Trygghet i skolan ska byggas på tillit – inte på rädsla

Den bild som piskas fram av medier och politiker om hot och våld i skolan skapar rädsla. Skolledare är fullt upptagna med att producera olika ”trygghetsdokument” för att myndigheterna ska vara nöjda. Vi förväntas sätta lås på alla dörrar och dölja all insyn utifrån. Hot och våld ska tas på stort allvar, men att haussa upp våld i skolan kan inspirera till nya våldsdåd.

Eleverna har lämnat skolan. Läraren sitter kvar i klassrummet för att planera nästa dags lektioner när det knackar på dörren. Hon öppnar och möts av en ilsken man. Tonen är aggressiv och blicken hård. Den unga läraren blir vettskrämd, vågar inte gå till jobbet nästa dag och knappt svara på telefonen. Sådana situationer händer. Jag vet, för jag har varit med om att hantera dem. Men de kommer inte ur tomma intet. I grunden handlar det om frustration, oro och en känsla av maktlöshet. I det här fallet var det en pappas oro för sitt barn som fick helt fel uttryck. En bra skola är byggd på tillit och respekt. Bra ledare i klassrum och i organisationer lyssnar och jobbar systematiskt med att bygga relationer. Det tar tid, men trygghet skapas av trygga människor.

Hot och våld ska tas på stort allvar. Själv har jag varit med och tagit fram ett 80-sidigt kunskapsmaterial för våra skolor. För att kunna hantera den här utmaningen på ett ansvarsfullt sätt måste vi förstå hur polis, MSB, Socialstyrelsen och andra aktörer tänker. Samordningen från staten har tydliga brister, men som vanligt förväntas vi i skolan ändå ”verkställa” nya riktlinjer på studs – oavsett förutsättningar. Skolledare hinner snart inte göra annat än att producera planer och olika ”trygghetsdokument” för att myndigheterna ska känna sig trygga och tillfreds. Dessutom förväntas vi sätta lås på alla dörrar, dölja all insyn utifrån. Är det rätt använd tid?

Att utbilda personal och öva för att alla ska vara mentalt förberedda och handlingskraftigt kunna agera om det värsta händer är givetvis målet. Men den bild som nu piskas fram av medier och politiker skapar för mycket rädsla, alla blir stirriga i väntan på ännu ett dokument. Ur ett nordiskt perspektiv är skolskjutningar mycket ovanliga. Den värsta hittills, skedde i Finland av ungdomar som inspirerats av liknande dåd i USA. Att haussa upp våld i skolan kan med andra ord inspirera till våldsdåd.

Forskningen är tydlig. En rapport från Secret Service visar att 80 procent av dem som utför skolattacker själva varit mobbade. Svenska studier pekar på att marginalisering, brist på relationer och psykisk ohälsa är centrala riskfaktorer. Det är nästan alltid en egen elev – inte en främling – som står bakom dödligt våld i skolan. Våldet växer av distansering. Att ingen såg, ingen frågade och att ingen stod pall för det enorma arbete som krävs för att ta tag i svåra situationer. På riktigt!

Skolverket slår fast att goda relationer är det enskilt viktigaste skyddet mot otrygghet och kränkningar i skolan. Vi borde med andra ord lägga ännu större fokus på att bygga relationer, med elever, föräldrar och närsamhället. Det vill säga något helt annat än att skriva fler planer. Ja, det finns skolor med stora problem, främst i USA, och det är förfärligt och skrämmande att våldsdåd sker. Men det finns också skolor där det fungerar. Där trygghet byggs under varje rast, i varje samtal och där vuxna vågar fråga hur någon egentligen mår – och ta ansvar för det svar som kanske kommer.

På min skola visar elevenkätundersökningarna att 100 procent av eleverna är trygga, år efter år. Där är alla dörrar öppna och ingenstans finns kameraövervakning.

Våldsbrott kommer aldrig att ”rättas till” av nervös plåsterpolitik.

”Du kan fråga vem som helst som går förbi i korridoren”, brukar eleverna ge som svar på varför skolan känns familjär och trygg. Vuxna ser när någon mår dåligt, vågar ta konflikterna och märker om någon slutat äta. Vissa av våra elever bor långt ifrån sina familjer för att elitsatsa på sin idrott, medan några andra bor hemma i dysfunktionella familjer. Vi jobbar salutogent – med fokus på det som är friskt, begripligt, meningsfullt. Det skapar en kultur där ingen är ensam med det svåra. En skola där trygghet inte handlar om frånvaro av våld – utan närvaro av tillit.

Forskning av Brå visar tydligt att när klyftorna i samhället ökar, ökar också risken för våld. Utanförskap, ekonomisk otrygghet och brist på framtidstro är grogrund för destruktivitet.

Varför kommer inga politiska beslut om akuta handlingsplaner för att skapa mindre klyftor och större delaktighet i samhället – för alla? Utifrån forskning och beprövad vetenskap vet vi redan att mobbning och utanförskap är grunden för den ökade våldsproblematik vi ser. För mobbning och kränkningar finns redan planer på varenda skola. Det mest akuta just nu borde därför vara att säkra att skolpersonal, särskilt i utsatta områden, både ska hinna och orka engagera sig i eleverna, i den utsträckning som krävs.

Vi måste med andra ord förflytta fokus från att skapa fina dokument och i stället lägga ännu mer krut på analyser som vi drar slutsatser av och agerar utifrån. Våldsbrott kommer aldrig att ”rättas till” av nervös plåsterpolitik.Vi som jobbar på skolor lever i en pressad värld. I år förbereder exempelvis gymnasieskolor sig för att implementera en ny läroplan, Gy25, samtidigt som vi också fortsatt ska undervisa utifrån den gamla läroplanen några år till. Det är tidskrävande och kostnadsdrivande. Tacka tusan att alla skolor inte hinner förbereda sig för hot och våld i den utsträckning som beslutsfattare tycker vore önskvärt. Det handlar inte om brist på vilja utan om brist på förutsättningar. För många små och välfungerande skolor är det politiker, inte elever, som står för den största hotbilden. Centraliseringspolitik innebär förutom känslor av maktlöshet, ständig stress och oro för nedläggningar. Det finns dessutom starkt forskningsstöd för att mindre skolor har bättre förutsättningar att skapa en trygg och inkluderande skolmiljö.
Det skolor behöver mest av allt är lugn och ro, rätt resurser och kloka vuxna som får bra förutsättningar att göra sitt jobb. Och beslut som bygger på verkliga analyser – inte på rädsla eller populistisk retorik.

Texten publicerades ursprungligen i Epoch times, april 2025