Landsbygdspolitik kräver makt och pengar – inte snack och valfläsk
Svensk landsbygdspolitik präglas av retorik snarare än ansvar. Varje valrörelse lovas satsningar – men pengar och makt stannar sällan där naturresurserna utvinns. Centerledaren har utmanat SD på debatt om landsbygden. Vid alla valrörelser dyker landsbygdsfrågor plötsligt upp, men försvinner lika snabbt. Budskapet är tydligt från landsbygden: den vill ha makt över sina resurser och en politik som faktiskt fungerar – inte bara ord.
Centerpartiets partiledare Elisabeth Thand Ringqvist har utmanat Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson till debatt om deras landsbygdspolitik som hon kallar en bluff. Intressant, men inte förvånande. Under valår dyker ”landsbygdsfrågor” upp lika säkert som lärkan om våren. Det som saknas är ansvar och verkstad. Innan debatten sker vill jag ge några inspel på vad landsbygdsbor vill ha.
I mars 2019 skrev jag ett irriterat inlägg på sociala medier om hur less jag var på löften som inte infriades och uppmanade till mobilisering. På kort tid fick den partipolitiskt och religiöst oberoende facebookgruppen ”Inlandsupproret” nästan 10 000 medlemmar. Genom en omröstning tog vi fram vad majoriteten ansåg vara de viktigaste frågorna och det var:
• att vinster från naturresurser går tillbaka till våra bygder
• differentierade bränslepriser eller annan kompensation där fungerande kollektiva alternativ inte finns
• upprustning av befintligt järnvägsnät före höghastighetståg
• att butiker, byskolor och annan lokal service ska värnas och högprioriteras eftersom de är viktiga utvecklingsnav
Låt oss titta på vad C och SD säger och gör.
Återbäring av naturresurser – varför Sverige avviker internationellt
Sverige är en av de sämsta på att låta vinster från naturresurser gå tillbaka till bygderna.
I Norge får kommuner med vattenkraft, olje- och gasanläggningar en rejäl utdelning. I gruvnationer som Kanada ligger den regionala gruvbeskattningen på uppemot tio procent. I Sverige är mineralavgiften 0,5 promille. Vi kan också dra lärdomar från Danmark, Tyskland, Norge och Spanien.
C pratar om lokal nytta och levande bygder, men återbäring till kommunerna för naturresurser är ingen fråga de strider stenhårt för. SD talar gärna om nationella intressen och självförsörjning men de driver inte heller frågan att intäkter ska stanna lokalt.
Differentierade bränslepriser eller kompensation
C har fastnat i prat om omställning och inte levererat några förslag på kompensation. I förra valet fick SD många röster för löftet om sänkta bränslepriser. Eftersom många som bor i lands- och glesbygd är helt beroende av bil är det en viktig fråga. Men var det här en landsbygdsfråga – egentligen?
Ett tydligt exempel på hur landsbygdspolitik reduceras till en etikett är just bränslepriset. År 2023 körde bilisterna i Stockholms län i genomsnitt 1 196 mil per personbil. I Jämtland var motsvarande siffra 1 090 mil. I Norrbottens län, som utgör nästan en fjärdedel av Sveriges yta, var snittet 1 057 mil. Med andra ord: invånarna i länet med landets bästa kollektivtrafik, Stockholm, körde i snitt fler mil per bil än alla andra län. Ungefär en femtedel av landets bilflotta finns också där.
Med differentierade bränslepriser skulle insatsen ha blivit en landsbygdspolitisk fråga – på riktigt. Att landsbygdsbor i gemen inte bryr sig om miljön är struntprat. De flesta tycker att det både är billigt och klokt att ta bussen eller tåget när möjligheten finns.
Båda partierna säger sig vilja ”värna” men vi ser det motsatta, eftersom lands- och glesbygdskommunerna är fattiga.
Jag vill också passa på att tipsa partiledarna att ta ett snack om bränsleskatten. I praktiken finansierar nämligen lands- och glesbygdsbor väg- och infrastrukturinvesteringar i storstadsregionerna. Pengarna seglar iväg i stället för att landa lokalt. Urusla vägar har hög prioritet för landsbygdsbor.
Upprustning av befintliga järnvägsnät före höghastighetståg
Trots att Inlandsbanan med bibanor utgör tio procent av Sveriges järnvägsnät och att Försvarsmakten pekar på att den behövs, så finns den inte ens med i prioriteringslistan. Att åtgärda den handlar om ett tiotal miljarder, vilket kan jämföras med 200–300 miljarder för höghastighetståg mellan storstäderna. Inlandsbanan är ett bra exempel på hur C:s och SD:s prioriteringar ser ut i skarpt läge.
Butiker, byskolor och lokal service som utvecklingsnav
C säger sig värna service nära människor, men har i många fall varit med och drivit nedläggningsbeslut i kommuner och regioner tillsammans med andra partier. Sjukhuset i Sollefteå är ett tydligt exempel. SD vill stoppa centraliseringen men driver ingen fråga om hur fattiga kommuner ska klara av det. Deras retorik retade till och med upp de egna partikamraterna i Jokkmokk så till den milda grad att lokalavdelningen lades ner.
Båda partierna säger sig vilja ”värna” men i dag ser vi det motsatta, eftersom särskilt lands- och glesbygdskommunerna är fattiga. Allt centraliseras. Med en annan fördelning av vinsterna från naturresurserna skulle de ekonomiska förutsättningarna förändras radikalt.
Centerpartiet har historiskt varit landsbygdens systemkritiker. Under Fälldin handlade politiken om maktbalans. Landsbygd var ett perspektiv, inte en målgrupp och partiet vilade i sitt ursprung. Efter Fälldin har C kämpat för att bli mer ”salongsfähigt”. Ordet decentralisering har bytts mot marknadsliberalism och Stureplanscentern har blivit ett begrepp. C pratar gärna om service, bredband och lokal nytta i hela Sverige – men accepterar planeringsmodeller som systematiskt missgynnar gleshet. Inför valet 2026 lovar C konkreta satsningar för att jämna ut skillnaderna mellan stad och land, stärka välfärd och service, stödja företagande och skapa möjligheter att bo och leva över hela Sverige. Ambitionen finns, men kommer det verkligen att ta den fajten?
Sverigedemokraterna har gjort en liknande resa. Från att vara ett missnöjesparti med tydliga rasistiska motiv har de kämpat för att bli accepterade och lyft frågor om bränslepriser, skog, jakt, livsmedelsproduktion och ”dåliga vägar”. Men när partiet nu fått verkligt inflytande har engagemanget främst handlat om att påverka lagstiftning och nya utlämningslagar. Där tar SD verkligen fajten. Men en migrationspolitik där arbetande människor, barn och ungdomar utvisas är i praktiken så anti-landsbygd som det går att komma. SD har ännu inte presenterat sitt program för valet, men lovar att bekämpa centralisering och se till att kommunal service finns kvar i hela landet, även i glesbygd. Men då måste de tänka till och tänka om.
Krönikan publicerades ursprungligen i Epoch Times v 7, 2026
