Kategori: Allmänt

Publicerad den av — 3 kommentarer

I vilket land ska ifrågasättare bo?

Var är det passande att ifrågasättare av maktspel och centralistiska tolkningsföreträden bor?

”Du kan ju flytta”. Jag vet faktisk inte hur många gånger och hur många varianter av det budskapet som jag hört under min levnad. Det är inte att orden sägs eller skrivs som är värst. Det som gör mig galet arg är sammanhangen där det sker och sättet det görs på.

Häromsistens var det som en kommentar på ett inlägg om att privatpersoner, omsorg och företag behöver mobiltäckning i hela landet.  Jag trodde att det här handlade om självklarheter. Men icke, inom bara några minuter kom första kommentaren.

”Bor man i en liten stuga utanför samhället får man väl acceptera det. Eller tycker du att staten, vi skattebetalare, ska betala för en separat mobilmast för flera hundra tusen styck.”  Och så kommer orden. ”Han har ju ett val att flytta närmare samhället där det finns täckning.”

Strukturproblem förminskas och görs till personliga särintressen  

Och vips så är problemet personligt och inte strukturellt. Frågan blir förminskad till att enbart handla om någon enstaka person ute i ”urskogen”. Att det handlar om säkerhetsaspekter för vård och omsorg likväl som förutsättningar för företag att kommunicera med kunder blir helt ointressant. Likaså det faktum att land- och glesbygd utgör fundamentet för människors överlevnad och att exploatering och skatter från privatpersoner och företag i högsta grad genererar pengar till staten även från glesa bygder.

Ovanstående kommentar, och sisådär ett tusental till, verkar också med någon slags självklarhet utgå ifrån att alla problem beror på att människor genom plötsliga infall bestämt sig för att bygga bo där ingen service finns. Historielösheten blir slående. Om jag tar mig själv som exempel så är jag femte generationen på min gård. När mina förfäder satte bo, tänkte de inte på mobiltäckning, utan på överlevnad. Men även i små byar som Latikberg utvecklades sedan service i form av affärer, jordbrukskassor, postkontor, skolor, telefonledningar och vägbelysning för att bara ta några exempel.

Mannen från Liljeholmen får ursäkta men han råkar vara ett både färskt och strålande exempel på hur dialoger kan se ut. Det som gjorde honom mest upprörd var att det fanns tillgång till fiber i glesbygd, när inte ens han, som bara bodde någon kilometer utanför Liljeholmen hade det.  Vän av ordning skulle ju då förstås kunnat föreslå en flytt på någon kilometer. Men det vore ju att slå under bältet. För givetvis ska grundläggande service finnas även utanför Liljeholmen. Det är viktigt och det är angeläget.

Människor och bygder ställs mot varandra i all oändlighet. Och jag tänker: Har vi inte kommit längre än så här i vår utveckling?

Det jag vänder mig emot är att människor och bygder ständigt ställs emot varandra. Centrum – periferi, nysvensk – ursvensk, hetero – hbtq och så vidare i all oändlighet. Att härska genom att söndra har varit en effektiv metod i tusentals år. Julius Ceasar använde det med stor framgång för 2000 år sedan. Och jag tänker: Har vi inte kommit längre än så här i vår utveckling?

När jag är i affekt tänker jag också: Om vi som tycker att viss service ska finnas i hela landet och som bor ”fel”, det vill säga i förorter och lands- och glesbygd, ska skylla oss själva och flytta. Vart ska vi flytta? I vilket land eller bostadsområde är det passande att ifrågasättare av maktspel och centralistiska tolkningsföreträden bor?

För mig är problembilden självklar. Vi behöver inte skapa ett ännu mer kluvet land. Vi behöver tvärtom enas om tagen och samla våra krafter för att stärka både varandra och demokratin. Vi behöver manifestationer som Landstormen. Boka bussarna. Vi ses på Mynttorget den 25 augusti!

Inez Abrahamzon

Publicerad aug 2018

Länk till inslaget om Bo Andersson i Selet, Ragunda kommun. Vill du ha text, klicka på bilden till vänster om kugghjulet.

Om Bo och fiber
Bo är pensionär och har tidigare varit ordförande för Hela Sverige ska leva, Jämtland. Fiber drogs in i samarbete med Byanet, Telenor och Jordbruksverket. Förutom många timmar eget och ideellt arbete så har varje hushåll (närmare 300) betalat 9 200 kr för installationen.
Ett antal byar har tillsammans bildat en en egen fiberförening, en normalkostnad för tv och internet är cirka 1000 kr/månad, bland annat beroende på val av kanalutbud. TV-licens betalas separat. Källa: Bo Andersson.

 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Att våga vara människa och inte en lort

Att värna demokrati handlar om att våga ta ställning och säga ifrån. Trots rädsla och obehag.

Efter att ha tillbringat ett par dagar i Almedalen känner jag verkligen ett behov av att lyfta problemet med att rasistiska, nazistiska och fundamentalistiska organisationer får härja runt på gator och torg. Hot och hat är deras drivkraft.

Jag stod på Donners plats och lyssnade på Gudrun Schyman när ett gäng dök upp och ställde sig precis bredvid mig. De gör en grej av sina entréer, går för nära talare, filmar och väcker så stor uppmärksamhet som bara möjligt är. På ryggen av deras vita skjortor står: ”Vi är inga politiker, vi är folket”

Jag är inte särskilt rädd eller lättskrämd av mig, men den här gången fick jag repa mod för att stå kvar. Att det mest troligt fanns civilklädda poliser och Säpo på plats var inget som jag tänkte på där och då. Om någon inte visste det förut, så är det här grabbarna som knuffar kvinnor med regnbågsflaggor och slår folk på käften i största allmänhet. För att de kan och för att deras mål är att sprida skräck. Tungt kriminellt belastade personer som tycker att de representerar ”etniska nordbor”.

Rasbiologi blir viktigare än människors lika värde

Hatet och hoten riktas mestadels mot politiker och därutöver till människor som, enligt deras normsystem, inte är tillräckligt normala eller tillräckligt svenska. Vad svenskhet är bestämmer de. Det räcker inte med medborgarskap eller hundratals år i Norden. För dem är rasbiologi viktigare än alla människors lika värde.

Under veckan som gått har ministrar, partiledare, riksdagsledamöter och många andra samhällsengagerade blivit omringade, hotade och skrämda. Jag förstår att poliser gjort det som de ansett varit det bästa. Men det ger verkligen fel signaler att det är de utsatta som ska flytta på sig. Jag vill känna tillit till vårt rättssamhälle. Tro att polis och militär är våra vänner och beskyddare, just för att jag vet vad som hände i Ådalen 1931 och före andra världskriget. Vi måste bara ha lärt oss något av vår historia!

Martin Luther King sammanfattade den demokratiska utmaningen med orden: ”Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad.”

Civilkurage är att ta ställning trots rädsla och obehag 

Humanism handlar om att ta ställning och visa civilkurage, trots risken att själv drabbas av obehag. Att visa mod, trots rädsla. ”Det finns saker man måste göra även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”, säger Jonatan till sin lillebror i Astrid Lindgrens saga om bröderna Lejonhjärta.

Vi är många som varit på tok för tysta. Det här får bli ett av mina bidrag i kampen mot ondska och intolerans. Vad blir ditt?
Inez Abrahamzon

Publicerat juli 2018

 

Malin Rönnblom, professor i statskunskap, skriver om hoten i sin krönika i VK

Niklas Orrenius, DN, skriver: Det går inte vara färgblind inför en folkmordideologi

Artikel i Helagotland om att autistisk man blev misshandlad på Donners plats

Jan Scherman, fd chef för TV4, numera frilansare skriver i Aftonbladet om polisens agerande.

Polisen skriver om Almedalen på sin hemsida

Majoriteten av svenskarna vill förbjuda nazistisk organisering, skriver SVT,
än så länge, är det endast  F! som driver den frågan.

Artikel i NSD om att Finland har förbjudit nazistorganisationer och vad som behövs för att göra samma sak i Sverige.

 

 

 

 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Att förlora mot Tyskland är ”värre än värst” – men ingen ska dö för det

Att brusa upp när adrenalinet rinner till är naturligt. Men mordhot ska ingen behöva ta emot, det är förutom omoget även olagligt. De som inte fattar det, måste söka vård.

Jag kan erkänna det direkt. Jag är en av Sverige sämsta förlorare. Mest av allt hatar jag att förlora mot Tyskland. Det stör mig så in i h-vete att vi aldrig får tvåla till dem ordentligt. Jag vet inte hur många fotbollsmatcher som våra fotbollslag, såväl kvinnor som män, fått stryk av dem. Det skulle vara så underbart att få revansch.

Mitt sämsta jag kommer verkligen fram i vissa matcher. Jag får rätt och slätt allvarliga problem att skilja mellan spel och verklighet. Och när vi, som igår, förlorar och det är några sekunder kvar av matchen, får jag svårt att sova. I natt vaknade jag dessutom mitt i natten och var fortfarande både ledsen och arg.

Jag förstår att jag inte är ensam om att överreagera. Det är sportens tjusning och förbannelse. Jag fattar också att vi gärna vill utse syndabockar. Domare, lagledare, fusk- eller fegspelare…

Det är naturligt men ganska barnsligt att leta syndabockar 

Medger med rodnad kind att jag också varit topp tunnor rasande över missade straffar, dåliga passningar och självmål. Men jag skulle aldrig komma på tanken att en spelare och dennes familj skulle behöva dö för ett misstag de gjort. Eller kräva att spelaren ska lämna landet. Det vill säga precis det som Jimmy Durmaz och hans familj just nu får uppleva.

Ja, jag fick nära nog hjärnblödning när vi fick den där sista frisparken emot oss. Då när matchen i mitt tycke redan borde varit avblåst. Men vem tror ni tyckte mest illa om den situationen? Gissa!

Att häckla, håna och hota en spelare som exempelvis Durmaz hade varit helt oacceptabelt även om han sopat in bollen i eget mål de sista sekunderna av matchen. Alla måste väl ändå fatta, när adrenalinet runnit av, att alla spelare spelar så bra de kan och gör det som de tror är rätt!  Och nej, vi skulle inte ha gjort det bättre själv. I så fall hade vi varit uttagna i VM-laget.

Att spelare och deras familjer hånas och hotas är omoget, orimligt och dessutom olagligt.  

Jag måste säga att jag också förundras över korkskalligheten. Är den någon som anno 2018 fortfarande kan ha missat att fotboll är en världssport?  Är det någon som ännu inte fattat att spelare med anfäder och rötter från alla delar av världen kan vara med i samma lag? Är det någon som helt missat att världens bästa spelare inte har nordiskt, eller ska vi kanske drämma till med ariskt, ursprung?

Rasister lägg ner! Att mordhota spelare, även om de skulle heta Andersson, Svensson, eller Johansson, är omoget, orimligt och dessutom olagligt. Det får vara någon jävla måtta på vad vi med dåligt ”sport-sinne” tar oss för friheter. Ett tips till dig som har extremt dålig självkontroll är att slanta upp och köpa in ett par boxarhandskar. Behåll dem på tills du taggat ner och kan använda tangentbordet på ett sunt sätt. Svenska fotbollsförbundet polisanmäler hat och hot. Det är bra.

Att bli upprörd är absolut normalt, men logiskt tänkande bör återkomma inom en kvart. Det går att ta en förlust med värdighet. I annat fall måste du söka vård. För det är hos dig, inte enskilda spelare, som problemet i så fall sitter.

Inez Abrahamzon

Till Jimmy och alla andra spelare som möts av idioti vill jag skicka ett citat myntat av en släkting till Mark Levengood:
”Saliga äro de korkskalliga ty de skola flyta när floden kommer!”

Nu håller vi tummarna och ger allt vårt stöd till er inför matchen mot Mexiko. Men därutöver ska vi hjälpas åt med en annan, ännu viktigare match  – mot rasismen.

 

 

 

 

 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Om fördomar, världsvandrare och mat

Världsvandrare möter människor och upplever olika kulturer på nära håll. Mat, beteende och tankar är något som både förenar och skiljer sig åt.

Tillfälligheter skapar ofta intressanta möten. I fredags fick jag frågan om jag kunde erbjuda nattlogi åt två vandrare. ”De har vandrat i 4,5 år, är trevliga och talar bra engelska” Sagt och gjort.

Jag är verkligen intresserad av det ”udda”. Och ju mer jag utmanat min egen världsbild, desto mer har jag insett hur fullproppad jag är med förutfattade meningar. Dess värre var det här mötet inget undantag. Heiko och Franz hinner knappt innanför dörren förrän jag ömsom känner mig provocerad och ömsom fascinerad över att två fullt friska män väljer att vandra istället för att arbeta. Efter den 4,5 timmes länga färden till Latikberg bjuder jag förstås på fika. Sedan tackar de för sig och börjar jobba. Heiko med bildredigering och Franz med texter.

Just nu skriver de en barnbok, men över tid har de gjort massor med uppdrag. Bland annat tillbringat dagar och nätter med uteliggare. De kallar sig för extremjournalister och äventyrare. De tillhör en Franciskankyrka och går för alla som inte kan gå, för att få in sponsorpengar till viktiga projekt och för att vara i kontakt med naturen.
Under färden har de kommit fram till att det mest provocerande en människa kan göra är att arbeta utan att ta betalt.

Att jobba utan att ta betalt är det mest provocerande en människa kan göra 

Under kvällen får jag ta del av fler reflektioner:
– Om du ska bo på ett ålderdomshem någon gång, så hoppas jag att du får göra det i Frankrike, säger Franz. Han berättar målande om hur lång tid de boende och personalen tillbringar tillsammans vid det stora, långa, gemensamma middagsbordet. Alla äter tillsammans och tillställningen liknar mer ett restaurangbesök än servering på ett äldreboende.

I varje land undersöker de varuutbud och vilka tillsatser som finns i maten.
– Sverige, Norge och Storbritannien är nog de länder som via livsmedel producerar mest sjukdom, säger Heiko och jag håller på att dratta av stolen. Hur f-n är det möjligt?
Ni tillsätter socker i allting och massor med glutamat.
Men vi har ju förbjudit glutamat, det kan inte stämma säger jag och tänker att där har de sannerligen fel.

Era livsmedel producerar sjukdom

Då drar de på munnen och Heiko säger: Dess värre har ni massor i maten, men det kan ha typ åtta olika namn på etiketten. Tillsammans skulle de komma upp i för höga nivåer, men vart och ett hamnar ju inte där.

Jag vet inte vad som är rätt eller fel. Det skulle kunnat vara två fanatiker somt talat, men medan vi pratar så mumsar vi i oss fläskkarré, bröd och grönsaker. De är allätare, men undviker sötsaker och dricker inte alkohol. De är iakttagare och utforskare. Tillit har lett dem vidare under vandringarna, jämnmod har de fått via insikten att det sällan lönar sig att bli förbannad. Gneta på, pröva igen, försök att hitta en framkomlig väg. Så tolkar jag deras strategi, både när det gäller vägvalen i det yttre och i det inre.

Det enkla kan sannerligen vara det svåra. Men jag väljer, i alla fall för en stund, att inte reta upp mig på just det.

Inez Abrahamzon

Publicerad juni 2018

Heiko och Franz hemsida.
Vet inte om Franz bytt namn eller om han även heter Tobias. Det är i alla fall samma person som på hemsidan heter Tobias. 🙂

 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Verkliga mardrömmar går inte vifta bort

Världen behöver mer hjärta och hjärna. Att bygga framtid utifrån hat och rädsla är korkat.

Jag är känslig för intryck. Borde inte se våldsammare filmer än Bröderna Lejonhjärta, men verkligheten är ofta än värre än uppdiktade vidrigheter. Igår såg jag barn som grät och ropade efter sin pappa vid den mexikanska gränsen. Varje dag drabbas barn av vuxnas oförmåga att lösa konflikter.

Inatt drömde jag att en av mina söner låg död på marken i en för mig okänd miljö. Jag såg honom ligga där, på håll, och kunde ingenting göra. I drömmen tänkte jag att ”jag orkar inte genomleva det här” – och vaknade.

Dessvärre finns verkliga mardrömmar som vi inte kan vifta bort. Vi kan välja att blunda, men gör vi det nog länge, finns risken att vi och våra hjärnor börjar hitta på ”rationella förklaringar” till att saker som är åt h-vete ändå är rimliga och rätta. Vi gör så för att kunna stå ut med oss själva.

 Att blunda för orättvisor leder till att vi till sist inte står ut med oss själva
Hans Rosling beskriver i sin bok Factfullness sin frustration över att människor inte kan ta till sig positiva fakta. Istället håller vi fast fast vid föreställningar om att faror finns överallt. För stenåldersmänniskan i oss var det en överlevnadsinstinkt. Kanske var de också logiskt att försöka döda alla som såg annorlunda ut då.

Rädsla är ibland befogad och viktig. Den skyddar oss från faror, men det ska inte vara ett sinnestillstånd som råder 24 timmar om dygnet. Då har något gått helt fel. Om vi dessutom börjar bygga våra samhällen och göra våra val utifrån rädsla, istället för att konstruktivt bygga den framtid som vi vill ha. Då är risken påtaglig att vi, utan att tänka efter, bygger det samhälle vi inte vill ha! Det är helt enkelt korkat. 
Att bygga land utifrån rädsla är korkat. Det ska byggas med hjärta, hjärna, händer – och fötter. 
Det låter kanske som plattityder men världen behöver mer humanism och mindre hat. Vi behöver rättvisa, jämlikhet, jämställdhet och hållbarhet. Pengar behöver fördelas mer solidariskt. Alla behöver få tillgång till utbildning och grundläggande omsorg och välfärd. Grunden för utveckling är mer helhetssyn och klokt samarbete. Det vi gör ska vara bra för oss själva, men också för andra. Svårare än så är det inte. I teorin.
 

I praktiken behöver vi använda hjärna och hjärta för tänkande och medmänsklighet. Händer för att skapa och fötter för att välja åt vilket håll vi vill gå. Att rösta med fötterna är att gå din egen väg. Men använd för Guds skull också hjärta och hjärna!

Föreläsning av Hans Rosling om barndödlighet, med mera, TED.

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Att utmana urban norm tarvar kraft och psyke

Förrförra helgen lyssnade jag på den politiska debatten på landsbygdsriksdagen. Och efter sisådär 30 år har budskapet landat att klyftorna mellan städer och landsbygder ökat. Fler och fler inser också att vi behöver utmana  storstadsnormen. Det sistnämnda är svårt.

Ibland rodnar jag när jag tänker på hur jag själv med största frenesi hjälpt till att upprätthålla bilden av den stereotypa landsbygdsbon utan att fatta bättre. Exempelvis när tidningen Land skulle göra en artikel om eldsjälar. Påsken var i antågande och vädret bedårande. Och när intervjun var färdig skulle den förstås kompletteras med en bra bild. Det hela slutade med att jag letade fram en gammal järngryta, rullade ut den i skogen och gjorde upp eld. Fin bild, men vad var det för budskap som tre påskkärringar rörande i en gryta sände ut, när tidningen kom i tryck?

Problemet är att jag, eller kanske kan jag säga vi, är så hjärntvättade att bevara kulturarvet att vi inte ifrågasätter rimligheten i det. På något sätt har det blivit en del av vår identitet att hålla upp markerna och se till att det finns service och ”liv på landet”.

Att bevara kulturarvet har blivit en del av vår identitet

En av mina största aha-upplevelser var när jag på 90-talet bjöds in för att som ”ung kvinna från glesbygden” kommentera Sveriges första filmfestival med landsbygd som huvudtema. Arrangemanget visade sig bli en megasuccé. Alla celebriteter från kultur- och journalistkåren var på plats. Vilket visade sig bli ett dilemma, eftersom projektledaren verkade tycka att det var pinsamt att en okänd person som jag, skulle få vara med och avsluta festivalen. Lyckligtvis fattade jag inte det, utan såg filmer som aldrig förr och försökte dessutom vara med på alla workshops och fester som fanns till buds. Jag var yngre då, men det blev tuffa dygn. Natten före den stora avslutningen satt jag på mitt rum och funderade på vad jag sett. Fram på småtimmarna var min analys av hur landsbygdsbor gestaltades, klar.

Jag hade sett fyra typer av män. Den inskränkte fadern. Han som menade att allt var bättre förr. Bakåtsträvaren och rättshaveristen. Han hade i sin tur två söner. Tölpen som blev för full på dansen och som förstås blev brädad av den tillfälligt besökande killen från stan och så hade han den begåvade sonen. Killen som i slutscenen åkte iväg, samtidigt som hela biosalongen drog en djup suck av lättnad. Men den fjärde manstypen var den som försatte mig i de största bryderierna. En ursnygg senig glesbygdsbo, ibland same, i förgrunden till en dramatisk vildmarksvy. Ett naturnära kraftpaket… Men magin försvann när jag insåg att det lika gärna kunde ha varit en älg.

I filmen ”Jorden är en syndfull sång” steg jordemodern fram. Kvinnan med överarmsmått av samma kaliber som midjemåtten hos filmstjärnorna i Hollywood. Sinnebilden av hon som kunde förlösa en kalv och göra egna barn – samtidigt. I andra filmer steg den talangfulla dottern, likt den begåvade sonen, i slutscenen på tåget till utveckling och frihet. Och så fanns den tredje typen. Hon som blev kvar. Kvinnan som inte var tillräckligt möblerad i skallen för att hitta till fembussen. Typen som jag skulle representera. Milda makter!

De begåvade steg på tåget och reste till utveckling och frihet

Insikterna var provocerande. Det skulle bli för pinsamt att berätta. Så jag bestämde mig för att bara vara glad och tacksam. Här skulle den här historien kunnat sluta. Om inte projektledaren någon timme före slutvinjetten lagt huvudet på sned, suckat djupt och sagt att han bestämt att jag skulle få tala först, eftersom jag annars skulle förblekna bakom de andra. Det var då jag bestämde mig för att ge tillställningen riklig kulör. Drog hela rasket och lite till, framför en publik som fick allt mer stirrig blick och hängande haka. Efteråt gick jag ner från scenen och skämdes. Förstod att det varit enklare och kanske också klokare att tacka och hålla käften.

Det tar nämligen på krafterna och psyket att utmana den urbana normen. För det handlar om att våga vara osmidig och obekväm. Vem gillar det?
Men vi kan inte förvänta oss att andra ska göra det åt oss. Vi behöver själva ifrågasätta ett existensberättigande som bygger på att vara till nytta för andra. Vi är rätt och slätt viktiga. Basta! Något är helt galet när land- och glesbygd ena stunden ska få en slant och stöd, för att i nästa sekund vara lösningen för världens klimathot. Vem behöver vem?

publicerad maj 2018

Publicerad den av — Lämna en kommentar

På tok för många dagar av mitt liv går åt till resor

Ett nedlagt flyg innebär orimligt långa restider för boende i södra Lappland

Det är lätt att börja ta saker för givna. Som exempelvis att det ska finnas allmänna kommunikationer. Förr oss i Vilhelmina och angränsade kommuner är det viktigt att det finns ett fungerande flyg.

Jag delar uppfattningen om att vi ska vara rädda om naturen. Men jag ska ge några exempel på hur enkelt det är för mig att åka till Stockholm gentemot andra platser.

Från mitt köksbord till Stortorget i Stockholm brukar det ta 3 timmar, då är restid och incheckningstid inräknad. Det är lika lång tid som det tar för mig att köra bil till Umeå lasarett, men där är problemet ofta att hitta en parkering. Med en hel del tur fixar jag det på samma tid som resan till Stockholm.

Det är fullt möjligt för mig att åka buss till och från Umeå. Då hoppar jag på bussen 6.50 från Latikberg och hem gäller 12.05, 13.55 eller 16.31. Problemet med den första och sista tiden är att då blir en del av sträckan med tåg och då är risken stor att jag skulle missa anslutande buss. På lasarettet får det inte heller bli några utsvävningar om jag har 1,5 timme på mig. Restiden, om allt funkar, blir med promenad på drygt 4 km, 7,5 timme tur och retur. Helt OK!
Kanske ska jag tillägga att jag nu pratat om kommunikationer under läsårstid. Under skolloven är läget ofta ett annat.

Det som blir oerhört tydligt är att kommunikationerna är byggda utifrån att vi från inlandet ska åka till kusten för en dag. Det går nämligen inte för en Umeåbo att ta sig till Vilhelmina t/r under en och samma dag. Utifrån ett tänk att service ska finnas i städer, och ju större städer desto mer service, är det logiskt att resor ska planeras från periferi till centrum, Varför skulle någon vilja åka åt motsatt håll? Nåja, sport- och påsklov undantagna.

Ibland kan bristen på fungerande kommunikationsvägar bli komiska. För några veckor sedan blev jag av en statlig myndighet kallad till en utbildning i Sundsvall. Det fick mitt sinne att rinna till och jag skrev ett mail där jag frågade om kursorten var densamma för alla i hela landet. Klistra in delar av mitt mail nedan:

”Jag frågar eftersom det är mycket enklare för de som bor i exvis Stockholm att åka till Sundsvall än det är för oss som bor och verkar i Vilhelmina.
Med tåg eller bil från Stockholms City tar det mellan 3,5 till 4 timmar att åka till Sundsvall.

För oss tar det nästan 5 timmar om vi kör bil. Med tåget tar det ca 8 timmar. Åker vi samma dag missar vi konferensen och med buss tar det mellan 11-15 timmar. Det kan jämföras med att det tar 11 timmar att åka tåg från Ystad till Sundsvall.

Om det är så att ni även håller den här utbildning i Stockholm så vill vi gärna gå där istället. Alternativt att vi blir uppkopplade via distansöverbryggande teknik. Det försvinner så många dagar från våra liv till resor och övernattningar, före och efter kurstillfällen. Går det att planer för att minimera det, så är vi oändligt tacksamma.”

Just nu finns inget flyg. Måste säga att det då tar typ 9 timmar att köra bil till Stockholm Det får ju gå det med. Jag kommer i alla fall att vara på plats snabbare än den lokala polisen var när butiken i Klimpfjäll rånades. Det tog 12 timmar innan de anlände. En patrull från Kungsholmen hade varit ett snabbare alternativ. Jag kan också åkta nattåg, men det blir komiskt nog via Umeå, dvs 50 mil – öst, resp väst, istället för söderöver där Stockholm ligger.

Jag älskar att bo i Lappland. Det är tur. Jag är femte generationen på min gård och minns att det mesta faktiskt var bättre förr. Dock inte flyget.
Inez Abrahamzon

 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Uppdämd vrede kommer precis som vårfloden – att braka loss

Så kom ljuset, solen och värmen. Snödrivor smälter och livet i Latikberg känns otroligt priviligierat. Härnäst vet vi att vårfloden och tjälskotten kommer. Enorma krafter släpps loss. I våra nejder finns både mental och fysisk beredskap. Vi vet att en igenfrusen vägtrumma måste tinas upp, hur olämpligt i tid det än må vara, annars kan hela vägen följa med när floden kommer.

Illa hanterat slask innebär stora risker och kan få ödesdigra konsekvenser. De kunskaperna verkar ha gått institutioner som svenska akademien helt förbi. Likväl som att vissa problemen behöver hanteras både akut och långsiktigt. Även klenoder med många hundra år på nacken kan annars vara borta i ett nafs. Det handlar om naturlagar och vem eller vad som har herraväldet i sanningens minut. Att en förhållandevis liten brand kan sätta fyr på ett helt land, visade nedbränningen av Anita Grimvalls kåta i Stenträsket. Symbolvärdet är starkt. Elden och tårarna blev sinnebilden för statens brutalitet mot den lilla människan.

Snille och smak kan bli synonymt med inskränkthet och omdömeslöshet

Striderna i akademien och i Stenträsket är tydliga. Vi känner igen när historien upprepar sig. Mentalt är vi faktiskt också förberedda på maktmissbruk av den här typen. Vi vet också att avskurenhet från samhällets mer normala liv – oavsett om det handlar om kriminella gäng eller svenska akademien – leder till subkulturer. Miljöer där egna värdesystem skapas och där medlemmarna hellre följer sina egna lagar än andras. Att de som är ansvariga för akademiens ordlista inte själva förstår innebörden av ord som jäv och övergrepp blir dess värre förutsägbart. Ord som ”snille och smak” kan då förstås också bli synonyma med det som vi andra uppfattar som inskränkthet och omdömeslöshet. Att de som sitter kvar, inte tycker så är provocerande för de allra flesta – även medierna.

Något som däremot verkar vara helt okej anno 2018, är att vissa storstadsbor helt oemotsagda får kabla ur sig den ena oförskämdheten efter den andra. Och att ordet glesbygd blivit ett skällsord. I början av mars berättade exempelvis ett finanslandstingsråd i Stockholms län, hur trött hon var på att ”betala miljarder till glesbygden”. Om Svenska dagbladet brytt sig de allra minsta om fakta, finns siffror att tillgå som visar att vi som bor i de sju skogslänen sammantaget betalar ungefär sju miljarder kronor mer i kommun/landstingsskatt än motsvarande antal människor i resten av Sverige. Respekt? Nej, vissa sanningar är sannerligen mer svårtuggade än andra.

Äntligen är islossningen på gång, nu händer det!

Just därför var det i förstone mer än förvånade när Peter Wolodarski, ledarskribent på Dagen nyheter, levererade ett av årets bästa inlägg om hur resurser nyttjas och fördelas i vårt land. Han skrev om orättvisorna och fördomarna. Och gjorde det med bravur! Förklaringen visade sig vara enkel. Artikeln byggde på siffror som Stockholms handelskammare tagit fram. Bra siffror. Från en källa trovärdiga nog för storstadsetablissemanget. Det blev på riktigt och under ett par dagar tänkte jag att islossningen var på gång. ”Nu j-lar händer det!”

Då landade regeringens proposition om ”ett enhetligt regionalt utvecklingsansvar” på mitt bord. Och med den, insikten att förändringens friska vårvindar är minst lika viktiga för regeringen som akademien. Med demokratiska medel ska systemfel och orättvisor tydligen upprätthållas även fortsättningsvis. Historien har ju med största tydlighet visat att landstinget är den regionala organisation som lyckats allra sämst med att fördela resurser. Regionerna har varit föregångare när det gäller nedläggning av service och välfärd som akut- och tandvård, busstrafik- ja allt.

Är det här ett skämt? Eller är det ett sätt för staten att administrera sitt icke-ansvar?
Att lägga utvecklingsansvaret på regionnivå är i mina ögon som att utse Horace Engdahl till jämställdhetsminister. Trovärdigheten är lika med noll!
Trösten är att uppdämd vrede, precis som vårfloden, förr eller senare kommer att braka loss.
Inez Abrahamzon

publicerad april 2018

Publicerad den av — 2 kommentarer

Går det att leva klimatsmart i glesbygd?

Plötsligt händer det. Nåja en överdrift är det allt, men lands- och glesbygdsfrågor har under senare delen av mars i alla fall fått några stunder i ljuset.
Jag tänker på att regeringen till sist presenterat en proposition om sammanhållen landsbygdspolitik. Tyvärr blev resultatet en tummetott. Samma sak hände för drygt tio år sedan. Även då hade alla riksdagspartier i största enighet tagit fram bra förslag som inte fick något större genomslag. Färgen på regeringarna verkar inte spela någon större roll.

När jag träffar grannen på tunet, inser jag att Storuman Forever kommer att bli en tittarsuccé. I alla fall i våra räjonger. Jag ser det på glöden i blicken och inser att ingen proposition i världen kommer att engagera henne mer än det här programmet. Och efter en titt på SVT-play förstår jag varför. Det är omöjligt att inte ryckas med och gilla personligheterna i programmet. För en gångs skull är glesbygdsbor inte heller påhittade stereotyper som de i Pistvakt, utan riktiga människor. Som dessutom tävlar. Storuman Forever skulle kunnat vara som vilken dokusåpa som helst – om inte fokus varit att ta ansvar för klimatet. Går det att vara klimatsmart utan att skrota dieselbilen och flytta dit kollektivtrafik och service finns? Kan ett liv i glesbygd försvaras ur klimatsynpunkt?

Även vi som bor i glesbygd behöver hantera klimatutmaningarna

Björn Ferrys och Heidi Anderssons engagemang berör. Den besvärande sanningen är att även i glesbygd behöver vi dra våra strån till stacken för att hantera klimatutmaningarna. Annars kommer någon annan att ta besluten över våra huvuden. Jag bävar, eftersom vi redan nu ser hur beslut tas utifrån en storstadsnorm, och att det med största sannolikhet skulle innebära ännu mer centralisering.

Min slutsats av både proposition och tv-program är att vi behöver agera. För att nå framgång måste vi dessutom göra oss omaket att höja våra röster och protestera – tillsammans. Särskilt svårt, men extra viktigt är det i valtider. För det är då det går att nå resultat. Historien visar att regionalpolitiken förbättrades när röster höjdes mot flyttlass och industrinedläggningar på 60- och 70-talet. Och utan protester och ockupation hade varken skattekontoret i Lycksele eller akutvården i Dorotea funnits kvar.

Vi borde börja med frågorna som nära nog alla är överens om. I alla fall i teorin. Som det självklara att glesbygdskommunerna, vars tillgångar genererar enorma pengar till skattkassan, ska ha kvar en del av resurserna. Med automatik och utan att det ska kallas för åtgärdspaket. Det som behövs är rättvis fördelning. Finns det, då kan Posten och andra leverantörer sköta paketutdelningarna.
Inez Abrahamzon

publicerat mars 2018

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Gör som ÖFK – tänk om och tänk nytt

Östersunds fotbollsklubb vann över Arsenal på deras hemarena. Hur kunde det bli möjligt?

Jag gillar sport. Så för mig var OS ett eldorado av teveupplevelser med svenska elitidrottare.
Det som gladde mig mest var nog framgångarna i skidskytte, eftersom både herrarna och damerna där lyckades överträffa allas förväntningar.

Men ändå har ett helt annat lag fått en alldeles egen plats i mitt hjärta – Östersunds fotbollsklubb. Det är oerhört imponerande att den lilla klubben kunnat skopa ut stora europalag och därtill att de vann över Arsenal på deras hemmaarena. Hur kunde det hända?

Vi vet att det inte handlade om pengar och status. Arsenal är ett av de allra rikaste fotbollslagen. En spelare där tjänar på två veckor mer än de flesta i Östersund skulle göra på ett helt år.

En viktig faktor var nog att ledningen för ÖFK i ett tidigt skede insåg att de inte kunde luta sig mot några traditioner eller följa några konventioner inom fotboll. De fick helt enkelt tänka om och tänka nytt.

Så medan Arsenal och andra stora lag siktade in sig på att köpa de spelare de ville ha, fick ÖFK rikta in sig på att värva spelare som andra ratat eller som satt på bänken. Och av dem, de som kunde tänka sig att flytta uppåt i landet.

Vi borde satsa mer krut på att vara engagerade lokala förebilder 

En förklaring är nog också att den engelske tränaren Graham Potter förutom ledarskap även studerat emotionell intelligens. Det vill säga förmågan att hantera egna och andras känslor, skapa bra relationer, hitta motivation och vara empatisk. En intelligens som tydligen kan tränas upp och utvecklas under nära nog hela livet. Så förutom straffsparkar och hörnor har östersundsspelarna de sista sju åren även tränat på att visa mod, såväl på som utanför planen. Och det har använd kulturen som medel. Träningen har bland annat bestått i att delta i bokcirklar för att inspirera barn och ungdomar att läsa, och att dansa Svansjön. I fjol satte de upp en föreställning med samiskt tema och härnäst ska en musikal genomföras tillsammans med Glada Hudik-teatern.

Ytterst har projekten handlat om att skapa en gemensam och sund värdegrund. Att vara engagerade och att vara bra förebilder. Det är något som vi borde satsa mer krut på lite varstans. Finns det någon arbetsplats som inte skulle må bra av lokalt engagemang och gemensam värdegrund? Inte minst är det viktigt på våra skolor.

Idag består Östersunds fotbollsklubb mestadels av första eller andra generationens invandrare. De har blivit Östersunds lokala hjältar. Men förutom matcherna har de även vunnit många hjärtan. I Sverige och i världen. När jag tänker på deras resa, påminns jag om den kraft som finns i att bli sedd och att någon tror på ens förmågor. En annan lärdom är att fantasi, mod och metod kan bära även outsiders långt och länge.
Inez Abrahamzon

Publicerad 7 mars 2018