Staten administrerar otrygghet och orättvisa

Otrygghet i glesbygd skapas av politiska beslut. Problem med allt från kommunikation till sjukvård riskerar liv och trygghet för de människor som råkar bo på fel plats. På många ställen går det inte att larma 112 eftersom nätet inte fungerar. När BB och akutsjukvård stängs ner är alternativet flera timmar i bil på vägar som i decennier har utsetts till landets sämsta. Inte någon ansvarig politiker bryr sig.

En man i fjällorten Ammarnäs drabbas av en hjärtinfarkt och frun försöker i panik få kontakt med sjukvården. Hon inser att det inte går att ringa, får in honom i bilen för att köra själv, men måste först tanka. Men kortläsaren är också död eftersom mobilnätet ligger nere.

I teorin ska det gå att ringa 112 även om den egna operatören saknar täckning, så kallad nödroaming. Men det förutsätter att det finns ett annat fungerande nät i området. I Ammarnäs delas Telias mast med Tele2 och Telenor och all trafik går genom samma fiberkabel. När den klipptes försvann alla operatörer. Den här händelsen visar de yttersta konsekvenserna av hur politiska prioriteringar skapar systemfel som kan drabba oss alla. Mannen i Ammarnäs avled. Bristen på samhällsservice finns på många håll i vårt land men Norrland är särskilt utsatt.

Rätten att kunna larma är en trygghet som staten ansvarar för. Sverige har i dag nästan 99 procent mobiltäckning, räknat på befolkningen som helhet. Men det som göms bakom siffran är en helt annan verklighet. 82 procent av Sveriges yta har visserligen det som krävs för att ringa ett telefonsamtal, men den datauppkoppling som krävs i dagens samhälle – att identifiera sig med Bank-id eller skicka sin position till SOS Alarm – saknas enligt Post-och telestyrelsen. Nästan halva landets yta saknar tillförlitlig datatäckning. Alltså accepteras att en trygghetsfunktion som 112 inte kan garanteras i stora delar av landet. Det skapar ett kluvet land som kan få konsekvenser för alla, men särskilt för dem som bor i områden med otillräcklig täckning, dem som ofta är mest beroende av att kunna använda distansteknik.

”Moderniseringen” av mobilnätet är en fars. Prioriteringar görs utifrån marknadens intressen – inte utifrån behov. Vilket innebär att många fjällstationer har sämre täckning i dag än för fem år sedan. Medan 5G rullas ut i städer och tätorter monteras gamla nät ner. 2G-nätet, som länge varit det mest yttäckande, är på väg bort och 3G är nästan helt avvecklat. Telefoner som tidigare haft möjlighet att nå 112 via ett äldre, stabilare nät, kan nu stå helt utan kontakt. Det är helt orimligt och visar bristen på politiskt ansvar och att de styrande blundar för problemen.

Den tydligaste bristen är när ansvariga blir provocerade av fakta och säger: men flytta då!

Vård på lika villkor handlar också om trygghet. Sveriges sjukvård går på knäna, medier fylls dagligen med rapporter om hur illa det är ställt, medan allmänheten blir mer och mer blasé, tills de själva drabbas. Vård handlar numera om att komma igenom nålsögat. Det finns många engagerade människor inom vården som vill väl, men som får sämre och sämre förutsättningar. Medan stadsbor drabbas av extrema väntetider på akutmottagningarna läggs i det tysta vårdcentraler ner eller har så begränsade öppettider att akuta situationer som benbrott eller andningssvårigheter kan kräva timslånga resor. Unga människor som mår psykiskt dåligt får vänta i månader. Skillnaden är oändligt stor mellan en lång kö och en stängd dörr.

Nedläggning, centralisering och bristen på personal på BB-avdelningarna är bara toppen av ett isberg. Även i städer hänvisas kvinnor allt oftare till ett annat sjukhus när förlossningsavdelningen är full. Men det finns en extrem skillnad. När BB-avdelningen i Lycksele stängs för sommaren blir resan för en födande kvinna i Hemavan nästan fem timmar lång. Det motsvarar en resa från Stockholm till Sundsvall och att tvingas köra förbi akutsjukhus i Uppsala, Gävle och Hudiksvall. Det mest orimliga för Hemavanborna är att det bara är tio mil till Mo i Rana i Norge. Men i stället för att bygga gränsöverskridande samarbeten låter man administrativa gränser bli oöverstigliga murar. Det är riskfyllt och dyrt – särskilt för patienterna.

Infrastruktur och klimat är ett område där politiken tappat all markkänning. I inlandskommunerna sker 85 procent av alla resor med bil, i Stockholm 35 procent. Ett årskort i Stockholm kostar drygt 11 000 kronor. Att ha och köra bil för en inlandsbo motsvarar minst tre årskort i rena driftskostnader. Men det är inte det värsta. Ungefär hälften av bränslekostnaderna är skatt som ska finansiera infrastruktur. Enligt Trafikanalys betalar landsbygdsbor mer i skatter och avgifter än vad de genererar i samhällskostnader, medan stadsbor inte alls betalar för de kostnader som de orsakar. Underhållsbudgeten för vägar i Norrland räcker inte ens till de mest trafikerade sträckorna, medan en fyrfilig motorväg mellan Uppsala och Arlanda har fått miljardstöd. De som kör sönder sina bilar på de sämsta vägarna betalar för förbättringar på andra håll. Är det rimligt? När vägar smalnar, nattåg försvinner och vårdcentraler och små akutsjukhus läggs ned, överlåts ansvaret till individen. Det är individen själv som ska planera, förebygga och hantera risken. Oavsett om det handlar om att föda barn eller att någon drabbats av en stroke. En hjärtinfarkt i Ammarnäs får en avsevärt sämre prognos än en i Solna, på grund av tidsfaktorn.

Den tydligaste bristen på ansvar och helhetssyn är när ansvariga blir provocerade av fakta och i stället för att idka ett uns av självrannsakan svarar: Men flytta då!

Övertron på centralisering och oförmågan att se hur dåligt det är för klimatet, är total. Forskningsrapporten Hållbarhet i hela Sverige beskriver att storstäders ekologiska fotavtryck är enormt. Stockholmarnas livsstil kräver resurser från 93 procent av Sveriges yta. ”Klimatsmart urbanisering” bygger på att resurser – från mark till vatten till transporter – hämtas från glesbygd, bruksorter och skogsland. Och det urbana fotavtrycket växer – samtidigt som bilåkningen i glesbygd beskrivs som det stora problemet. Det är oärligt.

Systemfel i allt från kommunikation till sjukvård riskerar liv och välfärd – för hela Sverige. Problemen med mobilnätet, den ojämlika vården och den eftersatta infrastrukturen är inte isolerade företeelser. Det är symtom och konsekvenser av en centraliseringsiver som skapar allt större och alltmer orimliga orättvisor. Att överlämna det politiska ansvaret till marknaden är inte bara naivt. Det är brutal politik utan vettig logik. Hur många liv i orter som Ammarnäs är centraliseringen värd?

Texten publicerades ursprungligen i Epoch times, juli 2025