Medier kör i diket när klick styr publiceringarna

Medier och demokrati hör ihop – men klicklogik riskerar att köra journalistiken i diket. En tidning där alla läsare gillar allt som skrivs har inte fullgjort sitt uppdrag. Tvärtom är en levande demokrati beroende av att människor möts av åsikter de både gillar och ogillar. Att utsättas för och tåla att argument lyfts fram som vi ogillar, är kärnan i våra demokratiska grundlagar. Medier har ibland svårt att klara den balansgången och blir mer megafoner åt en högljudd opinion.

Vi ser ofta hur svenska medier, både etablerade och alternativa, hamnar i diket där bara en viss typ av åsikter och argument lyfts fram och även hur det försvaras. Där en del medier säger sig ”stå upp mot makten” men blir megafon åt sina egna sympatisörer, medan andra säger sig vara neutrala, men notoriskt väljer bort perspektiv som skaver. Resultatet blir att viktiga frågor som behöver fler röster och nyanser – djup och bredd – blir förpackade i rosa kartonger eller i värsta fall, aldrig lyfts upp på agendan och till medborgarna.

Det journalistiska uppdraget är att vara neutral men kritiskt granskande, vilket också innebär att det som sägs eller skrivs ska paketeras på ett korrekt sätt. Oavsett vad en journalist eller reporter tycker, så ska det inte framgå av ord- och bildval. I krönikor och på ledarsidor gäller givetvis det motsatta, där ska budskapen vara tydliga och ingen ska behöva fundera på vem som säger vad och vad denne har för bakgrund. 

Journalisten och publicistikforskaren Nils Funcke har gång på gång pekat på att mediernas uppdrag inte är att vara bekväma eller populära. Uppdraget är att granska makten, visa flera sidor och låta allmänheten bilda sig en uppfattning. Och det är inte en rekommendation, utan ett lagstadgat ansvar! Men i praktiken urholkas pressetiken när hot om anmälningar, annonsbojkott eller digitala drev får redaktioner att backa. De ”fria medierna” blir alltmer känsliga för yttre tryck, ja, faktiskt strykrädda. 

För många år sedan jobbade jag som journalist på ett lokalkontor till en länstidning och fick med egna ögon se och uppleva hur en lokal politiker kom till redaktionen för att ”ta oss i örat.” Det är en bra bild på den ohälsosamma symbios som kan uppstå mellan medier och makthavare. Under min tid som reporter på SVT blev jag varse att vissa ämnen var mer kontroversiella och svårare att ta upp än andra. Men det starkaste intrycket var ändå den genuina ambitionen att låta varje sida i en konflikt få sina bästa argument publicerade. Att ställa egna åsikter åt sidan och låta medborgarna dra slutsatser själva är, precis som Funcke betonar, inte bara viktigt utan grunden för uppdraget. Givetvis kräver det starka redaktioner som vågar problematisera och även stå emot publiceringar.

Det hör till sakens natur att vi bara vill se och höra det som bekräftar vår egen bild.

Begreppet ”moralpanik” innebär att en individ eller grupp utmålas till ”folk devils” och betraktas som hot mot samhället och leder till att mediernas drev får överdrivna proportioner. På 1950-talet var det serietidningar som ansågs fördärva ungdomen. På 1980-talet såg vi satanistpaniken, där helt vanliga förskolor hamnade i mediedrev på lösa grunder. På 1990-talet var invandring ett ämne som ofta framställdes i svartvita bilder, antingen som hot eller idyll. I Jämtland spreds falska berättelser om attacker från unga flyktingar. Mediernas frånvaro gjorde att det dröjde orimligt länge innan detta granskades. Forskning visade att det skadade dessa mediers förtroende. Att polisen, skolan och de unga tjejer som uppgavs ha blivit utsatta dementerade och sade att historien var osann, spelade ingen roll. Drevet fortsatte i full kraft i folkmun och på sociala medier och skrämde förstås upp de boende i området.

Installationen i Umeå med rubriken ”Ett folkmord är ett folkmord är ett folkmord” är ett exempel på hur rädda vi är för det som sticker ut. Skribenter hamnade i affekt och avbröt semestern för att, medvetet eller omedvetet, piska upp stämningarna. Innehållet i det som publicerades fokuserade nästan uteslutande på vem som kunde känna sig kränkt i stället för att problematisera kring frågeställningen: Vilka historiska paralleller kan vi dra till det som sker i dag? 

När känslor och klick styr mer än fakta, abdikerar medier från sitt upplysningsuppdrag. Grundlagen slår fast att tryckfriheten finns för att ”säkerställa ett fritt meningsutbyte, en fri och allsidig upplysning och ett fritt konstnärligt skapande”. Ordet ”allsidig” betyder inte att varje artikel måste väga alla argument, men att journalistiken som helhet ska göra det. Att belysa de bästa argumenten från olika sidor handlar om att göra medborgare klokare. Att bara publicera en linje, oavsett vilken, missar själva poängen med pressfrihet, nämligen att ingen sida har monopol på sanningen. När stora ämnesområden hamnar i skugga för att redaktioner inte vill ta i dem, fullgör de inte sitt uppdrag.

Antivaccinrörelsen är ett exempel. Under pandemin frodades desinformation, vilket givetvis behövde bemötas. Men gjordes det på bästa sätt? Rädda människor ställde på goda grunder frågor som: Hur snabbt kan ett säkert vaccin framställas? Vilka risker är rimliga att acceptera? Men i stället för att lyfta debatten, tystades misstron ned och förlöjligades. Att lyfta fram de bästa argumenten från båda sidor och ta fram vetenskapliga fakta hade varit mer i linje med grundlagens krav på allsidighet. Att försöka kväsa människors oro fungerar aldrig. Det göder tvärtom misstro och leder många in i konspirationsteoriernas träsk som villigt erbjuder en öppen famn. 

Det hör till sakens natur att vi bara vill se och höra det som bekräftar vår egen bild. Forskning vid Lunds universitet visade att våra ögon fastnar först på det som bekräftar vår ståndpunkt i sökresultat om klimat eller migration. Det är alltså starka psykologiska och sociala krafter – inte bara tekniska filter – som gör att vi polariseras. Men det leder till kollektiv inskränkthet att inte utsättas för våra meningsmotståndares bästa argument. Det är mediernas förbannade uppgift, för vi kommer inte att välja det själva!

Men vågar redaktionerna stå emot trycket – från makthavare, från opinioner och redaktionernas längtan efter delningar och klick? För att demokratin ska fungera krävs, förutom aktiva läsare, modiga redaktioner. Annars blir medier en spegel av våra egna begränsningar och ett verktyg som försvagar demokratin, i stället för att bevaka och stärka den.
Det hör till sakens natur att vi bara vill se och höra det som bekräftar vår egen bild.

Texten publicerades ursprungligen i Epoch times, september 2025