Vård är inte en industri – skuld och skam lastas på patienter

”Han är vrång och omöjlig att få i säng.” Orden uttalas föraktfullt, som om människan det handlar om bara är ett problem. Tyvärr är det här inte ovanligt på arbetsplatser med uppgift att ta hand om svårt sjuka människor. När respekten för den enskilda människans värdighet blir en bisak är arbetsplatsen osund. Skuld och skam lastas på patienter, i stället för på dem som har ansvar, ledare och beslutsfattare – det handlar om vård och värdighet.”

Poeten Bob Hansson har formulerat värdegrundens kärna med orden: ”Ingen är högre än sin lägsta tanke om den andre.” De orden borde broderas på vår tids stramaljtavlor och sättas upp i varje inrättning för vård och omsorg. Som ung gjorde jag praktik på ett elevhem för personer med intellektuell funktionsnedsättning, där personalen inte drog jämt. I stället för trygghet fanns en förtryckarkultur där makt blev viktigare än utveckling. Som praktikant förväntades jag att inordna mig och välja sida. Så här i efterhand känner jag stolthet över att jag vågade ifrågasätta, trots den uppenbara risken att bli underkänd.

I närtid berättade en sjuksköterska att hon hade råkat höra när personalen talade oerhört nedlåtande om hennes pappa som drabbats av Alzheimer. Det är oprofessionellt, oetiskt och oacceptabelt. När sjuksköterskan påtalade problemet för ledningen fick hon svaret att det var svårt att göra något åt, eftersom de som snackade skit var nära kompisar med chefen. Tyvärr handlar det här inte om olyckliga tillfälligheter. Forskningen är tydlig, vårdpersonalens attityder är avgörande både för bemötande och resultat. Förfärligt är också att patienter med psykisk sjukdom eller demens oftare än andra bemöts på ett negativt sätt. Språket är centralt, till exempel när någon beskriver en patient som ”omöjlig” eller ”svår”, i stället för att ställa frågan: Varför vill inte personen sova? Är det smärta, rädsla eller oro? Då försvinner professionalismen och förutsättningarna att hitta rätt åtgärd. Studier visar också att metaforer som ”barn på nytt” bidrar till stigma och sämre bemötande. Det här är med andra ord inte bara en moralisk fråga, utan en fråga om patientsäkerhet.

Och exemplen är många. Luleå kommun dömdes till böter efter att en äldre fått vänta elva månader på plats i demensboende, med allvarliga konsekvenser för både patienten och de anhöriga. Samma sak hände för några år sedan i Ronneby där personalen inte ens hann med grundläggande omsorg, utan vårdtagarna lämnades ensamma. Men problemen stannar inte där. En bekant, som är över 80 år och med en lång yrkesbana inom vården, bland annat som distriktssköterska i glesbygd, har väntat hela sommaren på en akut operation. På läkarnas inrådan har hon stått stand by, beredd att åka omedelbart till lasarettet 25 mil bort. Men personalbrist satte käppar i hjulet. När hon till sist bad om att få utnyttja vårdgarantin dröjde det över en månad innan hon fick besked om att remissen skulle skickas vidare. En månad för att flytta ett papper – medan patienten står redo för operation med kort varsel. Hon såg ledsen ut när hon räckte över brevet och sade:

”Vad har hänt med vården? Är det ingen som tycker om sitt jobb längre?”

Det finns ”fel personer” som söker sig till vården, men än värre är att ”rätt personer” lämnar för att de inte står ut.

Det var hårt att se att hon, som jobbat långt efter pensionsåldern och alltid satt fokus på att hitta lösningar och hjälpa andra, nu började tvivla på det system som hon själv så länge har varit en del av. Hon är inte ensam. Statistik från Sveriges kommuner och regioner, SKR, visar att bara 6 av 10 personer som väntar på operation eller åtgärd får det inom 90 dagar.

Lång väntan innebär ofta månader av oro, smärta och försämrad hälsa. Lägg därtill till känslan av att vara bortglömd eller bortprioriterad, så blir maktlösheten total. Socialstyrelsens statistik visar dessutom på stora regionala skillnader, vilket understryker problemet med bristande jämlikhet i vården. En rapport från Patientnämnden visar att många klagomål handlar om bristande kommunikation, särskilt när det gäller remisser.

Jadå. Det finns ”fel personer” som söker sig till vården, men än värre är att ”rätt personer” lämnar för att de inte står ut. All heder åt alla fantastiska människor som trots alla systemfel orkar göra ett bra jobb. Ni är guld värda, men ni behöver stöttning för att orka. Det är chefernas ansvar att forma en kultur där värdegrund, etik, är lika självklart som läkemedelsrutiner. När remisserna inte kommer i väg, då har ledningen brustit. Politiker har också ett övergripande ansvar för förutsättningarna.

Internationella studier om patientsäkerhet visar att ledarskap och organisationskultur är avgörande. Vård och omsorg är inte bara vårdbiträdenas eller sjuksköterskornas ansvar, utan hela systemets. Forskning från Karolinska Institutet visar att arbetsplatser där chefer agerar och är bra förebilder har högre patientsäkerhet och färre vårdskador. Det motsatta gäller förstås också. Dåliga förebilder utgör en mylla för attitydproblem och cynism, likt den som drabbade sjuksköterskans pappa. Det är ingen slump att undersköterskor som under gymnasiestudierna brunnit för vård och omsorg, efter något år sitter i kassan på närmaste varuhus. Det borde verkligen vara en ögonöppnare för beslutsfattare när forskning visar att även personal som trivs med sitt jobb inom demensvården, inte tycker att den är tillräckligt bra om någon av deras nära anhöriga skulle drabbas.

I klartext: Det är inte acceptabelt att den som är sjuk också ska riskera att förlora sin värdighet i mötet med vården. Vissa saker måste bara fungera och när de inte gör det, måste de som har makt att förändra agera.

• Värdegrundsarbete måste prioriteras och följas upp systematiskt. Vårdtagare är människor, inte problem. Ordval och språkbruk spelar roll. • Ledarskap med ryggrad: Chefer behöver vara goda förebilder och agera kraftfullt vid missförhållanden.

• Byråkrati: Regionerna måste snäppa upp rutinerna så att remisser inte fastnar i byråkratiska led.

När värdegrunden fallerar förlorar vi mer än tilltron till vård och omsorg. Vi tappar den också till varandra. När en kvinna som gett sitt yrkesliv till vården undrar om det inte finns någon kvar som tycker om sitt jobb, borde varje ansvarig chef känna skam. Vård är inte en industri. Det handlar om mänsklig omsorg som ska präglas av respekt, nyfikenhet och professionalism och där rätt förutsättningar ska säkerställas av chefer och politiker. En klok städare börjar för övrigt alltid med det översta trappsteget. Så sätt i gång!

Texten publicerades ursprungligen i Epoch times, september 2025