta elnätsavgifter och betalar cirka 1,70 kronor per kilowatttimme. I Mölndal ligger avgiften på ungefär 55 öre. Det är drygt tre gånger så mycket per kilowattimme i Ånge – men eftersom det handlar om stora volymer el blir skillnaden i pengar ännu större. I Ånge kan en villaägare behöva betala nära 3 000 kronor i månaden, enbart i elnätsavgift. Utöver det tillkommer kostnaden för el, elavtal och energiskatt. I Mölndal betalar villaägaren runt 600 kronor i månaden för exakt samma mängd el, samma typ av bostad och i samma land, men med ett annat postnummer. Vi har med andra ord ett system som accepterar att en villaägare i Ånge ska betala sisådär 25 000 kronor mer per år än sin gelike i Mölndal, bara för att få elen levererad. Och vi har en politisk acceptans att det får vara så.

Det kallas monopol och kan med rätta kallas orättvist, eftersom kunderna inte kan byta leverantör, hur dyrt det än blir. Men än så länge har inte några höga röster höjts om att ändra på just det. Sannolikt beror det på att det främst är hushåll i glesbygd som får räkningar där kostnaderna för nätavgifter vida överskrider priset för den el som förbrukas. De som har älven på bakgården och kraftledningen som utsikt betalar för elen som om den tagit en omväg via Frankfurt. Och de betalar inte bara för att få el själva, utan också för att den ska levereras till andra.

En annan sak som få vill debattera är effektförlusterna. Ungefär sex procent av kraften som levereras från Jokkmokk går förlorad på vägen vid långa överföringar. Det låter kanske inte mycket, men det motsvarar den el som krävs för att värma upp över 2 600 normalstora villor under ett helt år. I Jokkmokk bor strax under 5 000 personer. Med andra ord: den el som går förlorad på väg till södra Sverige hade räckt för att värma upp hela kommunen – med marginal. Så det räcker inte att bara räkna på elpriser och årsförbrukning. För att kalkylen ska bli någorlunda korrekt behövs också en beräkning av hur mycket el som behövs samtidigt, under de kallaste dygnen. Effekttoppar ställer höga krav på elnätets kapacitet.

Att prata om rättvisa, för alla, går inte utan att förstå den stora bilden. För den som har förmåga att höja blicken är det tydligt att Sverige har ett system där både elen och pengarna rör sig från glesbygd till storstad. Bokstavligt i form av överförd el, och bildligt i form av ett politiskt system som gärna tar emot intäkter, skatt och moms utan att ge något tillbaka. Det är som att bygga ett system från de stora älvarna i norr till swimmingpooler i söder och kräva att de som bor längs vägen ska betala för vattenledningarna.

Dagens elprisdebatt är inskränkt och behöver problematiseras. Nästa gång du hör någon skrävla om att ett enda elprisområde handlar om rättvisa – fråga för vem!

Krönikan publicerades ursprungligen i Epoch Times april 2025