Publicerad den Lämna en kommentar

Skumgummit är borta och jag börjar må bra

Dag 4: Upp tidigt och samma procedur. Jag börjar känna mig allt mer som en ”vanlig människa” men har fortfarande svårt att fatta hur det kommer sig att jag under de här dagarna sovit mer timmar/dygn än kanske någonsin förut. Idag blev jag varse någon annat.

Min känslighet har ökat, jag ”upplevde” massagen på ett starkare och tydligare sätt. Ja, det här går inte heller att förklara, men jag tänker att om slagg försvunnit, så kanske ett lager av ”skumgummi” är borta som gör att jag blivit mer receptiv.

Rajlakshmin förbereder ångbadet genom att lägga in örterna vars egenskaper jag ska få i mig när jag får ångbadet efter massagen.
Rajlakshmin förbereder ångbadet genom att lägga in örterna vars egenskaper jag ska få i mig när jag får ångbadet efter massagen.

Kvinnan som masserar mig varje morgon, Rajlakshmin,  gör  mig också uppmärksam på att mina händer, för första gången, var lika varma som kroppen. Men fortfarande är mina fötter kalla.Oftast. Eftersom Vata är kall, torr och flyktig, den brukar liknas med luft, så är varma händer ett tecken på att min vata-nivå minskat. Det är finfint.

Det är långa dagar för massören. Hon kliver upp kl 4 på morgonen och gör sin shanti i en kvart. Guds 1001 namn tror jag den handlade om och hon kan dem utantill. Sen gör hon frukost till sig, mannen och sonen innan hon åker iväg hit och ger behandlingar ett par timmar. Sen blir det jobb i informationsdisken på ett kontor från 10-18 innan det bär av hem igen för att laga middag.
– Jag går och lägger mig kvart i 10, då är jag jättetrött säger Rajlakshmin

Det är lätt att förstå. Egentligen lever hon nog rätt så nära det optimala i ett ”ayurveda-liv”. Helst ska man vara uppe före kl 6, dvs före kaphatiden börjar och dessutom ska man lägga sig före pittatid, dvs innan 10.  Något att tänka på – eller hur?

Ulla ligger i ångbadet, Swedana, som öppnar upp och renar även det.
Ulla ligger i ångbadet, Svedana, som öppnar upp och renar även det.

 

 

 

 

Publicerad den Lämna en kommentar

En fattig skola med rika kunskaper

Flickor och pojkar bor var för sig på skolan, men studierna gör de tillsammans.

 

Efter en halvtimmes resa genom ett myller av bilar, mopeder, bussar och kossor når vi skolan för döva och stumma barn. Vinay som lotsat oss dit är ayurvedisk läkare och har under många år stöttat verksamheten på olika sätt. Innan vi går in stannar vi till på bakgården för att se hur den ursprungliga skolbyggnaden såg ut. Ett enda rum, tämligen mörkt, är det som varit både skola och boende för många barn. Det ser helt enkelt bedrövligt ut. Ja, jag är fanken inte kräsen av mig, men jag ryser.

Inne i den nya skolbyggnaden tror jag knappt mina ögon. Barnen har fått en så fin skola. Två män har bidragit stort, den ene har donerat mark och den andre, som mist sin son i skolåldern, gav pengar till bygget. Skolan drivs helt via donationer. De barn som går där får kläder, undervisningsmaterial och medicinska undersökningar helt gratis. Ja, allt de behöver för att kunna studera. Idag bjuder vi på middagsmaten, vilket motsvarar  en kostnad på ungefär 150 kronor.

[quote]Om du ger någon bröd idag, så kommer han att äta sig mätt för en dag. Om du hjälper honom att tjäna ihop till sitt eget levebröd, kommer han att kunna äta sig mätt i hela sitt liv. [/quote]

Eleverna får kunskaper som ska göra dem självförsörjande och självständiga.
Eleverna får kunskaper som ska göra dem självförsörjande och självständiga.

Ungefär 100 elever går i skolan. Alla är hörselskadade eller döva. De som jobbar där, det är sannerligen inte många, lär barnen att kommunicera med tecken och ljud, men mest läser de på läpparna. De lär sig också yrken, så att de ska kunna bli självförsörjande. Speciellt är det sömnad, konst, keramik och IT-teknologi som de kan få extra yrkesutbildning i.
– ”De lär sig långsammare” säger Mrugesh, läraren som visar oss runt, eftersom det tar sådan tid att förstå.
Självklart! Att lära sig läsa är givetvis en enorm utmaning när man aldrig någonsin har hört ljud. Lägg därtill att du kanske blivit övergiven, smädad och/eller fördummad.

– Vi börjar alltid med att ge eleverna en praktisk förståelse över vad de ska lära sig. Det är svårt att förklara komplicerade saker men det är omöjligt om man börjar  i fel ände.

Det är svårt att förklara svåra saker när orden inte finns. Därför utgår lärandet från praktiska erfarenhet som sedan bryts ner till teorier.
Det är svårt att förklara svåra saker när orden inte finns. Därför utgår lärandet från praktiska erfarenheter som sedan bryts ner till teorier.

När eleverna fått en egen upplevelse av vad de ska jobba med får de skriva, rita och bearbeta ner praktiken till teori. Skolan är också en plats där man får lära sig de sociala spelreglerna och senare även hur man ska bete sig för att nå social acceptens i världen utanför. Eleverna gör regelbundna turer ut i Ahmedabad för att de ska lära känna sin närmiljö och veta var de kända platserna är. En gång per år åker de även iväg på en resa utanför staden.

Mrugesh visar stolt upp det nya ljudisolerade rummet och inköpt utrustning för att diagnostisera barnens hörselskador. Ett till mål är uppnått.
– Vi brukar sätta de små barnen här och så får de leka med några leksaker. Då ser vi i första hand om de reagerar överhuvudtaget på ljud. När de är lite äldre kan vi göra ett audiogram.

Ett annat mål som de arbetar för är att infria att döva elever i åldern 2,5-5 ska få gå skola tillsammans med sin mamma.
– Det är viktigt att utveckla förmågan att tala och kommunicera när de är små. Mycket av det jobbet kan göras hemma, om förutsättningarna bara blir de rätta.

Det är sent och skolsalarna är tomma. Varje lektionssal har minst en sponsor.
Det är sent och skolsalarna är tomma. Varje lektionssal har minst en sponsor.

Efter rundturen och snacket med Mrugesh är jag glad över att eleverna förutom fina lokaler har lärare som verkligen också är hängivna utvecklare av pedagogik och metodik!
Och jag är inte ensam det. Skolan har fått flera utmärkelser och bland annat från självaste premiärministern för elevernas skolresultat. De klarar sig finfint! Premiärminister Narendra Modi, som själv också varit ett maskrosbarn. I många år stod han på tågperrongen i Ahmedabad och sålde te för att tjäna ihop till sin brödföda.

Skolan heter K.S.Dedhia och läsåret 2012/13 firade de silverjubileum eftersom den då funnits i 25 år. För mig låter det lite lustigt att man använder ordet silver som jag förut bara hört i samband med bröllopsår. Välgörenhetsorganisationen, Shri Apang Abhyuday Mandal, har skrivit ihop ett styrdokument som rakt igenom är intressant läsning eftersom det både speglar deras ambitioner och den värld och det sammanhang som de befinner sig i.

Fritt översatt:
Människan är en  social varelse. Vi trivs i ett samhälle för att vi är rationella och älskar att vara en del av det. Varje människa har lika rätt att leva ett anständigt och respektfullt liv i sitt samhälle. Men alla är inte lika. För dem som inte är lika lyckligt lottade som den breda massan blir livet tufft.
Vi talar om döva, stumma och handikappade som kämpar för att uppnå respekt, bli sedda och få erkännande av oss. Innerst inne är vi alla lika. De har också samma drömmar, samma önskningar, samma ambitioner som vi har.

Gud har gett några av oss alla förmågor och den styrka vi behöver. Med stor makt följer också stort ansvar. Kanske har Gud därför gett dig en möjlighet att ”vara rörändringen”. 

En del av eleverna bor på skolan. Några av dem är föräldralösa, andra har för långt hem.  Skolans elever kommer både från Ahmedabad och  landsbygden.
En del av eleverna bor på skolan. Några av dem är föräldralösa, andra har för långt hem. Skolans elever kommer både från Ahmedabad och landsbygden.

Indien är ett land med stor segregation, särskilt drabbade är naturligtvis barn med någon form av funktionsnedsättning. Kastsystemet är fortfarande en väsentlig del av hur människor indelas i lort eller pannkaka. När jag besöker skolan så ropar de till en pojke som kommer fram till oss. Honom har de ”hittat” för några veckor sedan. Nu bor han permanent på skolan. På vägen hem frågar jag Vinay om han var döv också,  eller hade de tagit emot honom för att han var övergiven.
– Givetvis, svarar Vinay. Skulle de ta emot ett enda barn som inte var handikappat skulle de få tusentals.

pionjärerna
Skolans två pionjärer jobbar fortfarande efter drygt 25 år.

Barnen på skolan kommer både från landsbygden och staden Ahmedabad. Shri Apang Abhyuday Mandal ser sin uppgift i att minska klyftorna mellan handikappade elever i städer och landsbygd. Deras roll är att bygga broar genom utbildning och praktik.
– Jag och min man kommer att jobba här tills vi dör, säger Kokilaben.
Båda är skolans pionjärer. Om några år blir hon 70 och har funnits på plats i mer än ett kvarts sekel. Utvecklingen från plåtskjul till prisbelönt skola är imponerande och jag undrar hur den kommer att se ut om 25 år till när den har sitt guldjubileum.

Det borde vara lika självklart att barn som inte är döva och handikappade ska få samma djupa förståelse av att det som de lär sig – också har en praktisk funktion. Lärande är universellt och pedagoger som Freneit, Freire, Steiner och många många andra är övertygade om att inlärning funkar bäst om praktik föregår teori. Förskolans pedagogik är på många vis en föregångare där.
Jag gillar drivet i K.S.Dedhia och tänker att jag borde ta med mig något av det hem till de skolor jag verkar i. För jag är en av dem som verkligen har makt och möjlighet att vara förändring. Men har jag styrkan?

Bildspel från besöket på skolan

 

 

Publicerad den Lämna en kommentar

Vem bryr sig?

mediciner

Så har jag genomlevt ännu en natt i mitt liv av grubblerier och missmod. Det är märkligt hur tunga tankarna kan bli nattetid. Förra natten var jag klarvaken fram till sisådär fyrasnåret och sen var det bara till att kliva upp igen halv sju. Jag har alltid varit en grubblare, minns att jag redan som barn fick tänka att; ”nu måste jag sluta tänka”. Efter många års handledning och studier har jag förstått att det verkligen är ett symtom på hög kronisk stress i mitt släktsystem. Det är som det är – men jag kan i alla fall konstatera att jag känner. Dessutom brukar jag hitta kraften efter mina djupdykningar. Så på sätt och vis kan jag säga att jag gillar dem – efteråt.

Igår fick jag en länk till dokumentärfilmerna ”Who Cares in Sweden” Började titta och rekommenderar alla och envar att göra samma sak. Dock var det tur att jag haft min depparkväll, för det jag ser kan verkligen göra mig brydd och faktiskt också förbannad. Jag brukar behöva förtydliga att jag tycker om forskning och tror att det är viktigt. Trots alla mina år på högskola verkar min approach indikera att jag inte gör det. Vette tusan hur det går till. Kanske beror det på att jag tycker att ett vetenskapligt förhållningssätt är att ha ett öppet sinne med en kritisk hållning. Ibland måste jag ärligt säga att jag tycker att vissa från vetenskapsskrået illustrerar det motsatta, ett inskränkt förhållningssätt med en okritisk hållning. I alla fall till sin egen inskränkthet. Einstein tyckte nog också det när han sa något i stil med: ”Galenskap är att göra om samma sak flera gånger och förvänta sig ett nytt resultat.”

Hur som helst, Who Cares in Sweden, handlar om att mediciner som exvis Zoloft gör att man inte bryr sig. Och vad värre är, de påverkar hjärnan på sikt så att den tappar förmågan till självreglering. Frågan som ställs är hur vårt samhälle kommer att påverkas om sisådär 10 procent av befolkningen äter antidepressiva mediciner. Det vill säga, om de tappar förmågan till medkännande och ånger, men orkar jobba. Vill vi ha avtrubbade läkare, domare, politiker etc? Medicinen hade fantastiskt bra effekt på soldater i krig – det säger väl allt.

Nu är det INTE så att jag är emot mediciner, men det jag tycker är märkligt är att det inte pågår någon som helst hörbar debatt i Sverige, ännu en gång härmar vi USA. I filmen får man höra en professor från Harvard uttrycka sin förtvivlan över att vi gör det. Han vet vad han talar om. Nisse Simonsson, läkaren med rötter i Strömsund, menar att han blivit lurad. I god tro har han följt de rekommendationer som kommit. Nu vet han också att det finns ett samband mellan förfärliga brott och de här medicinerna. Det är verkligen bra att han lyfter bladet från munnen.

Men vilka är det då som luras? Ja, det tycker jag att du ska bilda dig en uppfattning om själv. Koka en stor kopp kaffe och dra igång filmerna!

Länk till de tre dokumentärer som alla borde se

Pressreleasen som skickades ut när dokumentär filmerna gick upp.

Medverkande (enligt uppgifter från: www.whocaresinsweden.com)

David Healy, professor i psykiatri

Ruud Coolen Van Brakel, director of the Dutch Institute for Rational Use of Medicine

Robert Hare, professor emeritus i psykopatologi

John Abramson, läkare, författare, handledare Harvard Med. School

Anne-Liis von Knorring, professor, barn- och ungdomspsykiatri

Håkan Jarbin, överläkare, barn- och ungdomspsykiatri

Alan Cassels, journalist, författare

Leemon McHenry, fil.dr. i filosofi vid California State University Bioethicist and a lecturer

Ray Moynihan, journalist, filmare och författare

Peter Rost, läkare, författare, f.d.marknadschef på Pfizer

Barbara Mintzes, docent vid avd. för Anestesi, farmakologi och terapi

Gary Schwitzer, journalist, förläggare, HealthNewsReview.org

Peter Mansfield, läkare och ordf. för Healthy Scepticism International

Marie Åsberg, professor emerita i psykiatri

Janet Currie, konsult, forskare

Allen Frances, professor i psykiatri, Ordförande DSM-IV

Pirjo Stråte, ordförande SPEC Stockholm

Sara Bostock, mother to Cecily, co-founder of ssristories.com

Ulla-Karin Nyberg, överläkare i psykiatri

Christian Delahunty, mother of Indiana

Michael Baum, antidepressant Injury Attorney Advokat, expert på ssri-skador

Nisse Simonsson, läkare, kirurg, föreläsare

Göran Isacsson, överläkare i psykiatri

David Menkes, professor i psykiatri

Amy Philo, mother of Isac

Danuta Wasserman, professor i psykiatri

Jan Beskow, professor emiritus i psykiatri

Bo Runesson, professor i psykiatri

Robert Whitaker, journalist, författare

Vera Hassner, president of the Alliance for Human Research Protection ahrp.org

Jan Albinsson, psykoterapeut, grundare av Kilen

Lisa Chedekel, journalist, co-founder of Connecticut Health Investigative Team

Wolfgang Rutz, professor i socialpsykiatri

Martha Rosenberg, journalist

Dee Mangin, läkare, docent, chef vid avd för hälsovård och allmänmedicin

Göran Högberg, Med dr, Överläkare i psykiatri

Evelyn Pringle, journalist

 

Publicerad den Lämna en kommentar

Ny börjar mina ayurveda behandlingar

Igår tog vi det bara lugnt. Vi behövde vänta in själen efter den långa resan hit till Indien. Det blev en liten promenad – det var allt. Men idag drar de ayurvediska behandlingarna igång.
Halv sju i morse blev det frukost och därefter startade panchakarma, vilket är ett reningsprogram med massage, ångbad med mera. Efteråt skulle jag vila. Eftersom det här handlar om storstädning för kroppen, så jag lade mig i sängen igen, somnade och vaknade inte förrän strax före 12! Jag och Ulla bor hemma hos en familj. Vinah som varit min lärare för många år sedan när jag läste ayurveda, hans fru Swetal som jag träffat för många år sedan och deras son Gina, som precis gjort färdig sin universitetsutbildning i ayurveda. Alla har doktorerat och Swetal har läst ayurveda i 9 år på universitet, (därutöver på lägre nivåer) så hon har den längsta utbildningen av alla.

Trots att det inte är så mycket mat blir man mätt eftersom alla sex smakerna finns med: sött, surt, salt, starkt, bittert och kärvt.
Trots att det inte är så mycket mat blir man mätt eftersom alla sex smakerna finns med: sött, surt, salt, starkt, bittert och kärvt.

Ayurvediskt medicin handlar om att ta itu med de obalanser som finns i kroppen – som i sin tur skapar symtom. Långvariga obalanser kan förstås skapa sjukdomar.
Det är intressant att leva i en familj som har så mycket kunskaper om ämnet och inte minst om vad man ska äta. Vi äter tillsammans och vid alla måltider är alla sex smaker med, sött, salt, surt, beskt, bittert och kärvt. Det gör att man blir mätt på mycket mindre mängd mat.

Ja, det kan låta som en intressant teori, men det är verkligen så. Man blir smällmätt av lite och ingenting. Det här vore väl något att ta efter för bantningsindustrin – eller kanske inte. I eftermiddag ska vi åka iväg till Gandhis Ashram!