Digitalisering i skolan är inte en svartvit fråga

Samtidigt som artificiell intelligens, AI, utvecklas med stormsteg och förväntas ta över många funktioner i vårt samhälle, pågår en debatt om att användandet av telefoner, plattor och digital teknik i skolan ska minskas. Skolverket får av regeringen uppdraget att se över riskerna och budskapet är tydligt. Skolor måste skärpa sig. Som skolledare tar jag mig för pannan, kan tunnelseendet bli värre än så här? 

Den politiska reaktiviteten kan knäcka de mest hängivna lärare och skolledare. Ömsom ska vi bli bäst i världen på att använda digitala tekniker och ömsom tas det som sagts tillbaka. Vad är fakta? Vad vet vi egentligen om användandet av digitala medier och studieresultat?

En färsk rapport från Skolverket visar att omfattningen av användandet av digitala medier i skolan inte har någon tydlig påverkan på studieresultaten. Däremot är det ställt utom allt tvivel att antalet timmar som 15-åringar använder under sin fritid har stor betydelse. Mer än en timme under vardagarna och mer än tre timmar per dag under helgerna ger sämre studieresultat, och sociala medier är värst av allt. Just notiser är ett känt störningsmoment. Vi behöver inte gå längre än till oss själva för att inse att när det plingar till i telefonen öppnar vi den för att se vad som poppat upp.

Hur ser det då ut i skolan? I en nordisk jämförelse så använder elever i Finland digitala verktyg i lägre utsträckning än vad vi gör i Sverige, medan de i Danmark gör det i högre utsträckning. Intressant nog visar PISA-resultaten att eleverna i båda våra grannländer presterar bättre än de svenska eleverna. I och med det kan vi i alla fall med hyfsad säkerhet säga att det inte är omfattningen som är problemet, eller hur?

Jag ska vara tydlig: Att elever använder lektionstid till sociala medier i stället för att lösa skoluppgifter är givetvis inte okej. Att stävja det problemet handlar ytterst om ledarskap i klassrummet och att i samarbete med eleverna formulera tydliga regler som följs.

Skolverkets rapport visar också att omfattningen av användandet av digitala medier inte kan kopplas till socioekonomisk bakgrund. Det spelar med andra ord ingen större roll om eleverna bor i Tensta, i Danderyd eller i utpräglad glesbygd, Däremot kan man se att ungdomar från mindre utsatta områden oftare kopplar bort notiser under lektions­­tid och att flickor gör det mer än pojkar.

Folkhälsoinstitutet har tillsammans med forskare och experter gjort en sammanställning av både nationella och internationella studier om barn och ungas användning av digitala medier och hur det påverkar hälsa, sömn, sociala relationer och skolprestationer. Den slår fast att mycket skärmtid leder till sämre sömn och andra negativa effekter som depressivitet och aggressivt beteende hos små barn. Barn och ungdomar med ADHD är särskilt känsliga. Samtidigt har digitala medier visat sig vara bra verktyg för att skapa sociala kontakter och gemenskap för barn med särskilda behov.

Den viktigaste frågan vi bör ställa är varför barn och ungdomar blir kvar framför sina skärmar. Handlar det om att fly från känslor eller om spelberoende? Om barn och unga använder nära nog all egentid till att sitta med telefonen, plattan eller framför datorn, får det givetvis konsekvenser för konditionen, hälsan, studierna och för familjerna. Det är hos föräldrarna som ansvaret ytterst ligger att ta konflikterna, för det är i hemmen som problemen är störst. Ett beklämmande dilemma som lyfts i Folkhälsoinstitutets rapport är hur små barn påverkas av att deras vårdnadshavare inte är emotionellt närvarande och lyhörda. Inget datorspel i världen kan kompensera för de djupt mänskliga behoven att bli sedd och hörd.  

Men vore det inte bättre då att gå tillbaka till papper, penna och katederundervisning? Det finns absolut fördelar med det, bland annat gynnas inlärningen av att vi skriver för hand. Intåget av artificiell intelligens, AI, tvingar dessutom fram nya sätt att visa och bevisa vad man har lärt och kan. Prov och andra former av examinationer behöver allt oftare ske i klassrummet och svar skrivas på papper, men vi kommer aldrig att kunna vrida klockan tillbaka. Vi lever onekligen i en ny tid med nya utmaningar.

OECD:s beskrivningar från 2015 av utbildningens framtid är målande. Skolans utmaning är enligt dem att utbilda elever att möta en värld med snabba ekonomiska och sociala förändringar, jobb som ännu inte har skapats, att använda teknologi som ännu inte har uppfunnits och att lösa sociala problem som ännu inte har uppstått. ”Enkelt uttryckt, världen värderar inte längre människor för vad de vet – Google vet allt – utan för vad de kan göra med vad de vet.”

Det här ställer minst sagt nya krav på lärande och på lärare. De tvära politiska kasten gör inte saken bättre.

Jag vet inte vilka rapporter som vår skolminister läst, men verkligheten är långt ifrån svart eller vit.

Vår skolminister Lotta Edholm uttalade tidigt att digitaliseringen i skolan var ett experiment, och att skärmfria miljöer skapade bättre förutsättningar för barn att läsa, skriva, räkna, koncentrera sig och utveckla relationer. I juli i år fick Skolverket uppdraget att granska riskerna med digitaliseringen.

Jag vet inte vilka rapporter som vår skolminister läst, men verkligheten är långt ifrån svart eller vit. Vi måste lära oss att hantera en värld där digitala medier kommer att vara verktyg för kunskapssökande, informationsbearbetning, problemlösning, skapande, kommunikation och lärande. Elever tar dessutom inte längre omvägen via Google, eftersom AI vet allt.

Det som barn, vuxna och inte minst beslutsfattare behöver utveckla mest av allt är kritiskt tänkande. Det innebär bland annat en förmåga att hålla huvudet kallt, undvika tunnelseende. Framför allt att sluta hantera drev om skärmtid som om det nödvändigtvis skulle handla om fakta.

Texten publicerades ursprungligen i Epoch times, september 2024