Arbetsmarknadspolitiken hindrar utveckling
I 27 kommuner och 548 företag i Norr- och Västerbotten är behovet av bland annat vårdpersonal, lärare och yrkesförare enormt. Under de närmaste tre åren behövs så många att det motsvarar invånarantalet i städer som Karlstad. Ska de gröna näringarna förverkligas behövs flyttbidrag till Norrland och att utrikesfödda akademiker ska få kvalificerade jobb.
Det är overkligt tyst om bristen på arbetskraft i norra Sverige. Den senaste kvartstalsrapporten från SCB visade att Västerbottens län har lägst arbetslöshet i landet med 2,9 procent, tätt följt av Norrbottens län. Vilket kan jämföras med Skånes, 7,3; Stockholms 5,2; och Västra Götalands 4,9 procent. Kiruna kommun hade lägst arbetslöshet av alla med 1,5 procent. Fly in fly out-problematiken är omfattande. Flera av de kommuner som genererar stora inkomster till staten går själva på knäna ekonomiskt. Kommunalrådet Mats Taaveniku (S) berättar för SVT att cirka 2 000 personer gästarbetar i Kiruna. ”Kommunen börjar likna en oljeplattform”, säger han och beräknar att de förlorar 140 miljoner varje år i uteblivna skatteintäkter. Kiruna är bara en kommun i mängden. Det här är en konsekvens av vår tids arbetsmarknadspolitik.
I dagsläget är arbetslösheten högre i våra största städer än i glesbygdskommunerna i norr. I medierna lyfts Skellefteå fram som förklaring till den låga arbetslösheten i Västerbottens län, men ingen nämner exempelvis att företagsrika Sorsele ligger på en ännu lägre nivå. Gruvorterna Kiruna, Gällivare och Pajala ligger alla under två procent. Vi har partiledare och ministrar som säger att de älskar gruvor. Det är lätt att förstå varför, men älskar de även kommunerna där gruvorna finns? I så fall behövs mer än vackra ord och en kram.
En rapport från Akademi Norr i juni med data från 27 kommuner och 548 företag i Norr- och Västerbotten visar att behovet av rekryteringar av bland annat vårdpersonal, lärare och yrkesförare är enormt. Behovet av arbetskraft de närmaste tre åren motsvarar invånarantalet i städer som Karlstad, Växjö eller Haninge. Utan invandring kommer det inte att fungera. Utöver det behövs bostäder, service, vägar, vård och omsorg. De bästa affärerna gör de som kan hyra ut bostäder i Gällivare, skriver DN. Bostadsbristen, kombinerat med att hus rivs eller flyttas om de står i vägen för gruvbrytningen, är ett av skälen.
Brist på arbetskraft är inget nytt. Under 60- och 70-talet införde den socialdemokratiska regeringen en flyttlasspolitik för att gynna inflyttning till Stockholm, Göteborg och Malmö. Statliga subventioner och förmånliga lån upprättades för att bygga bostäder i det som vi numera kallar miljonprogramsområden. I dag finns inget av det kvar. Det statliga stödet för byggande av hyresbostäder avvecklades från 2021 och flyttbidraget 2015. Företag och kommuner i Norrland menar att det behövs igen.
I Skellefteå och Boden upprättas arbetarbostäder på 8,5 kvadratmeter som tillfälliga akuta nödlösningar. Kommunerna hinner inte bygga snabbare och företag vågar inte ta för stora risker. Boendesituationen blir ohållbar. Hur ser de politiska ambitionerna ut på riksnivå? Finns mod att göra omprioriteringar?
Arbetslösheten för utrikes födda är betydligt högre än för inrikes födda. En av dem som sökt arbete, även i Västerbottens län, känner jag väl. Han heter Masood, är civilingenjör och talar mycket bra engelska eftersom han varit ledare för flera projekt i Afghanistan som USA ansvarade för. Det var också ett av skälen till att han fick fly hals över huvud från landet när talibanerna gjorde sina utrensningar av intellektuella och hazarer. Masood hade tur och lyckades hoppa ut från balkongen och fly, men det hade inte hans syster och bror. De dog.
Finns det några headhunters på taxistationer och bland diskare och lokalvårdare?
Masoods motivation att skapa ett nytt liv i ett nytt land var, som var och en kan förstå, stark. Jag och min brorsdotter, som också är civilingenjör, hjälpte Masood att översätta intyg så att det skulle stämma väl med svenskt tekniskt språkbruk och hans examensbevis granskades av ett svenskt universitet. Döm om min förvåning när jag senare får veta att han inte ens fått svar på flera av sina ansökningar om jobb. Jobb som han givetvis var överkvalificerad för, men beredd att ta. Northvolt var en av arbetsplatserna han sökte till. Masood fick till sist arbete på en bilskrot och försörjer sig numera som taxichaufför i vår huvudstad. Jag kan inte låta bli att undra över hur många högutbildade utlandsfödda som inte får jobb för att de har fel namn? Här finns en stor potential, men givetvis också utmaningar, exempelvis när det gäller språk och kommunikation. Var finns ministrar och makthavare som älskar tanken på att utrikesfödda akademiker ska få kvalificerade jobb så mycket att de ser till att det blir verkstad på riktigt? Finns det några headhunters på taxistationerna och bland diskare och lokalvårdare?
Utbildningsbehoven är också omfattande och akuta. I hela landet finns brist på personal inom vård och omsorg, industriteknik och fordonstrafik. Som rektor för en gymnasieskola vet jag att yrkesutbildningar är dyrare att genomföra än högskoleförberedande program. Jag vet också att intresset för att söka yrkesutbildningar är stort bland elever i Norrlands inland. Det vill säga, de fattigaste kommunerna bör erbjuda de dyraste utbildningarna om de ska möta elevernas och marknadens behov. Det går i de flesta fall stick i stäv med uppsatta budgetmål. Ska vi hålla budget eller möta framtida behov?
Ja, hur ska vi ha det? Hur ser de politiska ambitionerna för Norrland och landet i sin helhet ut, har regeringen någon strategi? Finns det några ambitioner att möta företagens och kommunernas behov av 47 700 arbetare de närmaste tre åren i de nordligaste länen? Strutsmentaliteten har visserligen fungerat hyfsat i decennier, men det borde vara dags att byta strategi.
Texten publicerades ursprungligen i Epoch times, augusti 2024