Publicerad den Lämna en kommentar

Skumgummit är borta och jag börjar må bra

Dag 4: Upp tidigt och samma procedur. Jag börjar känna mig allt mer som en ”vanlig människa” men har fortfarande svårt att fatta hur det kommer sig att jag under de här dagarna sovit mer timmar/dygn än kanske någonsin förut. Idag blev jag varse någon annat.

Min känslighet har ökat, jag ”upplevde” massagen på ett starkare och tydligare sätt. Ja, det här går inte heller att förklara, men jag tänker att om slagg försvunnit, så kanske ett lager av ”skumgummi” är borta som gör att jag blivit mer receptiv.

Rajlakshmin förbereder ångbadet genom att lägga in örterna vars egenskaper jag ska få i mig när jag får ångbadet efter massagen.
Rajlakshmin förbereder ångbadet genom att lägga in örterna vars egenskaper jag ska få i mig när jag får ångbadet efter massagen.

Kvinnan som masserar mig varje morgon, Rajlakshmin,  gör  mig också uppmärksam på att mina händer, för första gången, var lika varma som kroppen. Men fortfarande är mina fötter kalla.Oftast. Eftersom Vata är kall, torr och flyktig, den brukar liknas med luft, så är varma händer ett tecken på att min vata-nivå minskat. Det är finfint.

Det är långa dagar för massören. Hon kliver upp kl 4 på morgonen och gör sin shanti i en kvart. Guds 1001 namn tror jag den handlade om och hon kan dem utantill. Sen gör hon frukost till sig, mannen och sonen innan hon åker iväg hit och ger behandlingar ett par timmar. Sen blir det jobb i informationsdisken på ett kontor från 10-18 innan det bär av hem igen för att laga middag.
– Jag går och lägger mig kvart i 10, då är jag jättetrött säger Rajlakshmin

Det är lätt att förstå. Egentligen lever hon nog rätt så nära det optimala i ett ”ayurveda-liv”. Helst ska man vara uppe före kl 6, dvs före kaphatiden börjar och dessutom ska man lägga sig före pittatid, dvs innan 10.  Något att tänka på – eller hur?

Ulla ligger i ångbadet, Swedana, som öppnar upp och renar även det.
Ulla ligger i ångbadet, Svedana, som öppnar upp och renar även det.

 

 

 

 

Publicerad den Lämna en kommentar

En fattig skola med rika kunskaper

Flickor och pojkar bor var för sig på skolan, men studierna gör de tillsammans.

 

Efter en halvtimmes resa genom ett myller av bilar, mopeder, bussar och kossor når vi skolan för döva och stumma barn. Vinay som lotsat oss dit är ayurvedisk läkare och har under många år stöttat verksamheten på olika sätt. Innan vi går in stannar vi till på bakgården för att se hur den ursprungliga skolbyggnaden såg ut. Ett enda rum, tämligen mörkt, är det som varit både skola och boende för många barn. Det ser helt enkelt bedrövligt ut. Ja, jag är fanken inte kräsen av mig, men jag ryser.

Inne i den nya skolbyggnaden tror jag knappt mina ögon. Barnen har fått en så fin skola. Två män har bidragit stort, den ene har donerat mark och den andre, som mist sin son i skolåldern, gav pengar till bygget. Skolan drivs helt via donationer. De barn som går där får kläder, undervisningsmaterial och medicinska undersökningar helt gratis. Ja, allt de behöver för att kunna studera. Idag bjuder vi på middagsmaten, vilket motsvarar  en kostnad på ungefär 150 kronor.

[quote]Om du ger någon bröd idag, så kommer han att äta sig mätt för en dag. Om du hjälper honom att tjäna ihop till sitt eget levebröd, kommer han att kunna äta sig mätt i hela sitt liv. [/quote]

Eleverna får kunskaper som ska göra dem självförsörjande och självständiga.
Eleverna får kunskaper som ska göra dem självförsörjande och självständiga.

Ungefär 100 elever går i skolan. Alla är hörselskadade eller döva. De som jobbar där, det är sannerligen inte många, lär barnen att kommunicera med tecken och ljud, men mest läser de på läpparna. De lär sig också yrken, så att de ska kunna bli självförsörjande. Speciellt är det sömnad, konst, keramik och IT-teknologi som de kan få extra yrkesutbildning i.
– ”De lär sig långsammare” säger Mrugesh, läraren som visar oss runt, eftersom det tar sådan tid att förstå.
Självklart! Att lära sig läsa är givetvis en enorm utmaning när man aldrig någonsin har hört ljud. Lägg därtill att du kanske blivit övergiven, smädad och/eller fördummad.

– Vi börjar alltid med att ge eleverna en praktisk förståelse över vad de ska lära sig. Det är svårt att förklara komplicerade saker men det är omöjligt om man börjar  i fel ände.

Det är svårt att förklara svåra saker när orden inte finns. Därför utgår lärandet från praktiska erfarenhet som sedan bryts ner till teorier.
Det är svårt att förklara svåra saker när orden inte finns. Därför utgår lärandet från praktiska erfarenheter som sedan bryts ner till teorier.

När eleverna fått en egen upplevelse av vad de ska jobba med får de skriva, rita och bearbeta ner praktiken till teori. Skolan är också en plats där man får lära sig de sociala spelreglerna och senare även hur man ska bete sig för att nå social acceptens i världen utanför. Eleverna gör regelbundna turer ut i Ahmedabad för att de ska lära känna sin närmiljö och veta var de kända platserna är. En gång per år åker de även iväg på en resa utanför staden.

Mrugesh visar stolt upp det nya ljudisolerade rummet och inköpt utrustning för att diagnostisera barnens hörselskador. Ett till mål är uppnått.
– Vi brukar sätta de små barnen här och så får de leka med några leksaker. Då ser vi i första hand om de reagerar överhuvudtaget på ljud. När de är lite äldre kan vi göra ett audiogram.

Ett annat mål som de arbetar för är att infria att döva elever i åldern 2,5-5 ska få gå skola tillsammans med sin mamma.
– Det är viktigt att utveckla förmågan att tala och kommunicera när de är små. Mycket av det jobbet kan göras hemma, om förutsättningarna bara blir de rätta.

Det är sent och skolsalarna är tomma. Varje lektionssal har minst en sponsor.
Det är sent och skolsalarna är tomma. Varje lektionssal har minst en sponsor.

Efter rundturen och snacket med Mrugesh är jag glad över att eleverna förutom fina lokaler har lärare som verkligen också är hängivna utvecklare av pedagogik och metodik!
Och jag är inte ensam det. Skolan har fått flera utmärkelser och bland annat från självaste premiärministern för elevernas skolresultat. De klarar sig finfint! Premiärminister Narendra Modi, som själv också varit ett maskrosbarn. I många år stod han på tågperrongen i Ahmedabad och sålde te för att tjäna ihop till sin brödföda.

Skolan heter K.S.Dedhia och läsåret 2012/13 firade de silverjubileum eftersom den då funnits i 25 år. För mig låter det lite lustigt att man använder ordet silver som jag förut bara hört i samband med bröllopsår. Välgörenhetsorganisationen, Shri Apang Abhyuday Mandal, har skrivit ihop ett styrdokument som rakt igenom är intressant läsning eftersom det både speglar deras ambitioner och den värld och det sammanhang som de befinner sig i.

Fritt översatt:
Människan är en  social varelse. Vi trivs i ett samhälle för att vi är rationella och älskar att vara en del av det. Varje människa har lika rätt att leva ett anständigt och respektfullt liv i sitt samhälle. Men alla är inte lika. För dem som inte är lika lyckligt lottade som den breda massan blir livet tufft.
Vi talar om döva, stumma och handikappade som kämpar för att uppnå respekt, bli sedda och få erkännande av oss. Innerst inne är vi alla lika. De har också samma drömmar, samma önskningar, samma ambitioner som vi har.

Gud har gett några av oss alla förmågor och den styrka vi behöver. Med stor makt följer också stort ansvar. Kanske har Gud därför gett dig en möjlighet att ”vara rörändringen”. 

En del av eleverna bor på skolan. Några av dem är föräldralösa, andra har för långt hem.  Skolans elever kommer både från Ahmedabad och  landsbygden.
En del av eleverna bor på skolan. Några av dem är föräldralösa, andra har för långt hem. Skolans elever kommer både från Ahmedabad och landsbygden.

Indien är ett land med stor segregation, särskilt drabbade är naturligtvis barn med någon form av funktionsnedsättning. Kastsystemet är fortfarande en väsentlig del av hur människor indelas i lort eller pannkaka. När jag besöker skolan så ropar de till en pojke som kommer fram till oss. Honom har de ”hittat” för några veckor sedan. Nu bor han permanent på skolan. På vägen hem frågar jag Vinay om han var döv också,  eller hade de tagit emot honom för att han var övergiven.
– Givetvis, svarar Vinay. Skulle de ta emot ett enda barn som inte var handikappat skulle de få tusentals.

pionjärerna
Skolans två pionjärer jobbar fortfarande efter drygt 25 år.

Barnen på skolan kommer både från landsbygden och staden Ahmedabad. Shri Apang Abhyuday Mandal ser sin uppgift i att minska klyftorna mellan handikappade elever i städer och landsbygd. Deras roll är att bygga broar genom utbildning och praktik.
– Jag och min man kommer att jobba här tills vi dör, säger Kokilaben.
Båda är skolans pionjärer. Om några år blir hon 70 och har funnits på plats i mer än ett kvarts sekel. Utvecklingen från plåtskjul till prisbelönt skola är imponerande och jag undrar hur den kommer att se ut om 25 år till när den har sitt guldjubileum.

Det borde vara lika självklart att barn som inte är döva och handikappade ska få samma djupa förståelse av att det som de lär sig – också har en praktisk funktion. Lärande är universellt och pedagoger som Freneit, Freire, Steiner och många många andra är övertygade om att inlärning funkar bäst om praktik föregår teori. Förskolans pedagogik är på många vis en föregångare där.
Jag gillar drivet i K.S.Dedhia och tänker att jag borde ta med mig något av det hem till de skolor jag verkar i. För jag är en av dem som verkligen har makt och möjlighet att vara förändring. Men har jag styrkan?

Bildspel från besöket på skolan

 

 

Publicerad den Lämna en kommentar

Vem bryr sig?

mediciner

Så har jag genomlevt ännu en natt i mitt liv av grubblerier och missmod. Det är märkligt hur tunga tankarna kan bli nattetid. Förra natten var jag klarvaken fram till sisådär fyrasnåret och sen var det bara till att kliva upp igen halv sju. Jag har alltid varit en grubblare, minns att jag redan som barn fick tänka att; ”nu måste jag sluta tänka”. Efter många års handledning och studier har jag förstått att det verkligen är ett symtom på hög kronisk stress i mitt släktsystem. Det är som det är – men jag kan i alla fall konstatera att jag känner. Dessutom brukar jag hitta kraften efter mina djupdykningar. Så på sätt och vis kan jag säga att jag gillar dem – efteråt.

Igår fick jag en länk till dokumentärfilmerna ”Who Cares in Sweden” Började titta och rekommenderar alla och envar att göra samma sak. Dock var det tur att jag haft min depparkväll, för det jag ser kan verkligen göra mig brydd och faktiskt också förbannad. Jag brukar behöva förtydliga att jag tycker om forskning och tror att det är viktigt. Trots alla mina år på högskola verkar min approach indikera att jag inte gör det. Vette tusan hur det går till. Kanske beror det på att jag tycker att ett vetenskapligt förhållningssätt är att ha ett öppet sinne med en kritisk hållning. Ibland måste jag ärligt säga att jag tycker att vissa från vetenskapsskrået illustrerar det motsatta, ett inskränkt förhållningssätt med en okritisk hållning. I alla fall till sin egen inskränkthet. Einstein tyckte nog också det när han sa något i stil med: ”Galenskap är att göra om samma sak flera gånger och förvänta sig ett nytt resultat.”

Hur som helst, Who Cares in Sweden, handlar om att mediciner som exvis Zoloft gör att man inte bryr sig. Och vad värre är, de påverkar hjärnan på sikt så att den tappar förmågan till självreglering. Frågan som ställs är hur vårt samhälle kommer att påverkas om sisådär 10 procent av befolkningen äter antidepressiva mediciner. Det vill säga, om de tappar förmågan till medkännande och ånger, men orkar jobba. Vill vi ha avtrubbade läkare, domare, politiker etc? Medicinen hade fantastiskt bra effekt på soldater i krig – det säger väl allt.

Nu är det INTE så att jag är emot mediciner, men det jag tycker är märkligt är att det inte pågår någon som helst hörbar debatt i Sverige, ännu en gång härmar vi USA. I filmen får man höra en professor från Harvard uttrycka sin förtvivlan över att vi gör det. Han vet vad han talar om. Nisse Simonsson, läkaren med rötter i Strömsund, menar att han blivit lurad. I god tro har han följt de rekommendationer som kommit. Nu vet han också att det finns ett samband mellan förfärliga brott och de här medicinerna. Det är verkligen bra att han lyfter bladet från munnen.

Men vilka är det då som luras? Ja, det tycker jag att du ska bilda dig en uppfattning om själv. Koka en stor kopp kaffe och dra igång filmerna!

Länk till de tre dokumentärer som alla borde se

Pressreleasen som skickades ut när dokumentär filmerna gick upp.

Medverkande (enligt uppgifter från: www.whocaresinsweden.com)

David Healy, professor i psykiatri

Ruud Coolen Van Brakel, director of the Dutch Institute for Rational Use of Medicine

Robert Hare, professor emeritus i psykopatologi

John Abramson, läkare, författare, handledare Harvard Med. School

Anne-Liis von Knorring, professor, barn- och ungdomspsykiatri

Håkan Jarbin, överläkare, barn- och ungdomspsykiatri

Alan Cassels, journalist, författare

Leemon McHenry, fil.dr. i filosofi vid California State University Bioethicist and a lecturer

Ray Moynihan, journalist, filmare och författare

Peter Rost, läkare, författare, f.d.marknadschef på Pfizer

Barbara Mintzes, docent vid avd. för Anestesi, farmakologi och terapi

Gary Schwitzer, journalist, förläggare, HealthNewsReview.org

Peter Mansfield, läkare och ordf. för Healthy Scepticism International

Marie Åsberg, professor emerita i psykiatri

Janet Currie, konsult, forskare

Allen Frances, professor i psykiatri, Ordförande DSM-IV

Pirjo Stråte, ordförande SPEC Stockholm

Sara Bostock, mother to Cecily, co-founder of ssristories.com

Ulla-Karin Nyberg, överläkare i psykiatri

Christian Delahunty, mother of Indiana

Michael Baum, antidepressant Injury Attorney Advokat, expert på ssri-skador

Nisse Simonsson, läkare, kirurg, föreläsare

Göran Isacsson, överläkare i psykiatri

David Menkes, professor i psykiatri

Amy Philo, mother of Isac

Danuta Wasserman, professor i psykiatri

Jan Beskow, professor emiritus i psykiatri

Bo Runesson, professor i psykiatri

Robert Whitaker, journalist, författare

Vera Hassner, president of the Alliance for Human Research Protection ahrp.org

Jan Albinsson, psykoterapeut, grundare av Kilen

Lisa Chedekel, journalist, co-founder of Connecticut Health Investigative Team

Wolfgang Rutz, professor i socialpsykiatri

Martha Rosenberg, journalist

Dee Mangin, läkare, docent, chef vid avd för hälsovård och allmänmedicin

Göran Högberg, Med dr, Överläkare i psykiatri

Evelyn Pringle, journalist

 

Publicerad den Lämna en kommentar

Ny börjar mina ayurveda behandlingar

Igår tog vi det bara lugnt. Vi behövde vänta in själen efter den långa resan hit till Indien. Det blev en liten promenad – det var allt. Men idag drar de ayurvediska behandlingarna igång.
Halv sju i morse blev det frukost och därefter startade panchakarma, vilket är ett reningsprogram med massage, ångbad med mera. Efteråt skulle jag vila. Eftersom det här handlar om storstädning för kroppen, så jag lade mig i sängen igen, somnade och vaknade inte förrän strax före 12! Jag och Ulla bor hemma hos en familj. Vinah som varit min lärare för många år sedan när jag läste ayurveda, hans fru Swetal som jag träffat för många år sedan och deras son Gina, som precis gjort färdig sin universitetsutbildning i ayurveda. Alla har doktorerat och Swetal har läst ayurveda i 9 år på universitet, (därutöver på lägre nivåer) så hon har den längsta utbildningen av alla.

Trots att det inte är så mycket mat blir man mätt eftersom alla sex smakerna finns med: sött, surt, salt, starkt, bittert och kärvt.
Trots att det inte är så mycket mat blir man mätt eftersom alla sex smakerna finns med: sött, surt, salt, starkt, bittert och kärvt.

Ayurvediskt medicin handlar om att ta itu med de obalanser som finns i kroppen – som i sin tur skapar symtom. Långvariga obalanser kan förstås skapa sjukdomar.
Det är intressant att leva i en familj som har så mycket kunskaper om ämnet och inte minst om vad man ska äta. Vi äter tillsammans och vid alla måltider är alla sex smaker med, sött, salt, surt, beskt, bittert och kärvt. Det gör att man blir mätt på mycket mindre mängd mat.

Ja, det kan låta som en intressant teori, men det är verkligen så. Man blir smällmätt av lite och ingenting. Det här vore väl något att ta efter för bantningsindustrin – eller kanske inte. I eftermiddag ska vi åka iväg till Gandhis Ashram!

Publicerad den 1 kommentar

Palt vad ni viljen människor skola göra Eder…

Ikväll träffas paltkokare, politiker och andra prelater för att organisera ”Palt mot rasism”. Projektplanen har valsat runt i skolor, politiska partier, företag och ideella organisationer. Flera har mer eller mindre formellt fattat beslut om att koka palt och servera den tillsammans med samtal om alla människors lika värde.Paltaffisch
Under mötet ikväll kommer vi att få koll på hur många paltar som är klara  för kokning från respektive organisation, förening och företag.Vi kommer också att sätta målsättningen för evenemanget – om skolor och andra inrättningar blir med handlar det inte längre om 2000 paltar utan om uppemot 10 000 – och det 5 dubblar i sin tur även samtalen om mänskorättsfrågorna.

Tankarna om den lilla palt-handboken kryddad med visdomsord om paltet, växer.  Tack vare alla roliga kommentarer och folkhumorn.  Eller var sägs om; Bättre en palt i handen än tio åt skogen eller den gyllene regeln:  ”Palt som ni vill människor skola göra Eder, den palten ska ni ock göra för dem”

Ett förslag till affisch är framtaget – sponsrat av Linjalen 3.0  och Lokaltidningen har meddelat att de kommer att vara på plats.

Plats: Vuxenskolans lokaler, Volgsjövägen i Vilhelmina
Tid: 18.00 – ca 20.00.
Alla intresserade är inbjudna!
Ta på  idealistrocken och praktikermössan – nu hjälps vi åt att rigga – smidigt och smart !

[hr]

[hr]

Publicerad den Lämna en kommentar

Ingen vill ha politisk paltkastning

Humor är ett starkt verktyg för att lyfta viktiga samhällsfrågor. I Vilhelmina blandas humor med allvar i ”Palt mot rasism – en manifestation för alla människors lika värde”  På torsdag träffas gräsrötter, politiker och företagare för att dra upp riktlinjer för aktiviteterna den 20 maj.  Det gäller att hitta ett smart och smidigt sätt för att kunna bjuda på 2000 paltar tillsammans och lika många samtal om öppenhet och tolerans.  Eller som någon sa: ”Det viktigt att det här blir bra, så det inte urartar till politisk paltkastning.”   

palt mot rasismbild
Det är inte utseendet som avgör om en palt är god! Foto: AnnKristin Norman

Västerbottensnytt, SVT  och P4 Västerbotten  –  var på hugget från första början, men vilhelminaborna räknar med en och annat paltmeter också,  innan eventet är över.

Utdrag ur utkastet till projekt- och organisationsplan:
Vi lever i en tid där människor använder mer tid till mobiltelefon och internet än till att samtala direkt med varandra. Avskurenheten ökar och i takt med det även misstänksamheten mot andra. I små samhällen som Vilhelmina finns fortfarande en kultur kvar där vi spontant besöker varandra och tar en kopp kaffe.  Många av oss känner varandra – om än inte personligen –  via våra sociala kontaktnät.  Vårt förtroende för de människor vi möter är fortfarande mycket större än misstroendet.  Men vi behöver, som alla andra, diskutera och granska våra värdegrunder och vår människosyn.

Det handlar om hur vi beter oss mot varandra, varje dag, i familjerna, på butiken, i skolorna och på arbetsplatserna. Det handlar om att bry sig – i stort och i smått. Det handlar om att föra samtal om samhällets ständiga behov av öppenhet och tolerans och om människors lika värde.

FN:s resolution om mänskliga rättigheter antogs 1948, men människorättsfrågorna har en långt mycket längre historia än så.  Människors lika värde borde vara självklarheter, men är fortfarande inte det.  För att blåsa liv i diskussionerna anordnar vilhelminabor därför: ”Palt mot rasism – en manifestation för alla människors lika värde” den 20 maj 2014.

Mål:
* Att bjuda på minst 2000 paltar – och lika många möten och diskussioner om människors lika värde.
* Att ha kul, äta gott och fokusera på det goda i livet.

Syfte:
* Att värna och vårda den kultur av öppenhet, medmänsklighet och generositet som finns i inlandet och i kommunen.
* Att höja kunskaper och medvetenhet om mänskorättsfrågor i stort.

Finansiering:
I Norrlands inland bjuder vi på palt när vi vill göra något särdeles kärleksfullt för våra vänner. Det gör vi även den här gången!

[hr]

[hr]

——

FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna –  två första paragraferna i lättläst version .

1. Alla människor är födda fria och med samma värde och rättigheter.
Alla människor kan tänka själva.
Människor vet vad som är rätt och fel och ska visa varandra respekt och hänsyn.

 2. Förklaringen om mänskliga rättigheter gäller för alla människor.
Den gäller för människor från olika folk, med olika hudfärg, för män och kvinnor, för människor som talar olika språk, för människor som har olika religion, för människor som tycker olika om politik eller om andra saker, för människor som är rika och för människor som är fattiga.
Den gäller för människor från alla länder, både länder som är fria och länder som styrs av något annat land.
Alla människor ska behandlas lika och ha samma rättigheter.

Publicerad den Lämna en kommentar

Vårtal, valborgskvällen 2014 i Vilhelmina

Foto & redigering: Lennart Örnebro

Jag vill börja med att säga att jag älskar att bo i Vilhelmina kommun och att jag älskar våren. Utan vårvintern –  och årstiderna –  skulle livet faktiskt kunna vara som….
Ja, som vilken vanlig dag som helst i Ecuador eller Maldiverna. Vem i hela friden skulle vilja byta bort en sådan här förtrollad kväll i Vilhelmina emot det?

Birger i verkstan
Bild från vår verkstad i Latikberg, Västerbottens museum. Fotograf : Sven Hansson

När jag var drygt tre år flyttade jag med min familj till Latikberg. Mamma, pappa och mina bröder bodde på nedre våningen i det hus jag bor i nu – och på övre plan fanns min farfar och farmor. På gården fanns också en verkstad där vi tillverkade punktsvetsar som min farbror Birger konstruerat. Där jobbade farfar och ibland några herrar till från byn.  På gården fanns även inlandets första besättning av rödbrokiga och svartvita kor och en mängd andra nymodigheter, hakar och krumelurer som förenklade vardagslivet.  Min farbror var sannerligen en uppfinnarsjäl. Men egentligen var vi nog alla,  mer eller mindre,  av den sorten i vår familj. För ordet omöjligt fanns inte.  Problem var till för att lösas! Jag kan ge några exempel – som förklarar hur vi tänkte och på min kärlek till vår bygd.

Min farbror byggde exempelvis ett eget flygplan. Och för att han skulle kunna landa  röjde vi bort lite snårskog och sly i slutet av en himla lång lägda. Sedan var den saken klar. När Birger var på väg hem skidade vi barn ut och tände marschaller, för att visa vindriktningen. Det underlättade landningen.
Jag minns än idag  när jag och min kusin skulle få åka med på en flygtur för första gången. Då var det en tvåsitsig Cessna så kusinen som antagligen vägde ungefär som en resväska fick ligga bakom stolarna. Det jag minns mest av allt var starten. För i sista biten av startfältet fanns en kraftigt sluttande nedförsbacke. Den närmade vi oss med rasande fart – planet lyfte – och i samma ögonblick var det enda jag såg en svart ridå av granskog. De ”hiire” gott i magen – när vi sekunden efteråt gled över grantopparna.  Ja, det här var sannolikt ingenting som Luftfartsverket skulle ha godkänt.  Men vem tänkte på det. Auktoriteten i vårt hem var farmor. Ett enda ord från henne – så hade det här äventyret aldrig hänt.

Efter oceaner av tid blev jag så äntligen 10 år. Och samtidigt som jag började skolan i Latikberg kom också en ny skollärare dit. Energin var enorm från morgon till kväll, oavsett ämne. Första skolresan gick till Vasa och nästa till Leningrad. Och så höll det på.  Vi hade världen i vår hand i Latikbergs skola. Och även där var allt möjligt. Men visst,  det krävdes både tid och kraft för att få till det.  Kort och gott, jag kan säga att fram till tonåren levde jag i ett slags akvarium –  en värld av kreativitet och problemlösning – och dessutom med en föreställning att kvinnor var lika viktiga som män. Det här påverkade mig, trängde in i hjärnbarken så till den milda grad, att jag tror på det än.

Fortfarande är Vilhelmina kommun ett centrum i mitt hjärta – och dessutom hjärtat för mitt liv. Men jag är ibland orolig för kranskärlen i det hjärtat – byarna.
Jag har flyttat hem fyra gånger,  så jag vet verkligen att det är här jag vill verka och att det är här jag vill bo! Särskilt mycket älskar jag att göra det nu – när tranorna som tagit sig en tur till Afrika, Indien eller Kina återvänder. Och då tänker jag…  att det är det som är det naturliga…  att återvända till sina rötter.  Att leva i en miljö där även själ och skaparlust får plats.

Vi har allt i Vilhelmina.  Vi har vyerna som bedårar. Vi har markerna och naturtillgångarna och vi har barn, ungdomar och vuxna som vill skapa utveckling och förverkliga idéer.
Vi kan faktiskt också räkna med att många utflugna vill häcka här – och att de vill oss väl. Dessutom har vi varandra!
Det enda som möjligen fattas oss är:  En på eget bevåg –  myndighetsutövande, bastant och driftig farmor!

Jag ser fram emot en ny vår – i Vilhelmina. Leve våren!

Publicerad den Lämna en kommentar

Lodjuret sätter upp klorna i ryggen och jag är rädd att kvävas av snön

LodjurJa, jag har definitivt ett rikt drömliv och särskilt tydliga blir budskapen när jag känner mig pressad. Dagarna före den första gemensamma landsbygdsriksdagen i Europa skulle genomföras var spänningen hög. Eftersom det mesta av planering och organisering legat på mina axlar var jag orolig. Skulle allt funka? Hade jag säkrat upp alla tänkbara scenarios?
Den natten drömmer jag att jag är på väg hem. Månljusets dova sken belyser landsvägen, det är motlut, men jag vet att det  bara är en kurva kvar innan jag når fram till byn. Då ser jag dem. Tre stora lodjur sitter på vägen. Jag häpnar och fattar först inte att det här ens är möjligt. Lodjur är skygga och jag har bara sett ett enda förut. Jag står stilla, blick stilla. Håller andan och väntar på att de ska upptäcka mig och fly sin väg. Men de går inte utan sitter bara där och verkar inte ens märka att jag också är där. Jag blir rädd, men ser då hur ljuset från en bil söker sig fram mellan granarna och andas ut. Bilen stannar vid infarten till vägen. Rutorna är dåligt skrapade och motorn skräller lite. Föraren varvar upp motorn som för att få upp värmen och sikten. Den står där några minuter och jag tänker att han eller hon också sett lodjuren. Vem vill missa ett sån osannolik och nästan magisk händelse. Så läggs en växel in och bilen svänger ut på vägen, men åt fel håll. Och nu blir jag rädd, men förstår att det inte finns någon annan råd än att gå framåt. Rakt emot dem, de kommer att fly, de kommer att fly.

Jag närmar mig, men de sitter kvar. Så vänder sig en av katterna mot mig. Reser sig upp och börjar gå emot mig medan de två andra följer varje steg. Hjärtat bultar men jag vet att om jag vänder mig om och springer kommer jag att locka fram jaktinstinkten. Så jag biter ihop och går. Låtsas att jag inte är rädd, låtsas att allt är som en härlig sommardag i juni.
Den stora katten tittar på mig med spelat ointresse, men jag är utan tvekan målet. När vi möts gör den, precis som små katter, en liten lov framför mig stryker mot mina ben innan den glider runt mig och sätter upp en tass mot min rygg.  Jag känner varje klo tydligt. Jag står stilla och tänker att nu dödar den mig, men inser då att det skulle i så fall redan ha varit gjort. Den vill bara skrämma mig…

Den europeiska landsbygdsriksdagen gick bra. Faktiskt kan man kalla evenemanget för en succé, det visar inte minst deltagarnas utvärdering. Och jag kände mig glad och stolt över att inom loppet av ett halvår, på deltid, ha byggt upp i princip allt från grunden. När jag började fanns ingen hemsida, inga nyhetsbrev, få samarbetspartners och nästan inga pengar. Nu finns en struktur för dialog, debatt och information för europeisk byarörelse. Målet är nått och det med råge.  I dagarna drar jag mina sista strån till den här stacken som projektledare genom att slutföra en dokumentation där jag ger förslag till hur arbetet ska fortsätta.  Det är en marig balansgång att både ge ris och ros till något som man i så hög utsträckning varit inblandad i. Jag vill så gärna att allt ska bli bra. Att det hårda arbetet ska få betydelse, inte för mig, utan för byarörelsen i Europa. Har jag fått med det väsentligaste? Har jag varit tydlig nog med det jag vill kritisera och utveckla ? Ja, jag känner mig pressad, kvällen blir sen innan jag drar täcket över huvudet och somnar.  

Det är mörk och otäckt och jag gillar verkligen inte att jag och min äldste son måste krypa först in i de smala gångarna. Mina känslor av cellskräck gör sig påminda och ju längre in vi kommer desto svårare får jag att andas. Rickard kryper före och krafsar bort hinder på vägen och jag gör lika dant. Bakom oss bullrar en traktor som lastar stora stockar. De vänds och vrids innan de läggs upp på vagnen och jag bara vet. Håller jag huvudet för högt kommer det att krossas. Vi kryper framåt och genom ett snötäcket som ligger ovanför oss ser jag ljus och så plötsligt kommer vi igenom. Mina lungor fylls av syre och jag blir så lätta och glad att jag nära nog börja gråta. Men vi är inte klara. Modfälld och rädd tvingar jag mig själv att krypa ner igen under det djupa snötäcket. Vi gräver oss fram i gångarna som i ett bergschakt. Det är trångt, förfärligt trångt och än en gång känns det som om jag ska kvävas, men jag ser att jag och min son sakta men säkert rör oss framåt. Så ser jag än en gång ett svagt ljus som skiner genom något som ser ut som ett tjock snötäcke. Jag gräver och gräver för att komma mig uppåt. Känslan av att komma upp igen – att nå frisk luft driver mig. Jag vill andas.

Ja, där är jag nu. I dagarna blir dokumentationen klar först på svenska och sedan kommer en engelsk version. I morgon slutar jag mitt jobb som projektledare. Klart att jag är rädd, men också skönt att möta nya friska vindar.
Inez Abrahamzon

[hr]

[hr]

Publicerad den Lämna en kommentar

Nyårslöften från For Future

Det här är våra nyårslöften i For Future.
Gott Nytt År!
Vi har mycket att göra 2014. Många frågor som behöver drivas hårt. Här räknar vi upp några som vi lovar att lyfta fram i debatten.

* Sverige måste öka sin produktion av livsmedel. Vi behöver fler bönder och giftfri mat!

* Alla behöver bry sig om vad de äter och ha en chans att kunna äta bra mat.

* Energipolitiken och elmarknaden är ett skämt med skyhöga elpriser och investeringar i kolkraftverk. Vattenfall tycks vara en politisk lekstuga för avdankade politiker.

* Vi har en minerallagstiftning som innebär att vi ger bort malmen. Som enda land i världen faktiskt. Skandal!

* Vi har politiker som sitter fast i gamla strukturer och gammalt tänk. Dem behöver vi påverka.

* Vi sitter själva också fast i gammalt tänk. Vi behöver alla hjälpas åt för att tänka om och för att hitta nya vägar som fungerar

* Landsbygden då? Ja alla snackar om den, men hittills har ingen gjort något som vänder den negativa trenden. Där är det mycket att göra och vi behöver vara många. Är vi många är ingenting omöjligt – tänk på det.

Vi lovar att jobba med det här. Vad tänker du ta tag i?

Gott Nytt År
Inez Abrahamzon & Lotta Gröning

[hr]

[hr]

Publicerad den Lämna en kommentar

Tidningen ”Land” har korat Årets Lantis 2013

For Future

Jag blev häromdagen uppmärksammad på att jag fanns med på tidningen Lands lista över Sveriges 100 hetaste lantisar.

Ja, det är alltid kul att få uppskattning. Men de riktigt sanna kämparna får sällan några utmärkelser. Har inte läst listan men i min värld borde doroteaupproret ha vunnit, de har gjort något helt historiskt och har min fulla beundran. Det kommer att få betydelse långsiktigt, även om det ser ut som om dumheten segrat, än en gång – kortsiktigt.

………..
9
Simone Granberg, Dorotea, är talesperson för Doroteaupproret som gett ansikte åt kampen mot nedskärningarna inom vården på landsbygden.

………..

28 Inez Abrahamzon, Latikberg, startade bloggen For Future med Lotta Gröning och fortsätter att vara landsbygdens blåslampa mot makthavarna.
………..

Här kan du läsa tidningen Lands hela lista!

[hr]

[hr]