Sopor prioriteras högre än barn när klimathänsyn utgår från en urban norm

Naturvårdsverkets direktiv om insamling av förpackningsavfall är ett bra exempel på förslag som slår helt fel i glest befolkade områden. Vi ska ha gångavstånd till sopcontainern, medan det är helt i sin ordning att skjutsa barn många mil varje dag. Kostnader och klimatpåverkan blir stora när tunnelseende styr. Men vem bryr sig?

Naturvårdsverkets nya direktiv innebär att kommunerna ska ta över ansvaret för att samla in förpackningar från hushållen. Målet är att göra det lättare för alla att återvinna och att vi ska nå våra miljömål. Det kommer att fungera i städer, men i glesbygd innebär det en enorm belastning både för ekonomi och miljö.

Barns närhet till en förskola måste vara viktigare än sopors närhet till sopkärl.

Vår bedömning, säger Ann-Sofie Eriksson från Sveriges kommuner och regioner, SKR, är att det är osäkert om alla kommuner får kostnadstäckning av den del som kommer att täckas från producenternas betalning. Resten behöver man då ta från invånarna. Risken är att det drabbar kommuner där det är svårast att lösa insamlingen, till exempel på grund av geografiska svårigheter med större ytor. Men Naturvårdsverket slår fast att dispens från kravet på fastighetsnära insamling av hushållens förpackningsavfall inte är möjlig, eftersom det saknas bestämmelser som medger detta.

Förslaget om avfallshantering är bara ett av alla exempel, men illustrativt. Min hemkommun Vilhelmina kan åskådliggöra effekterna. Just nu ligger ett nedskärningskrav på flera miljoner för bygdens förskolor. Det innebär att verksamheterna i de ”tätorsnära” byarna ska läggas ner. Tätortsnära innebär i det här fallet cirka två mil enkel resa från förskolan till tätorten. Samtidigt som nedskärningar ligger högt på den politiska agendan kommer ett direktiv om fastighetsnära sopsortering för att nå Sveriges miljömål.

Skillnaderna i förutsättningarna mellan tät och gles bebyggelse är så påtagliga att även instanser som Naturvårdsverket borde ha kunnat förutse dem. Vilhelminas yta är drygt 8 000 kvadratkilometer och Stockholms kommuns 188 kvadratkilometer. Fördelat på invånare så har varje vilhelminabo mer än en kvadratkilometer att röra sig på, medan stockholmare har ungefär 200 kvadratmeter. Ytan per person är omkring 7 000 gånger större i Vilhelmina än i Stockholm. Behövs mer än en miniräknare för att fatta att det inte går att tillämpa samma system i Vilhelmina som i Stockholm, om syftet är att vara klimatsmart?

Jag tar mig för pannan och undrar hur det kommer sig att beslut på beslut från våra statsmakter är så totalt missanpassade och inkonsekventa. Finns det inget som helst helikopterseende? Beror det på att nästan alla i Sveriges riksdag och regering bor i städer? I så fall, är det månne lika illa ställt med forskning och utredningar?

Det här innebär stora kostnader för glesbygdskommuner som redan missgynnas av det kommunala utjämningssystemet. Utifrån de nya utjämningsförslagen kommer orättvisorna fortsätta, i alla fall för Vilhelminas del. Det handlar om många miljoner per år, och någonstans ska de tas. Vilhelmina kommun står just nu inför två politiska beslut som kommer att påverka livet i glesbygden fundamentalt. Å ena sidan att offra barnens rätt till förskola i närområdet, och å andra sidan att genomföra kravet på att varje hushåll ska ha gångavstånd till insamlingskärl för förpackningsavfall. Det ena beslutet har kommunen egen makt att styra och ställa över, det andra inte. Vilket tror ni det blir?

Om vi håller oss till soporna, är beräkningen att den fastighetsnära sorteringen ska minska koloxidutsläppet med cirka 20–30 ton per år i tätbebyggda områden. Det är en rimlig analys för Stockholms kommun där avstånden för transporterna är relativt korta. Klimateffekten i Vilhelmina hamnar däremot med största sannolikhet på minuskontot, eftersom direktivet kräver många insamlingsplatser och långa resor för att tömma kärlen.

Lägger vi till kommunens besparingsplaner med centraliserade förskolor blir klimateffekten än värre. Om tjugo av barnens vårdnadshavare inte jobbar i tätorten, utan behöver resa fyra mil varje vardag för att hämta och lämna, morgon och kväll, 40 veckor om året, innebär det, förutom stora kostnader för bilresandet, en klimatpåverkan på ungefär 64 ton koldioxid per år.

Glesbygdbor både lever i och får betala för återkommande systemfel där lösningar som ska gynna miljön i städerna, skapar negativa effekter för både klimat och livskvalitet. Vi betalar med exploateringar och intrång i vår närmiljö, vi betalar med höga skatter och vi betalar med vår privatekonomi. Att centralism har blivit ett självändamål och svaret på alla gåtor är ett fundamentalt feltänk. Om ambitionen verkligen är att tänka miljösmart är steg ett att utgå från att Sverige är ett land med olika lokala förutsättningarna att det behövs anpassade lösningar. De statliga kraven avslöjar också ett systematiskt osynliggörande av glesbygdens behov och blir i praktiken diskriminerande.

Men vilket ansvar har vi då själva? Det vi vågar ta! Det första borde vara att fullständigt strunta i kravet från Naturvårdsverket i alla områden som ligger utanför tätorterna. Att medborgarna inte får möjlighet att ifrågasätta beslut som påverkar deras vardag på ett så genomgripande sätt är i mina ögon ett hot mot rättssäkerhet och demokrati.

Det andra är att tänka smartare när det gäller vår framtid och våra barn. Omsorg är ett av de områden där kniven varit skarpast och skurit djupast i decennier. Symboliskt nog har nedläggningen av förskolorna fått ett tillfälligt verkställighetshinder eftersom kommunen glömt att göra en konsekvensutredning i enlighet med barnkonventionen. Men i sanningens minut brukar kostnadseffektivitet smälla högre än barnens bästa.

Att centralisera och ”klippa längst ut på snöret” har i decennier även varit glesbygdskommunernas sätt att hantera allehanda utmaningar, ivrigt påhejade av SKR. Om det varit en framgångsmelodi, skulle våra bygder blomstrat!

När sopor får högre prioritet än våra barn, måste vi stanna upp och fråga oss vad som gått fel. Barns närhet till en förskola måste vara viktigare än sopors närhet till sopkärl.

Texten har tidigare publicerats i Epoch times, november 2024