Gör min röst mer skada än nytta?
Den urbana normen gör att glesbygdens perspektiv ofta räknas bort – och då undrar jag om min röst faktiskt gör mer skada än nytta.
Är det moraliskt försvarbart att fortsätta rösta på partier som inte bryr sig om minoriteter? Som politiskt intresserad glesbygdsbo är jag tveksam om min röst gör mer skada än nytta, eftersom den rättfärdigar system som uppenbart osynliggör och diskriminerar. I en demokrati ska makten utgå från folket – inte bara majoriteten.
För drygt tio år sedan var jag en av initiativtagarna och därutöver projektledare för att anordna Europas första gemensamma landsbygdsriksdag. Intresset från byarörelsen var stort och enigheten om problematiken likaså. Lokalsamhällen i Skottland hade exempelvis samma typ av utmaningar som ockupanterna i Dorotea, som tillbringade dagar och nätter i vårdcentralens lokaler för att få tillbaka akutvårdsplatserna.
Dorotea, en kommun med drygt 2 500 invånare, blev historisk när invånare tvingade fram Sveriges första folkomröstning i landstinget, genom att samla in 24 800 namnunderskrifter. Dessvärre röstade bara en dryg tredjedel av länsborna. När det kom till kritan brydde sig inte de som bodde i städerna om akutvård i glesbygd, vilket gav landstingspolitikerna ett alibi för att strunta i det faktum att 88 procent av dem som röstat ville att de skulle ändra sitt beslut.
Det här är bara ett av alla exempel på systemfel som rättfärdigar strukturell särbehandling av glesbygden. Den urbana normen gäller, och om den inte passar – flytta!
För 200 år sedan bodde 90 procent av Sveriges befolkning på landsbygden. I dag är läget det motsatta. Urbanisering är ingen naturlag, utan ett resultat av politisk styrning.
Sverige är, enligt statistik från SCB, ett av Europas mest urbaniserade länder. Under mina år som ordförande i nordiska samarbetsorganisationen ”Hela Norden ska leva” med representanter från Danmark, Finland, Färöarna, Island och Norge, blev det tydligt att Sveriges landsbygdspolitik i hög grad bygger på eldsjälars engagemang, medan länder som Finland, Norge, Island och Danmark har en politisk idé om vikten av levande landsbygd, vilken sannolikt växt fram ur insikter från krig och kriser i närtid. Intressant nog har Natomedlemskapet aktualiserat att vård, vägar och järnvägar och matproduktion behövs i hela landet.
Det borde vara självklart att landsbygd och hav utgör fundamenten för allt liv. Verksamheter på landsbygden bidrar enormt till Sveriges ekonomi. LKAB och Vattenfall genererar flera miljarder till statskassan. Men återinvesteringarna sker inte där vinsterna genereras. Sverige har också, till skillnad från länder som Norge, Tyskland och Kanada, inte något system som garanterar att delar av vinsten stannar i närområdet. När staden utgör norm är landsbygd i allmänhet och glesbygd i synnerhet övergivna skräpytor, lämpliga för exploatering. Det kallas för samhällsnytta, och i stället för att ifrågasätta de ekologiska avtryck som städer medför, rättfärdigas ohållbara livsstilar, genom enorma vindkraftsparker och fler gruvor i jakten på metaller och mineraler. Till sist är det bara de som bor nära som drabbas av förgiftade bäckar och sjöar.
Inte ens politiker som var satta att administrera sin hädanfärd höjde sina röster, av rädsla för att bli utfrysta.
Ett tredje systemfel, som nära nog aldrig lyfts fram, är skatteutjämningssystemet. Och om det lyfts fram är andemeningen att glesbygdskommuner har ”för stor kostym”. Att ”kostymen” är en direkt effekt av att statliga krav är likadana för små som stora kommuner blir en icke-fråga. Den statliga utredningen ”Lite mer lika – en översyn av kostnadsutjämningen för kommuner och landsting” granskade hur systemet fungerade för obligatoriska verksamheter med tyngdpunkt på vård, skola och omsorg i kommunerna, hälso- och sjukvård i landstingen och kollektivtrafik för både kommuner och landsting. Utredningen påvisade stora orättvisor, men debatten, i den mån den fanns, handlade om att storstäderna inte tänkte skicka mer bidrag till glesbygden. Där stannade analyserna och mediernas rapportering. Systemtänkandet uteblev och projiceringar fick styra agendan.
Inte ens politiker som var satta att administrera sin hädanfärd höjde sina röster, av rädsla för att bli utfrysta av sina partikollegor. Vem företräder då mig? Trots att glesbygdskommuner har de högsta skatterna kan de med nuvarande fördelningssystem aldrig finansiera och genomföra obligatoriska verksamheter likvärdigt med andra kommuner. Politisk karriär gör de som inordnar sig i partilinjen. Landbygdsentusiatser får med lite tur bli representanter i de kommittéer som tillsätts sisådär vart tionde år. Kommittéer som levererar utredningar som ingen bryr sig om.
Och så håller det på. Myndigheter kommer med propåer hämtade från andra verkligheter än landsbygdens. Nyligen slog Skolverket fast att vi behöver fler elever som går yrkesinriktade program på gymnasiet, i stället för högskoleförberedande.
I glesbygdskommuner är yrkesprogrammen de populäraste och dyraste. Att köpa läroböcker i företagsekonomi är billigare än att köpa lastbilar och tanka dem. I Vilhelmina är upprördheten just nu stor för att politiker fattat beslutet att lägga ner Transportinriktningen. Näringslivet ser det som vanvett, eftersom branschen skriker efter utbildade chaufförer, ungdomar står i kö för att få gå utbildningen, de får jobb efteråt och de stannar kvar.
Det här är ett exempel på konsekvenserna av att det fattas cirka 30 miljoner kronor, varje år, för att erbjuda obligatoriska verksamheter på ett likvärdigt sätt. Ekvationen är långsiktigt helt omöjlig, men vem bryr sig?
Som politisk intresserad börjar jag allvarligt fundera på om min röst på politiska partier gör mer skada än nytta, eftersom den rättfärdigar system som uppenbart osynliggör och diskriminerar. Jag börjar tröttna. Tröttna på tondöva statsvetare som i sina valanalyser likställer lågt valdeltagande med för få högskolepoäng. Är det inte läge att göra en studie och analys av varför människor i lands- och glesbygd väljer att inte rösta? Eller är det också en ickefråga, eftersom vi är för få för att ha politisk betydelse?
Under åren har jag svarat på otaliga medborgarenkäter från Göteborgs universitet, och vid samtliga tillfällen påtalat att många av frågorna inte är relevanta för glesbygd. Utan respons och utan märkbar effekt på nästa enkät. För vem bryr sig?
I en demokrati ska makten utgå från folket, inte bara från majoriteten. I en demokrati ska staten garantera samma mänskliga rättigheter för alla. I Sverige har våra fyra största städer egen majoritet i riksdagen och därmed tolkningsföreträde. Hur tror ni det ser ut i resten av Europa?
Texten publicerades ursprungligen i Epoch Times maj 2024