I byn Dikanäs samlades förening- och näringsliv, Svenska kyrkan, skolpersonal och bybor för att ta emot fyra flyktingfamiljer. Över en natt ändrades allt.
Integration skakar regeringen. Givetvis är det kostnaderna för flyktingmottagandet som är grunden för tvisten, även om de förkläds till rättvisefrågor på europeisk nivå. Vi vet alla att det som kostar är tiden det tar att lära sig språket, komma in i samhället och hitta egen försörjning. Samma sak gäller även för våra egna medborgare. Ett barn kostar fram tills de börjar jobba.
Men istället för att grotta ner mig i nationella integrationsdilemman vill jag ge ett praktiskt exempel från lokal nivå. När flyktingar skulle placeras i fjällbyn Dikanäs, samlades företrädare från närings- och föreningsliv, Svenska kyrkan, skolpersonal och privatpersoner till ett möte. Diskussionerna var höga, men resultatet blev en bygd med engagemang att ta hand om de fyra barnfamiljer som kom. Nåja, nästan hela familjer, för en av fäderna kom senare, efter att först ha placerats i södra Sverige.
För fjällskolan med vikande underlag var fjorton barn en garanti mot nedläggning och dessutom kostnadseffektivt, eftersom lärare redan fanns på plats. För byn blev det ett lyft att fyra lägenheter fick nya hyresgäster. Allt eftersom blev familjerna en naturlig part i byalivet. De följde med på fisketurer, utflykter och bygdens kantor tog ibland kvinnorna med på tur till tätorten. ”De behöver komma ifrån en stund, karlarna kan ju ta hand om barnen de också”.
En bröllopsfest ordnades i byastugan för att fira inflyttades nya lycka. Och när en begravning hölls uppe på fjället utgjorde sällskapets klädsel en sinnebild av integration med sin blandning av koltar och andra traditionella finkläder från respektive kultur.
Kanske låter det här som en saga, men tyvärr får sagor om integration av människor från andra länder i glesbygd sällan lyckliga slut. Dikanäs är bara ett av alla exempel. Efter drygt ett år, strax före jul fick familjerna veta att de skulle flyttas. Framförhållningen var urusel och syftet otydligt.
Och när det kom fram till nästa ort fick de börja med att städa, eftersom bostäderna inte var i skick för inflyttning. Dikanäsborna var de som fick ta samtalen av förtvivlan och som reagerade. Byns rektor ringde hela vägen upp till EU-nivå för att påtala problemen och sorgen över vad som hände med deras vänner: Hur i hela friden kan man flytta barn mitt i ett läsår? Var fanns barnperspektivet i det beslutet? I vems intresse låg det att de skulle flyttas? Hur ska människor kunna integreras i samhället om de slängs än hit och än dit?
Men vanvettet tog inte slut där. De inköpta våningssängarna och övrigt möblemang från Ikea slogs sönder, på order av Migrationsverket. Hyresavtalet som skrivits för ett år ytterligare, fick staten stå för. Tacka tusan att integration blir svårt och dyrt. Inez Abrahamzon Texten är också publicerad juli 2020
I ett blogginlägg i VK beskriver kommunstyrelsens vice ordförande Magnus Johansson sin bild av det politiska läget i Vilhelmina. Här är några tankar och kommentarer apropå det.
Hej Magnus! Håller verkligen med dig om att vi behöver vara tydliga inför våra medborgare om vad som pågår inom kommunpolitiken, bakgrunden till det och var vår skiljelinjer finns. Att alla är beredda att ta ansvar för Vilhelmina kommuns ekonomi och framtid är ju en självklarhet! Det som givetvis kan förvirra är att partierna har olika uppfattningar om vad ordet ansvar innebär i praktiken.
En av de tydligaste ideologiska skiljelinjerna omfattar byskolorna. Där Feministiskt initiativ, Kristdemokraterna och Politiska Alternativ hör till de partier som anser att det inte går att lösa de problem som centralism orsakar genom att administrera ännu mer av samma vara. För oss är det viktigt att behålla väl fungerande service i hela kommunen, för att stärka och stödja fortsatt utveckling av kommunen, såväl ekonomiskt som demografiskt.
Jag har läst ditt blogginlägg flera gånger Magnus, för att försöka förstå vad det är du ser och beskriver, som inte jag ser. Och jag kan ärligt säga att jag inte hänger med i alla svängar. Jag skriver inte det för att vara arrogant. Ber om ursäkt om jag upplevs så, vet att jag kan vara provocerande rak. Men jag tror alltid på klargörande dialog!
Att jag inte kan hänga med i alla svängar beror förstås på att jag inte varit med på några av de möten som du refererar till. Och jag är då i gott sällskap med vilhelminabor i gemen. Ska därför försöka bena ut det som jag anser vara väsentligt i det som du så fyndigt kallar för “soppan”. För att kunna länka till dokument, när det finns, så ger jag svaret både här och via F!-bloggen.
Din inledning “Vem är vem inom vilhelminapolitiken idag?” leder tanken till att det kan finnas “ulvar i fårakläder” i kommunpolitiken. Det är i så fall mycket bekymmersamt ur många perspektiv. Vet inte om det är det du menar, så det spåret kan vi lämna därhän.
Låt oss istället sätta fokus på inlägg och dokument som är högaktuella. Då blir den viktigaste frågan: “Vem är vad i vilhelminapolitiken?”
Trots att jag har viss insyn och i alla fall fortfarande är andre vice ordförande i kommunfullmäktige, ser jag att budskapen är förvirrande. Lärdomen för oss politiker är med andra ord att vi behöver vara mycket mer tydliga med varandra – och andra. Särskilt om vi vill behålla våra väljares förtroenden.
Om jag tolkar det du skriver i bloggen rätt Magnus, så anser du att oppositionen är oförändrad, trots den överenskommelse (finns i slutet av länkat dokument) som du och Annika Andersson skrivit under. Jag ser att du ändrat lite från den ursprungliga texten i bloggen, men där framgår fortfarande att du anser att du leder den enda opposition som finns, och att den omfattar Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, men att det kan förändras efter den 2 mars.
Det är långt ifrån det budskap som texten i överenskommelsen ger. Där står det: ”Den politiska plattform som nu gäller, är att Socialdemokraterna och Centerpartiet kan anses utgöra majoritetsblocket”. Jag och många med mig, exempelvis VK:s ledarskribent Petter Bergner tolkar det som att en ny majoritet har bildats. Du beskriver exempelvis i ditt blogginlägg att ni sökt samarbete för att ta ansvar. Centerpartiet i sin tur har tydligt meddelat att den nya målsättningen var att inleda ett samarbete med Socialdemokraterna för att uppnå en bredare majoritet. Vilket även blev manifesterat i debatten i kommunfullmäktige, där de poängterade att de ville undvika att partier som Sverigedemokraterna skulle kunna bli vågmästare.
Tolkningen att Centerpartiet och Socialdemokraterna bildat en ny majoritet blev ännu mer given när ni i överenskommelsen även unisont meddelar att ni önskar omval redan vid nästa kommunfullmäktige den 2 mars.
Här infinner sig verkligen en logisk kullerbytta! Magnus, om ni, trots överenskommelsen med Centerpartiet, fortfarande anser att ni är i opposition, blir framför allt några av förslagen till val mycket märkliga.
Varför ska Socialdemokraterna både ha ordförande- och andre vice ordförandeposterna i utbildnings- och socialnämnden om ni inte är i majoritet? Och omvänt, om ni anser att kommunfullmäktige blir det tillfälle där det som ska ”anses utgöra majoritetsblocket” blir manifesterat, var finns då logiken med att oppositionen inte föreslås till vice ordförandeposterna?
Tacka givet att det faller ner som en bomb, om det som sagts kanske inte är det som menats och om det som skrivs kanske inte är det som är tänkt!
Fullmäktige ska bland nämndens ledamöter välja en ordförande och en eller två vice ordförande. Dessa utgör tillsammans nämndens presidium. Fullmäktige bestämmer tiden för uppdragen.
Om den politiska majoriteten i fullmäktige har förändrats på ett sådant sätt att det parti som nämndens ordförande företräder inte längre ingår i den politiska majoriteten, får fullmäktige välja ett nytt presidium.
Det finns ju som alla kan se ovan inget krav på att nya presidier behöver väljas överhuvudtaget. Så låt oss nu vara ärliga och tydliga. Förslagen till omval av presidier på det sätt som du och Annika föreslagit handlar om att ändra maktordning och insyn – vilket Petter Bergner i sin ledare benämner som uttryck för maktfullkomlighet.
Bilden är länkad till ledaren
En annan, tragikomisk slutsats, skulle förstås kunna vara att det finns två oppositioner i Vilhelmina kommun och ett minoritetstyre, som tror att de styr i en majoritet. Vi får verkligen hoppas att så inte är fallet.
Allt gott! Inez Abrahamzon
Fotnot: Under kvällen den 23 februari kom en förfrågan från valberedningen om nomineringar till vice ordförandeposterna. Bra gjort och rätt tänkt!
—— Magnus, du kommer att få svar på fler av dina frågor i ett nytt inlägg. Men jag lägger in några rader redan här och nu apropå dina farhågor om ekonomi och ansvar.
I kommunfullmäktige den 16 december 2019 beslutades med bred majoritet att anta Kommunstyrelsens förslag till budget. F! reserverade sig dock mot avslaget på tilläggsyrkande om 50 öres skattehöjning.
Partierna i Vilhelmina är på bred front överens om att använda den så kallade prislappsmodellen som beräkningsunderlag, trots att den som de flesta andra beräkningsverktyg bygger på den centralistiska idén, ”ju fler desto bättre” . Och vi är även överens om att stora besparingar behöver göras, men inte hur de ska göras. Det är för övrigt kännetecknande för partipolitik och själva grunden för demokrati att förtroendevalda brukar tycka olika om vägen till målet.
Grupptillhörighet är grunden för vår existens. Vi hanterar utmaningar dagligen efter bästa förmåga i familjer, föreningar och organisationer.
Nytt decennium med nya möjligheter. De val vi gör idag påverkar vår framtid – var vi än bor på den här planeten. Men vad är det egentligen som styr oss när vi tar våra beslut? Internationella studier visar tydligt att grupptillhörighet mest av allt påverkar vad vi gör och vad vi tycker. Fakta blir ointressant och kan till och med vara provocerande om det sätter den egna grupptillhörighet på spel. Det här påverkar naturligtvis våra politiska förutsättningar att lösa viktiga samhällsproblem.
Under den internationella konferensen”Managing Relations in a Changing World – Bowen Theory in Organizations, Families and Communities” lyfts gruppmekanismer utifrån olika perspektiv. Grunden för Bowens teori är hur vi som individer bygger relationer och agerar i olika sammanhang. Vi är mer förutsägbara och emotionellt styrda än vi tror. Men ökad medvetenhet om hur vi själva och andra fungerar i olika sammanhang, är första steget till klokare beslut och konstruktivare relationsbyggande.
Bowens teori synliggör bland annat åtta olika strategier som vi använder när vi interagerar med andra. Eftersom jag i många år haft ledande positioner och dessutom engagerat mig i landsbygdsutveckling från lokal till internationell nivå, är jag oerhört intresserad av Togetherness Force – ”grupptillhörigheten kraft”.
Att företräda sina väljare blir känslomässigt svårt – och ett demokratisk dilemma
En sak som jag förundrats över är hur svårt det är att ens tala om de tydliga motsättningar som finns mellan städer och landsbygder, när det gäller politiska prioriteringar och nationella investeringar. I ett läge där 80 procent av Sveriges kommuner har svårt att klara av kostnaderna för vård, skola, och omsorg – borde det vara helt självklart att lokala politiker går samman och påverkar sina egna partikamrater på nationell nivå.
Men än så länge har inte det skett. Svaret som flera lokala företrädare ger, är att de känner obehag bara vid tanken på att utmana de egna grupptillhörigheterna. Att företräda medborgarna i det lokala sammanhang som gett dem röster, blir känslomässigt laddat, trots att både klara motiv och tydliga fakta finns.
Ett demokratiskt dilemma, men naturligt och förutsägbart eftersom grupptillhörighet är grunden för vår existens. Vi hanterar utmaningar dagligen efter bästa förmåga i familjer, föreningar och organisationer.
Den internationella konferensen i Sörbyn, den tredje i ordningen efter Philadelphia och Hong Kong, kommer att ge insikter och input om de utmaningar som finns med att hantera relationer i olika sammanhang. Förutom föredragshållare kommer även deltagare från världens olika hörn. För oss skandinaver blir det här ett unikt tillfälle att på nära håll lyssna på de allra mest framstående föreläsarna och forskarna inom Bowens teori.
En ny tanke är början till all förändring. Om vi, var och en och tillsammans, kan göra mer medvetna val under 2020, kommer också våra möjligheter hantera lokala och globala utmaningar att förbättras under kommande decennium.
Vi måste gå samman och påverka förutsättningarna för välfärd och utveckling i våra lands- och glesbygdskommuner
Först av allt… Våra byskolor har den högsta lärarbehörigheten och även högst måluppfyllelse. Kostnaden per elev skiljer sig i nuläget inte nämnvärt mellan tätorten för några av dem. Enkätundersökningar visar generellt att elever och föräldrar tycker att trivsel och studiero är bra i våra skolor, men även här får byskolorna högst betyg. Den unika miljö som finns i små skolor är något som vi skulle kunna nyttja bättre. Kommunens alla skolor håller hög standard, varav våra byskolor är ässen.
Viktiga utgångspunkter för den lokala kommunpolitiken Det finns en stor samsyn på riksnivå från alla nuvarande partier om kraftiga neddragningar på kommunal nivå. Statens ersättning till kommunerna minskades kraftigt av M, KD med stöd av SD när de klubbade igenom en budget i riksdagen efter valet. Regeringens vårbudget presenterad av S och Mp, fick stöd av C och L och indirekt av V.
Förutom kraftiga neddragningar på anslagen till kommunerna, kan vi också konstatera att glesbygdsperspektiven helt saknas eller i vart fall är oerhört diffusa!
Fakta: Det fattas pengar på kommunal nivå och så kommer det att vara även framöver om inget görs. Sveriges kommuner och landsting, som numera heter Sveriges kommuner och regioner, SKR, har räknat ut att om kommunerna ska behålla samma personaltäthet nu som år 2022, så fattas 43 miljarder. Om vi utgår från det här scenariot så skulle kommuner i storleken som Lycksele behöva öka sina intäkter med 50 miljoner! Senare har en siffra presenterats om att det fattas 20 miljarder, men den bygger på att skattehöjningar görs och att riksdagspartierna tar beslut om att ge 5 miljarder mer till kommunerna.
I den statliga Långtidsutredningens bilaga”Demografins regionala utmaningar” som gjordes i anslutning till översynen av skatteutjämningssystemet, beräknades att glesbygdskommuner skulle behöva höja skatten uppemot 18 kr fram till år 2040 för att klara vård, skola och omsorg.
I Vilhelmina har ekonomiavdelningen räknat ut att vi skulle behöva höja skatten med 4 kr – för att klara den nivå vi har 2019 – även under 2020. Kommunfullmäktige i Vilhelmina avslog den 16 decemberett förslag om skattehöjning, i samband med att beslut togs om en budget som innebär besparingar på 25 miljoner inom skola och omsorg. Fördelningen på nedskärningen är 21 miljoner för utbildningsnämnden samt 4 miljoner för socialnämnden.
SVT:s granskning i november 2019, visade att 8 av 10 kommuner behöver göra nedskärningar som kommer att drabba de allra mest utsatta. Givetvis inom vård, skola och omsorg. Den politiska pratet om ett tillskott på 5 miljarder, skulle ha stor betydelse för våra kommuner. Om vi skulle fördela dem lika till de 80 procent av kommunerna som behöver göra stora nedskärningar, så skulle var och en av dem få ca 21 miljoner.
Staten gör reträtt, men lämnar över ansvar och kostnader till kommunerna. Det myndighetsansvar som varje förvaltning har styrs av reglementen och lagar. Det gör besparingar komplicerade eftersom valet då kan stå mellan att följa lagen eller hålla budget. Lag går dock alltid före ekonomi. Besparingarna är inte tillfälliga. I Vilhelmina kommer vi snart införa den så kallade ”prislappsmodellen”. Fördelen med den är tydlighet över kostnader fördelat på elev, vårdtagare och medborgare, eftersom jämförelser gör med andra ”likvärdiga” kommuner. Nackdelen är att alla modeller – är uppbyggda på sätt som göra att det givna svaret alltid är att skapa förtätning.
Vi har redan många sådana modeller i vårt land. Ett exempel är Trafikverkets beräkning på ”årsdygnstrafik” som gör att det alltid finns argument för att satsa mer pengar på vägar som är i bra skick med mycket trafik, medan det nära nog aldrig blir ”pengar över” till andra typer av vägar.
Prislappsmodellen behöver med andra ord följas upp med mycket kraftfull politisk styrning, för att inte helt centralisera sönder vår kommun
Staten centraliserar och lägger ned eller minskar sina verksamheter i glesare bygder och expanderar i städerna. Istället för att genomföra den omlokalisering på 10 000 statliga jobb som var en av de 75 åtgärder som alla nuvarande riksdagspartier varit ense om i landsbygdskommittén – som skulle gynna lands- och glesbygd – så ser vi motsatt utveckling. Regeringens mål om att öka statlig närvaro och omlokalisera 2000 statliga jobb från Stockholm har även det misslyckats. SCB:s statistik över nyanställningarna från 2014-2018 visar exempelvis följandes siffror för nyanställningar i regionerna: Stockholm: 7 393, Västra Götaland: 3 467, Uppsala: 1 606 och Skåne: 1 820.
Den strukturella förändringen av statliga jobb 2014-2018 (myndigheter, statliga verk och statliga bolag) ser ut här. OBS! Nedläggningarna av AF-kontoren är inte inräknade!
Vinnare är:
Storstäder: +6 procent
Pendlingskommuner nära storstad: +1procent
Större städer: +5 procent
Pendlingskommuner nära större stad: +7 procent
Mindre stad/tätort: +2 procent
Förlorare är:
Långpendlingskommuner: nästan -6 procent
Landsbygdskommuner : -6 procent
Landsbygdskommuner med besöksnäring: -6 procent.
Det våra lands- och glesbygdskommuner behöver är att riksdagspartierna genomför de punkter som ALLA varit helt överens om – NU!
Det särskilda utvecklingspaket på total 500 miljoner som skulle fördelas till 23 kommuner, där Vilhelmina och många inlandskommuner ingår, skulle göra stor nytta. Förslaget kommer från landsbygdskommittén, som gav förslaget att finansieringen kunde klaras genom att ta bort reseavdragen för tidsvinst, vilket enbart nyttjas i storstäderna där det dessutom finns kollektiva alternativ. Genom att ta bort den typen av reseavdrag, precis som Danmark och Norge gjort, skulle staten få betydande intäkter. Enbart bidragsfusket för tidsvinst har beräknats till 2 miljarder kronor!
Riksdagen borde även ta beslut om landsbygdskommitténs förslag om avskrivning av studielån för de som etablerar sig i glesbygd. Det skulle ha stor betydelse för rekrytering av personal med rätt kompetens. Lika så bör beslut fattas om lägre arbetsgivare- och egenavgift i glesbygd, vilket skulle stimulera vårt näringsliv och ge lägre kostnader generellt för arbetsgivare.
Slutsatser:
Besparingar behöver göras redan nu – för att kortsiktigt klara vår ekonomi
Skatten behöver höjas, eftersom alternativet är att göra för stora neddragningar för snabbt.
Satsa på digitalisering. Det är ett klokt sätt att rationalisera, överbrygga avstånd och utveckla kostnadseffektiva tjänster.
Vi behöver växa.Yngre människor behöver stanna i kommunen och andra flytta in. Vår kommun behöver vara fortsatt attraktiv. Byskolor, butiker, lokala företag och lokal service är oerhört viktigt. ’
Vi måste gå samman – alla glesbygdskommuner, för att kunna påverka rikspolitiken. För medan staten har goda finanser behöver kommunerna montera ner välfärden – och gör det än så länge, under fullkomlig tystnad. Det är orimligt!
Om inte vi som är vilhelminabornas förtroendevalda är beredda att axla ansvaret att påverka rikspolitiken – vilka ska göra det åt oss?
Inez Abrahamzon, Kommunalfullmäktiges 2:e vice ordförande, Vilhelmina kommun
Fotnot: Texten är en sammanfattning av det jag försökte förmedla i den allmänpolitiska debatten 16 dec 2019, med några tillägg och vissa korrigeringar.
I Sverige sätter en liten klick agendan. Beslutsfattare, forskare och journalister förutsätter att utveckling bäst sker centralt, vilket styr beslut och ökar fördumning. Foto: Jörg Vieli, Pixabay
K, som i kommunikationer, kunskap, konst och kreativitet eller T, som i talang, teknologi och tolerans. Vi har hört dem förut. Förklaringsmodellerna för vad som behövs för att skapa utveckling. Orden är bra. Problemet är som alltid tolkningen. För kommunikationer tolkas inte precis som upprustning av inlandsbanan. Talang och kreativitet avser inte distriktsköterskan som drar patienten med hjärtinfarkt på madrass en kilometer efter oplogad väg fram till väntande ambulans.
Framtidsforskare som svenske Åke E Andersson som på 1980-talet skapade begreppet K-samhälle respektive amerikanen Richard Florida som i början av milleniet myntade de tre T:na, talade om städer. Framgång och utveckling handlade om att attrahera kreativa människor som akademiker, musiker och konstnärer till hippa stadsmiljöer. Inte om att ta hand om dem på ett bra sätt när de brutit handleden i slalombacken i Borgafjäll. De akademiska profetiorna landade mjukt i en mylla av individualism och urbanism. Ingen, eller i vart fall väldigt få, ifrågasatte om det som sades var baserat på fakta eller föreställningar. Det skulle vara som att svära i kyrkan. Och ingen vill ju vara rabiat motvallskärring, nej-sägare eller utvecklingsfientlig.
Myterna om staden som tillväxtmotor har allt för länga fått styra samhällsplanering och politiska beslut utifrån övertygelsen att centrum står för utveckling och periferin det motsatta. Det är ingen slump att ekonomer som exempelvis Kjell A Nordström reser runt i världen och talar om urbanismens potentialer och beskriver glesbygdens framtid med orden. ”Tre alkoholister, några barn och ett par knäppgökar”. När jag lyssnade på Nordström var budskapet att Stockholm också var för litet. En kritisk massa nödvändig för framgång, behövde vara stor som London. Han borde ha jämfört med Storumans kommun. Men hur skulle han kunna veta att där sannolikt finns fler världsmästare per capita än någon annanstans i det här landet? Det är kanske för osannolikt för att ens behöva studeras eller berättas.
I Sverige finns en liten klick som fått sätta agendan. Blindheten för att utveckling sker, hänger ihop med och finns, i alla delar av landet hör sannolikt även ihop med att journalister har sina jobb nära det som betraktas som centrum. För eftersom utveckling förutsätts ske centralt, behövs inga medier där ingenting händer. Fördumningen är pinsam men logisk. Att forskare som Richard Florida numera föreläser om att urbanism leder till orättvisor och att klyftor ökar, blir ingen kioskvältare. Den sanningen är allt för obekväm. Istället förväntas vi fortsätta tro på och hålla till godo med droppar som spiller över från den centrala utvecklingsbägaren. Och vara tacksamma. För ifrågasätter gör tydligen bara de korkskalliga. Inez Abrahamzon
Lands- och glesbygdsbor är oändligt trötta på beslutsfattare som lägger huvudet på sned och säger: ”Demokrati tar tid”. Det har vi redan fattat. För det är här där vi bor som politiska beslut eller bristen på detsamma, blir synligt först.
Hur kommer det sig att lands- och glesbygdsfrågor alltid hamnar i farstun och inte i finrummet? Jag har funderat på det i många herrans år och kommit fram till två förklaringar. Det handlar om makt kombinerat med genuint ointresse.
Häromdagen använde jag ett par timmar av mitt liv för att skapa ett diskussionsunderlag till ett politiskt parti. Jag hoppas, troligen mot bättre vetande, att det kommer att ha betydelse. Jag gör det trots att jag i så många år gett input till partier och organisationer, utan att det gett några påtagliga resultat.
När jag tänker tillbaka på drygt 30 år av engagemang för lands- och glesbygd, är den röda tråden att ständigt förväntas arbeta ideellt och därutöver att vara ”tacksam” för att beslutsfattare avsatt tid för att lyssna på ”mina” frågor.
Jag kan säga att tiden för tacksamhet nu definitivt har nått sin ände. Jag känner inte ett enda dugg tacksamhet för lyssnandet, utan kräver handling. Att viktiga samhällsfrågor, som handlar om överlevnad och människors lika värde, görs personliga och dessutom ges puttinutt-status står mig upp i halsen. Vi som bor i glesbygd är oändligt trötta på beslutsfattare som lägger huvudet på sned och säger: ”Demokrati tar tid”. Det har vi fattat för länge sedan. För det är här där vi bor, längst ut på snöret, som politiska beslut eller bristen på detsamma, blir synligt först.
Intresset att slå någon på käften och spränga kraftledningar kan bli större än att bygga land. Sverige är inget undantag från den regeln.
Numera blir jag inte heller ledsen eller besviken över osynliggörandet – jag blir förbannad! Startsträckan har verkligen varit lång, men tålamodet är nu definitivt över. För varje dag som går kommer fler och fler bevis på att vi är många som nått det läget. Ilska och frustration pyr hela vägen från Värmland upp till Norrbotten. Ja, faktiskt på många håll i hela landet.
Förra veckan besökte jag Åsele. Där konstaterade gräsrötter och politiskt engagerade från olika läger unisont att vi faktiskt inte har några som företräder oss på riksplanet. Det är illa och mycket oroande för demokratin. Att bli sedd, hörd och respekterad är mänskliga grundbehov och det som behövs för att vi ska känna delaktighet. Vem värnar om framtiden för ett land där ingen verkar bry sig?
Historien är tydlig. När människor osynliggörs och diskrimineras leder ilska och frustration förr eller senare till handling – destruktiv såväl som konstruktiv. Makt kan förtjänas eller förvärvas, brukas eller missbrukas. Intresset att slå någon på käften och spränga kraftledningar kan bli större än att bygga land. Sverige är inget undantag från den regeln. Vilken väg vill du gå? Inez Abrahamzon
Vi som bor i lands- och glesbygd behöver gå samman över alla gränser och bilda opinion. För vem ska göra det i vårt ställe – om vi inte vågar göra det själva?
Tacka tusan att folk är upprörda och förbannade. Ett tydligt tecken är att 9 500 människor på kort tid anslutit sig via sociala medier till ”Inlandsupproret” Tillströmningen fortsätter, om än i långsammare takt. Utmaningen nu är att inte fastna i ett kollektivt gnällträsk. För att nå framgång måste vi vara trovärdiga och ta fram fakta.
Statistiska centralbyråns register är en outtömlig källa till visdom. En rundtur in i statistikens värld visar exempelvis att de som bor i Stockholms län i genomsnitt kör hundra mil mindre per år än vad vi som bor i Västerbottens län gör. En rimlig gissning är att vi ändå tankar lika många liter bränsle, eftersom stadstrafik drar mer än landsvägskörning. Den stora skillnaden är att i vår huvudstad rullar en miljon bilar, gentemot 155 000 i vårt glesbygdslän.
Det behövs ingen miniräknare för att fatta att bilism i storstäder utgör ett större problem för utsläpp och miljö än vad den gör i glest befolkade områden. Att bilkörning innebär miljöutsläpp fattar alla. Men att förtätning och centralisering ökar utsläppen verkar däremot ingen förstå. Visst är det märkligt?
Den statliga myndigheten Trafikanalys uppdrag är att vaska fram underlag till beslutsfattare, för ”en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning.” Om vi tolkar det som att den skatt vi betalar ska användas klokt för att rusta upp vägar och transportnät samt att hålla efter omkostnader som vi orsakar, hur ser det då ut?
Intressant nog, så visar statistiken att vi som bor i lands- och glesbygd betalar mer än de samhällsekonomiska kostnaderna utgör för våra bilresor, medan bilisterna i städer och tätorter inte gör det. Skillnaderna är dessutom stora. Vi betalar 2 kronor för mycket per mil för bensinbilar respektive 50 öre för mycket för dieselbilar. I städer och tätorter betalar bilisterna däremot 1,20 kronor för lite per mil för bensinbilar och 3,30 för lite för dieselbilar.
Och som om detta inte vore nog graverande beräknade Landsbygdskommitténs utredning att nivån på fusket med resebidrag i storstäderna var två miljarder kronor! Reseavdrag kan nämligen beviljas om det beräknas ta två timmar längre per dag att åka kollektivt än med bil, motorcykel eller mopedbil. Två miljarder – 2000 miljoner kronor!
Andas nu djupt, läs, räkna och tänk efter.
Varför anses det rimligt och rätt att vi som bor i lands- och glesbygd gång på gång solidariskt ska betala för service som vi inte får – medan det verkar vara helt i sin ordning att andra inte behöver göra det? Hur kan en minister ha mage att insinuera att problem med plogning efter enskilda vägar beror på bidragsfusk och svarta pengar?
Och vad är det som gör att den här typen av fakta och statistik aldrig verkar nå, varken beslutsfattare eller medier? Ointresse?
Mina vänner, det är dags att gå samman, höja våra röster unisont och bilda opinion. Vi har många människor i våra stora städer som stöttar oss. De ser också att något är helt galet. För oss som vill lands- och glesbygdens väl och ve, handlar det om att ställa sig över partipolitiska intressen, anta helikopterperspektivet och säga: Nu räcker det!
För vem ska göra det i vårt ställe – om vi inte vågar göra det själva? Inez Abrahamzon
Publicerad ledare i april – uppdaterad här maj 2019
Det finns givna roller som vi i glesbygd förväntad förhålla oss till. En av dem är att korkskallar stannar i glesbygd, för att det inte förmår annat, medan de modiga och smarta flyttar.
Att korkskallar bor kvar i glesbygd medan smarta flyttar verkar vara en historia som är värd att berätta hur många gånger som helst. Själv måste jag ha växt upp i någon form av skyddat akvarium eftersom jag i ett tidigt skede fick lära mig att jag var klipsk, stark och att mina arbetsinsatser var lika viktiga som mina bröders. Ända fram till tonåren trodde jag på fullt allvar att jag och mina vänner var lika bra som alla andra.
Men mina blå dunster om likvärdighet har numera förbytts till ett slags klarseende om att vi som bor i glesbygd bör ikläda oss vissa roller för att inte bli allt för obehagliga. Det blev jag brutalt varse redan på 90-talet under en filmfestival med enbart landsbygden i fokus. De arketyper som vi förväntas välja har troligen funnits i mer än 100 år och gestaltades mer eller mindre i alla filmer. Den elake fadern, som var utvecklingsfientlig och emot allt och alla. Jordemodern, som kunde stycka en gris och föda barn – samtidigt. Den bidragsberoende sonen, som var för ful för en kvinna och för lat för ett jobb. Den obegåvade dottern, som varken ville eller kunde boka en tågbiljett och därför satte bo med sin kusin. Kulturbäraren, som till fulländning kunde läsa naturen, men inte en bok. I filmerna fick vi även uppleva modet och kampen när den begåvade dottern/sonen bröt sig loss och flyttade.
Vår egen och andras hjärntvätt skapar felaktiga förutsättningar, förväntningar och förutsägbara resultat
Dess värre projiceras de här typerna fortfarande gång på gång i filmer, teater och allehanda medier. En hjärntvätt som givetvis även visar sig i forskningsresultat. Häromsistens via Linköpings universitet där analyser gjorts på mönstringsresultat för 1,29 miljoner svenskfödda män, som visade att de som studerar längre och har lite högre IQ flyttat från vischan. Förutom att vi tänker, socialiserar och skapar bättre när vi bor i städer, drar forskarna glädjande nog även slutsatsen att städernas tillväxt beror på att begåvade individer flyttar in. Här kan jag faktiskt helt gratis, men utifrån beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund, tillägga att städernas tillväxt bygger på att resurser av allehanda slag kontinuerligt tillförs från lands- och glesbygder. Fundamenten för liv och existens gror nämligen i mylla inte betong. Utan exploatering skapas ingen ekonomiskt tillväxt. Det är priset som några sätter och som andra – både områden och generationer – får betala.
Även om det är lätt att reta upp sig på att Linköpings universitet inte problematiserar hur små förutsättningarna är att utbilda sig i glesbygd, hur urbaniseringen koncentrerar kvalificerade jobb och att de inte heller gör några jämförande analyser av begåvning på exempelvis sådana som mig: Kvinnor och män med en massa högskolepoäng som aktivt väljer att flytta tillglesbygd, så finns skäl till självreflektion. I klartext: Vad fan beror det på att våra ungdomar blir klokare när de flyttar? Vad sätter vi själva upp för glastak?
Vad fan beror det på att våra ungdomar blir klokare när de flyttar?
Forskningrapporten Vinna och försvinna?: Drivkrafter bakom ungdomars utflyttning från mindre orter av Lotta Svensson, från samma universitet, visar att vi i glesbygd ser upp till barn som flyttar och ner på de som stannar. Det är finare att diska på Grand Hotell och hänga på krogen än att engagera sig i byaföreningen och jobba natt på sjukan. Det har också visat sig att ungdomar som flyttat inte känner att de är välkomna tillbaka. Jag har precis samma erfarenhet, men har numera fattat att det handlar om egna och andras föreställningar och förväntningar. Jag har också förstått att vidgade vyer ger bredare perspektiv, oavsett åt vilket håll flyttlasset går. Men en sak är säker. Det behövs betydligt mer mod och jävlaranamma för att flytta mot strömmen än att flytta med den.
Inez Abrahamzon.
”Avhandlingen visar att samhällets grundstrukturer har ett stort inflytande på ungdomarnas flytta/stanna-beslut. Viktiga faktorer är de faktiska förhållandena i samhället där unga har olika tillgång till resurser, såväl ekonomiskt, socialt som kulturellt. I flytta/stanna-frågan har den samhälleliga genusordningen har stor genomslagskraft. Likaså spelar spänningen mellan centrum och periferi en väsentlig roll – där makten att definiera vad som är ”rätt” och ”naturligt” sammanfaller med värderingar av hur ungdomar ”är” och ”ska vara”.”
Utdrag från Abstract i rapporten Vinna och försvinna?: Drivkrafter bakom ungdomars utflyttning från mindre orter.
Rättvisa, jämlika och jämställda samhällen behöver kloka politiker och kloka tjänstepersoner. Annars förvandlas demokrat till narrspel. Foto John Noonan
Plötsligt händer det! Våra riksdagspartier har det sista halvåret under bästa sändningstid presenterat flera viktiga vallöften för lands- och glesbygd. Ett av de mest radikala är att vinster från naturresurser ska stanna regionalt alternativt lokalt. Som glesbygdsaktivist slits jag mellan hopp och förtvivlan. Är det här på allvar? Menar de vad de säger? Eller är det som vanligt ett spel för gallerierna?
Att vinster ska stanna där resurserna finns handlar om en av de största systemförändringarna i modern tid. Ni får förstå att jag efter så många år som glesbygdsaktivist har svårt att tro mina öron. Dess värre är jag inte ensam om det. För i annat fall borde de här frågorna redan toppat i alla medier och åtminstone någon websida kraschat på grund av besöksstorm. Enbart vad förändringen praktiskt och konkret kommer att leda till, när makten mellan stad och land blir den omvända, är stoff för många expertpaneler och morgonsoffor.
Hur ser ett framtidsscenario ut för Sverige när Norrlands inland har stålarna och skatteutjämning handlar om fördelning från glesbygd till storstadsregioner?
Hur ser utjämningssystemet ut, där fördelning handlar om att skicka stålar från glesbygd till storstadsregioner
Än så länge har inte en rad skrivits och inte ett ord sagts om detta i medierna. Jag vet varför. Vi tolkar det som sägs som tomma ord. För så brukar det vara. Vi som följt lands- och glesbygdspolitik har dåliga erfarenheter. Ett exempel är landsbygdskommittéer som tillsatts ungefär vart 10:e år. Kommittéerna har det inte varit något fel på. Inte heller förslagen, även om det varit uttunnade kompromisser, så att alla partier med hedern i behåll kunnat stå bakom. Fint tänkt, men inte ens det har lett till att förslagen klappats igenom i riksdagen. Färgen på regeringen har inte spelat någon roll. Varken Eskil Erlandsson eller Sven-Erik Bucht har kunnat dra igenom mer än en tummetott. Inte före och inte efter valen. Och i valtider har andra frågor fått allt fokus.
Just därför är det som nu händer oerhört intressant. Om bara hälften av det som lovats är mer än valfläsk kommer vi i lands- och glesbygd för första gången på 60 år kunna luta oss tillbaka i förvissningen att politiska makthavare på bred front för vår talan.
Om hälften av de löften som getts är mer än valfläsk, kan vi luta oss tillbaka och förlita oss på att politiker även för vår talan
Givetvis innebär även det utmaningar. När vinster från vatten, skog, malm och vind stannar lokalt måste våra inlandskommuner tänka om och lära sig administrera utveckling istället för avveckling. Solidaritet kommer i ett huj att handla om att dela med sig av kapitalt och investeringsmedel från periferi till centrum. Vi som alltid haft fördelen att slå underifrån måste lära oss att byta roll. Vi behöver också lära oss att hantera vår egen girighet och bygga system för klok fördelningspolitik som gynnar hela landet. Lokala beslutsfattare behöver sannolikt även medietränas så att de inte säger förnedrande saker om de som har det sämre ställt i kommunkassan än vi själva.
Det är som med Bamse och Pippi Långstrump. De som är starka måste också vara snälla och generösa. För samma maktspel som fram till dags dato avfolkat lands- och glesbygd kan omvänt skapa förfärliga klyftor och orättvisor i städerna. Rättvisa, jämlika och jämställda samhällen kräver kloka politiker och kloka tjänstepersoner. Annars förvandlas demokrati till narrspel.
Inez Abrahamzon
En mycket liten del av prishöjningarna går till att rusta upp vårt elnät, enligt energimarknadsinspektionens generaldirektör. Under årets första kvartal gjorde Vattenfall 2,2 miljarder vinst på nätavgiften.
”Hur du än vänder digså är ändan bak”, brukade min mamma säga. Ibland blir det påtagligt. Om Sverige vore en kropp så är Norrlands inland tydligen dess ändalykt.
Det är inte rättvist att vi, trots alla tillgångar som tillförs i form av naturresurser, kunnande och livsmiljöer, med automatik alltid ses som myntet baksida. Låt oss inse att det saknar logik och att det mer är ett uttryck för kolonialism än realism. Elmarknaden är ett extremt bra exempel på det.
Tillgång och efterfrågan styr priset” brukar det heta. I mellersta Norrland står vi för 38 procent av elproduktionen, men bara 18 procent av förbrukningen. Det borde innebära att vi skulle ha de allra lägsta elpriserna. Men verkligheten är den motsatta. Vi får visserligen några örens sänkning på elpriset för att vi bor där vi bor, men det äts mer än väl upp av landets högsta överföringsavgifter. Logiskt? Nej inte ett dugg.
Hjördis fick vänta i över ett år både på räkning och upplysningar om sin elförbrukning på grund av trasig koncentrator i transformatorn
”Man får det man betalar för” är ett annat talesätt som inte heller stämmer. Vi borde ha landets högsta standard på elnätet, men icke. För några veckor sedan hälsade jag på hos Hjördis i Björkvattsdalen. Under ett års tid har hon bråkat med Vattenfall för att få koll på sin elförbrukning. Efter ett par månaders härjande fick hon veta att en koncentrator gått sönder, vilket innebar att varken hon eller den nya elleverantören kunde få uppgifter om hur mycket el som förbrukades. Samma gällde förstås för hennes grannar. Även om det kan vara skönt att slippa elräkningar under ett år, är det få av oss som vill han en årsräkning nerdimpande. Hur vet vi att den stämmer och om vi haft rörligt pris, hur vet vi att priserna på räkningen är de rätta?
På Hjördis gård finns stolpenmed den numera lagade transformatorn. Även om jag inte kan se det i dagsljus förstår jag av knastrandet att det slår ut gnistor från den hela tiden.
Storbolagen Vattenfall, Eon och Ellevio (tidigare Fortum) menar att de kraftigt höjda överföringsavgifterna behövs för att ta hand om de eftersatta näten. Inte ens energimarknadsinspektionens generaldirektör Anne Vadasz Nilsson köper den förklaringen. I en intervju i SVT konstaterar hon att en mycket liten del av prishöjningarna gått till investeringar.
Det politiska intresset att göra något åt eländet har under alla år varit försumbart
Att elbolagen fått husera fritt med prissättningen beror på ett domstolsbeslut från förra året. Bara under de första tre månaderna har Vattenfall gjort en rekordvinst 2,2 miljarder enbart på nätavgifterna. Eftersom det både är skatt och moms på elpriserna och det ger fint klirr i statskassan så har intresset att göra något åt eländet varit försumbart hos våra regeringar under många, många år. Men till sist blev det uppenbart att något behövde göras åt en avreglerad marknad som fullständigt löpt amok. Några stora bolag har i princip monopolställning. Kartellbildning är förbjudet, jag vet. Men ringa går ju…
”Vad fan får vi för pengarna?”Jag tar risken att göra en travesti på svenskt näringslivs ordförande Leif Östlings ord. Även om vi redan vet svaret. Vattenfall har sitt huvudkontor i Stockholm. Tyska Eon har sitt svenska huvudkontor i Malmö. Finska Fortum har visserligen sitt svenska huvudkontor i Arbrå i Hälsingland, men koncernen har sitt säte i Esbo utanför Helsingfors.
De flesta jobben och i princip alla skatteintäkter som elproduktionen generar hamnar i storstäder – inte där är elen produceras. I Norrlands inland har vi landets högsta skatter, de dyraste elpriserna, högsta bränslepriserna, sämsta vägarna och omotiverat stora skillnader i vård och omsorg. Vi får tillbaka administrerade orättvisor till frukost, lunch och middag. Det är nog nu! Vi ses på Mynttorget på lördag!
Inez Abrahamzon
Denna webbplats använder cookies för en bättre webbupplevelse samt för statistik. Genom att fortsätta surfa på min sida samtycker du till att dessa cookies används. Du kan när som helst ändra inställningarna i din webbläsare. För mer information se "Om Cookies"Ok, stäng denna rutaRejectOm Cookies
Om Cookies
Privacy Overview
This website uses cookies to improve your experience while you navigate through the website. Out of these, the cookies that are categorized as necessary are stored on your browser as they are essential for the working of basic functionalities of the website. We also use third-party cookies that help us analyze and understand how you use this website. These cookies will be stored in your browser only with your consent. You also have the option to opt-out of these cookies. But opting out of some of these cookies may affect your browsing experience.
Necessary cookies are absolutely essential for the website to function properly. This category only includes cookies that ensures basic functionalities and security features of the website. These cookies do not store any personal information.
Any cookies that may not be particularly necessary for the website to function and is used specifically to collect user personal data via analytics, ads, other embedded contents are termed as non-necessary cookies. It is mandatory to procure user consent prior to running these cookies on your website.
