Inez Abrahamzon

Jag har varit aktiv i byarörelsen i 30 år nu, på lokal, regional, nationell och internationell nivå – och jag kan faktiskt säga att i princip är allt som behöver sägas om åtgärder redan sagts.
Det som var viktigt på 80-talet är ännu mer angeläget nu.

Utredningar kommer och går och den politiska oförmågan att genomföra det som sagts, består. Exempelvis så presenterade Karl-Erik Nilsson, ordförande i dåvarande landsbygdskommitté, den 1 december 2006, utredningen: ”Se landsbygden!” för jordbruksministern Eskil Erlandsson.

Huvudkraven var att staten måste samordna sin politik, kommuner ge lokala utvecklingsgrupper inflytande och att landsbygdsdimensionen behövde lyftas fram inom alla politikområden. De pekade också på vikten av bra boende, service, fungerande kommunikationer, bredband och fungerande telefoni samt vikten att stärka företagandet, forskning och demokrati. Alla partier stod bakom utredningen förslag, men inget hände. Inte ens Catharina Elmsäter Svärd, delegaten som senare blev kommunikationsminister, kunde få frågorna att lyfta.

Alla partier är överens om 74 av de 75 förslagen – som i stort är detsamma som förra landsbygdskommittén förslag. Visst är det märkligt att ingenting händer?

4 januari 2017, tio år senare, överlämnar Johan Persson, ordförande för nästa landsbygdskommitté utredningen: ”För Sveriges landsbygder – en sammanhållen politik för arbete, hållbar tillväxt och välfärd” till jordbruksminister Sven-Erik Bucht. Alla partier står även nu bakom 74 av de 75 förslagen, som i stort handlar om samma saker som förra utredningen. Men inget händer. Visst är det märkligt? Varför tillsätts utredningar som ingen är intresserade av att göra något av?

Politik och marknadskrafter styr resurser från gles- och landsbygd till storstäderna. Och med dem följer flytt för de som inte orkar, eller vill, gå mot strömmen.
I storstäderna exploateras grönområden, i glesbygd växer åkrarna igen och de hus som lämnas står kvar tomma för att bli jaktstugor eller sommarstugor några veckor per år. Till Stockholm flyttar varje år lika många människor som det bor i 10 glesbygdskommuner i Västerbottens inland.

Många av dem är visserligen inflyttare från andra länder, men klyftorna växer och vi har inte längre ett Sverige i balans. Förglesning och förtätning är två sidor av samma mynt. Är det så vi vill ha det?

Förutsättningarna att utveckla det lokala näringslivet och att locka unga människor att bo i glesbygd har blivit sämre med åren. Det är svårt att låna pengar för att utveckla företagsidéer och få om ens någon vågar bygga hus. Är de rimligt? Och är det här resursslöseriet långsiktigt bra för nationalstaten Sverige?

Att det kortsiktig varit lönsamt och legat i marknadens intressen vet vi, men är vi beredda att ta konsekvenserna av den här utvecklingen i ett längre perspektiv? Vilka är de politiska målen som gör utarmningen i glesbygd försvarbar? Finns några eller är det brist på politik och styrning som är grundproblemet?

Om den politiska viljan är att storstäder ska växa och glesbygden dö, varför tillsätts i så fall landsbygdskommittéer med uppdraget att ta fram åtgårder för en levande lands- och glesbygd? Handlar det om att stilla det växande motståndet mot centralism och överförmynderi, eller finns ett ärligt uppsåt med utredandet?

Jag frågar eftersom jag misstänker att kommittéernas arbete blivit ett spel för gallerierna. För något är fundamentalt fel när alla partier står bakom åtgärder som aldrig blir genomförda. Något är fel när inga röster höjs, varken av partiernas företrädare eller andra!

Att tiga ihjäl landsbygdsfrågor har fungerat förut. Utan folkliga protester kommer inget att hända nu heller.

Jag börjar allt mer tro att de kunniga ledamöter som suttit med i kommittéerna varit gisslan och att det aldrig varit tänkt att resultaten skulle leda till några beslut i regering och riksdag. Att tiga ihjäl landsbygdsfrågor har ju fungerat förut och utan starka folkliga protester, kanske till och med uppror, kommer inget att hända den här gången heller.

Regeringen säger själva att de ”jobbar för fullt” med en proposition som ska presenteras i vår. Den kommer inte att omfatta alla 75 punkter. Och varför ska vi vänta till dess, när vi vet att allt då står stilla eftersom det är valår.

Börja med att rensa upp i den byråkratiska djungel som landsbygdens entreprenörer och byagrupper påtvingas och underlätta möjligheterna att låna för företag och nybyggande. Bidragsfusket för resandet i storstäderna beräknas till 2 miljarder, en fjärdedel av den siffran skulle motsvara hela glesbygdspaketet för de 23 kommunerna. Pengarna finns, så sätt igång! Alla beslutsfattare är ju redan överens.

Inez Abrahamzon
fd ordförande i riksorganisationen Hela Sverige ska leva samt nordiska samarbetsorganisationen Hela Norden ska leva

publicerad aug 2017