Hur åker man kollektivt utan kollektivtrafik?

Det är både dyrt och orättvist att vara glesbygdsbo. Om krisen kommer behöver vi mer än en bok i brevlådan från MSB. Trots att vi bor i ett land med så olika geografiska och demografiska förutsättningar utgår centrala beslut från storstadsnormer. Sjukresor till exempel, när ska poletten trilla ner, att det inte går att åka kollektivt när den möjligheten inte finns.

Bakom den politiska fasaden om likvärdighet ökar klyftorna och orättvisorna. Tunnelseende präglar allt från elpriser till skolpolitik. Det sker i stort och i smått. Jag måste erkänna att inte ens jag, som bott många år i glesbygd, hade en aning om att till och med hålet för posten i brevlådorna är olika. Jag blev varse det när min son skulle hjälpa en företagare att posta en leverans i byns brevlåda. Det gick inte! För att posta försändelsen behövde han åka till närmaste tätort. Fem mil blev det. När jag senare berättade för företagaren att öppningen i brevlådan i just min hemby var för liten, skrattade hon och sade: ”Så är det i alla byar jag känner till. Jag måste själv åka in till tätorten.” Sex mil blir det.

De politiska besluten behöver inriktas på småskalighet, ökat oberoende och närhet.

Företagaren berättade också om ett leveransavtal hon tecknat med DHL. Innan hon skrev på frågade hon om de verkligen hämtade paketen från företagets adress och fick ett glatt jakande svar. ”Du måste förstås ställa ut paketet vid vägen och skriva en skylt att det är till DHL.” Sagt och gjort. Tre dagar senare ringde hon till DHL igen och undrade varför paketet inte hade hämtats. ”Men så konstigt”, blev svaret. Några timmar senare ringde de upp och meddelade snopet: ”Vi hämtar tydligen inte paket i ditt område.” Inte ens personalen hade en aning om att deras tjänster inte var rikstäckande. DHL utgör inget undantag, så ser verkligheten ut för företagare i glesbygd.

Systemet för reseersättning till sjukvård är ett annat exempel. I dag ersätts resor till 100 procent för dem som kan åka kollektivt. För dem som inte kan åka kollektivt utan tar bil, blir ersättningen i min region 30 kronor för en resa på 15 mil. Det räcker till parkeringsavgiften. Dimridåer sätts upp av regionen om att det går att beställa taxi, men villkoret är även då att huvuddelen av resan ska ske kollektivt.

När ska poletten trilla ner att det inte går att åka kollektivt när den möjligheten inte finns? Fyra av fem gånger har jag fått tider på lasaretten som inte passat med några busstider; det innebar 170 mil med bil. Jag fattar att regionerna i vårt land har dålig ekonomi. Jag förstår att vi måste hushålla med resurserna. Det som gör mig förbannad är att jag och många med mig får stå för kostnaderna själva, samtidigt som vi via skattsedeln får vara med och betala andras resor helt och fullt. Är det rimligt?

När jag berättar hur reseersättningsreglerna fungerar för personal på lasaretten i min region så har de inte heller någon aning. Jag undrar varför? Politiska beslut och dess konsekvenser borde väl vara viktiga att klargöra, särskilt när systemet är direkt diskriminerande.

Utbildningspolitiken är ännu ett område där politiska beslut slår fel. En ny lag träder i kraft 2025 som innebär att en kommun måste skriva samarbetsavtal med minst två andra. Ambitionen är att utbildningar ska anpassas till arbetsmarknadens behov, men underlaget är städernas och missar helt de behov som ser annorlunda ut och som finns på andra håll. Komiskt nog slås också fast att elevernas sammantagna resetid inte får vara mer än två timmar. En tanke som bygger på att det finns möjlighet att åka buss och att kommunerna inte är så stora till ytan.

Hatet mot EPA-traktorerna från opinionsbildare och stadsbor är skrämmande och beror förstås på att de inte har fattat att en 16-årings enda alternativ till att flytta blir att köra EPA. Ändå är det deras bild som styr och vi får en skolpolitik som pratar om likvärdighet, men tar beslut som ökar klyftorna och rätt och slätt ställer till mer besvär än gör nytta.

Politik har också påverkat elpriserna. De fyra elprisområdena har gjort skillnaderna tydliga. Systemet, som ska styras av tillgång och efterfrågan, har lett till att elpriserna är högre i södra Sverige samtidigt som små kommuner i norra Sverige har de högsta nätavgifterna. I Ånge kommun uppger en familj att nätavgiften är fem gånger högre än elpriset. Nätleverantören motiverar priset med att det bor få personer, att ytan är större och behoven av underhåll och investeringar omfattande. Vi har en fri elmarknad, men inte när det gäller nätavgifter. Där är det bara att betala och hålla klaffen.

Att elpriserna skenar i väg är effekten av en politisk vilja att ”harmonisera” våra priser med de europeiska. Alltså att höja dem. Eftersom skatt på skatt handlar om procent som läggs ovanpå ett högt elpris och ger stora tillskott till statskassan, finns inga politiska ambitioner att ändra på det. Tidigare koncernchefen på ABB, Percy Barnevik, satte tidigt ord på det många tänkte: ”Vi har i Sverige billig el, vi har ren el, vi har säker el. Vi har kort sagt den energiförsörjning som alla länder skulle vilja ha. Och vårt huvudsakliga bekymmer är hur vi på kortast tid ska komma ur denna situation.” Nu har vi lyckats. Vi har höga priser och har sjabblat bort en viktig konkurrensfördel. Finns det någon som tror det var aningslöshet som styrde besluten? Knappast.

Exemplen på hur orättvisorna har ökat är otaliga. Om krisen kommer behövs mer än en bok i brevlådan. De politiska besluten behöver inriktas på småskalighet, ökat oberoende och närhet. Trots att vi bor i ett land med så olika geografiska och demografiska förutsättningar, verkar ingen fatta att åtgärderna blir orättvisa och kontraproduktiva om de inte anpassas. När jag hör orden från sketchen av Hasse och Tage om politiken på 80-talet, ”Det var det jävligaste, det hade jag ingen aaning om”, fastnar skrattet i halsen.

Texten har tidigare publicerats i Epoch times, december 2024