Kategori: Landsbygdsutveckling

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Elbolagens härjande beror på bristande politik

En mycket liten del av prishöjningarna går till att rusta upp vårt elnät, enligt energimarknadsinspektionens generaldirektör. Under årets första kvartal gjorde Vattenfall 2,2 miljarder vinst på nätavgiften.

”Hur du än vänder dig så är ändan bak”, brukade min mamma säga. Ibland blir det påtagligt.  Om Sverige vore en kropp så är Norrlands inland tydligen dess ändalykt.
Det är inte rättvist att vi, trots alla tillgångar som tillförs i form av naturresurser, kunnande och livsmiljöer, med automatik alltid ses som myntet baksida. Låt oss inse att det saknar logik och att det mer är ett uttryck för kolonialism än realism. Elmarknaden är ett extremt bra exempel på det.

Tillgång och efterfrågan styr priset” brukar det heta. I mellersta Norrland står vi för 38 procent av elproduktionen, men bara 18 procent av förbrukningen. Det borde innebära att vi skulle ha de allra lägsta elpriserna. Men verkligheten är den motsatta. Vi får visserligen några örens sänkning på elpriset för att vi bor där vi bor, men det äts mer än väl upp av landets högsta överföringsavgifter. Logiskt? Nej inte ett dugg.

Hjördis fick vänta i över ett år både på räkning och upplysningar om sin elförbrukning på grund av trasig koncentrator i transformatorn

”Man får det man betalar för” är ett annat talesätt som inte heller stämmer. Vi borde ha landets högsta standard på elnätet, men icke. För några veckor sedan hälsade jag på hos Hjördis i Björkvattsdalen. Under ett års tid har hon bråkat med Vattenfall för att få koll på sin elförbrukning. Efter ett par månaders härjande fick hon veta att en koncentrator gått sönder, vilket innebar att varken hon eller den nya elleverantören kunde få uppgifter om hur mycket el som förbrukades. Samma gällde förstås för hennes grannar. Även om det kan vara skönt att slippa elräkningar under ett år, är det få av oss som vill han en årsräkning nerdimpande. Hur vet vi att den stämmer och om vi haft rörligt pris, hur vet vi att priserna på räkningen är de rätta?

På Hjördis gård finns stolpen med den numera lagade transformatorn.  Även om jag inte kan se det i dagsljus förstår jag av knastrandet att det slår ut gnistor från den hela tiden.
Storbolagen Vattenfall, Eon och Ellevio (tidigare Fortum) menar att de kraftigt höjda överföringsavgifterna behövs för att ta hand om de eftersatta näten. Inte ens energimarknadsinspektionens generaldirektör Anne Vadasz Nilsson köper den förklaringen. I en intervju i SVT konstaterar hon att en mycket liten del av prishöjningarna gått till investeringar.

Det politiska intresset att göra något åt eländet har under alla år varit försumbart

Att elbolagen fått husera fritt med prissättningen beror på ett domstolsbeslut från förra året. Bara under de första tre månaderna har Vattenfall gjort en rekordvinst 2,2 miljarder enbart på nätavgifterna. Eftersom det både är skatt och moms på elpriserna och det ger fint klirr i statskassan så har intresset att göra något åt eländet varit försumbart hos våra regeringar under många, många år. Men till sist blev det uppenbart att något behövde göras åt en avreglerad marknad som fullständigt löpt amok.  Några stora bolag har i princip monopolställning. Kartellbildning är förbjudet, jag vet. Men ringa går ju…

”Vad fan får vi för pengarna?”Jag tar risken att göra en travesti på svenskt näringslivs ordförande Leif Östlings ord.  Även om vi redan vet svaret. Vattenfall har sitt huvudkontor i Stockholm. Tyska Eon har sitt svenska huvudkontor i Malmö. Finska Fortum har visserligen sitt svenska huvudkontor i Arbrå i Hälsingland, men koncernen har sitt säte i Esbo utanför Helsingfors.

De flesta jobben och i princip alla skatteintäkter som elproduktionen generar hamnar i storstäder – inte där är elen produceras. I Norrlands inland har vi landets högsta skatter, de dyraste elpriserna, högsta bränslepriserna, sämsta vägarna och omotiverat stora skillnader i vård och omsorg. Vi får tillbaka administrerade orättvisor till frukost, lunch och middag. Det är nog nu! Vi ses på Mynttorget på lördag!
Inez Abrahamzon

Filmsnutt med Hjördis och hennes sprakande elstolpe

 

Jag talar på Mynttorget

https://www.facebook.com/landstormen2018/videos/2146111782323550/?hc_ref=ARTSznjY3ekzGv7834PuSBM7ADQX4MIXx_Q5woBOlJHB8MdQNPBHn94CxliotO4aXmo&__xts__%5B0%5D=68.ARCPTIfJo81b_nPXqXs6TaDsZ5sRlhk3WcQ-7kCMiOJj9qTOrKr9aszXmdrpQ-WXPgrFPYdyUgsheGIkQM3XGyCOqRxqWzcgbYyhjI5Zjy75iZW4USzyQDbPMkTJ9AZvaLgozcMx_XWDiOyAcy44TmIVUgHl7dk35oldKUvsh_CiZ7VQsLYI8hg&__tn__=FCH-R&fb_dtsg_ag=AdyulqwDu3YY5iW9vYbh9Pq_uMr7lTPDZB2JhKHGm41ZXA%3AAdwCJPN57_VjW7bvBuwFVmDHeLYQQXrGcSANXdeE5Xf11g

Publicerad den av — 3 kommentarer

I vilket land ska ifrågasättare bo?

Var är det passande att ifrågasättare av maktspel och centralistiska tolkningsföreträden bor?

”Du kan ju flytta”. Jag vet faktisk inte hur många gånger och hur många varianter av det budskapet som jag hört under min levnad. Det är inte att orden sägs eller skrivs som är värst. Det som gör mig galet arg är sammanhangen där det sker och sättet det görs på.

Häromsistens var det som en kommentar på ett inlägg om att privatpersoner, omsorg och företag behöver mobiltäckning i hela landet.  Jag trodde att det här handlade om självklarheter. Men icke, inom bara några minuter kom första kommentaren.

”Bor man i en liten stuga utanför samhället får man väl acceptera det. Eller tycker du att staten, vi skattebetalare, ska betala för en separat mobilmast för flera hundra tusen styck.”  Och så kommer orden. ”Han har ju ett val att flytta närmare samhället där det finns täckning.”

Strukturproblem förminskas och görs till personliga särintressen  

Och vips så är problemet personligt och inte strukturellt. Frågan blir förminskad till att enbart handla om någon enstaka person ute i ”urskogen”. Att det handlar om säkerhetsaspekter för vård och omsorg likväl som förutsättningar för företag att kommunicera med kunder blir helt ointressant. Likaså det faktum att land- och glesbygd utgör fundamentet för människors överlevnad och att exploatering och skatter från privatpersoner och företag i högsta grad genererar pengar till staten även från glesa bygder.

Ovanstående kommentar, och sisådär ett tusental till, verkar också med någon slags självklarhet utgå ifrån att alla problem beror på att människor genom plötsliga infall bestämt sig för att bygga bo där ingen service finns. Historielösheten blir slående. Om jag tar mig själv som exempel så är jag femte generationen på min gård. När mina förfäder satte bo, tänkte de inte på mobiltäckning, utan på överlevnad. Men även i små byar som Latikberg utvecklades sedan service i form av affärer, jordbrukskassor, postkontor, skolor, telefonledningar och vägbelysning för att bara ta några exempel.

Mannen från Liljeholmen får ursäkta men han råkar vara ett både färskt och strålande exempel på hur dialoger kan se ut. Det som gjorde honom mest upprörd var att det fanns tillgång till fiber i glesbygd, när inte ens han, som bara bodde någon kilometer utanför Liljeholmen hade det.  Vän av ordning skulle ju då förstås kunnat föreslå en flytt på någon kilometer. Men det vore ju att slå under bältet. För givetvis ska grundläggande service finnas även utanför Liljeholmen. Det är viktigt och det är angeläget.

Människor och bygder ställs mot varandra i all oändlighet. Och jag tänker: Har vi inte kommit längre än så här i vår utveckling?

Det jag vänder mig emot är att människor och bygder ständigt ställs emot varandra. Centrum – periferi, nysvensk – ursvensk, hetero – hbtq och så vidare i all oändlighet. Att härska genom att söndra har varit en effektiv metod i tusentals år. Julius Ceasar använde det med stor framgång för 2000 år sedan. Och jag tänker: Har vi inte kommit längre än så här i vår utveckling?

När jag är i affekt tänker jag också: Om vi som tycker att viss service ska finnas i hela landet och som bor ”fel”, det vill säga i förorter och lands- och glesbygd, ska skylla oss själva och flytta. Vart ska vi flytta? I vilket land eller bostadsområde är det passande att ifrågasättare av maktspel och centralistiska tolkningsföreträden bor?

För mig är problembilden självklar. Vi behöver inte skapa ett ännu mer kluvet land. Vi behöver tvärtom enas om tagen och samla våra krafter för att stärka både varandra och demokratin. Vi behöver manifestationer som Landstormen. Boka bussarna. Vi ses på Mynttorget den 25 augusti!

Inez Abrahamzon

Publicerad aug 2018

Länk till inslaget om Bo Andersson i Selet, Ragunda kommun. Vill du ha text, klicka på bilden till vänster om kugghjulet.

Om Bo och fiber
Bo är pensionär och har tidigare varit ordförande för Hela Sverige ska leva, Jämtland. Fiber drogs in i samarbete med Byanet, Telenor och Jordbruksverket. Förutom många timmar eget och ideellt arbete så har varje hushåll (närmare 300) betalat 9 200 kr för installationen.
Ett antal byar har tillsammans bildat en en egen fiberförening, en normalkostnad för tv och internet är cirka 1000 kr/månad, bland annat beroende på val av kanalutbud. TV-licens betalas separat. Källa: Bo Andersson.

 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Skärp er! Landsbygdspolitik handlar om makt och ryggrad

 

En stundtals vass riksdagsdebatt om landsbygden, men ändå så förutsägbar. Självrannsakan och maktperspektiv saknas.

Strandskydd, bensinskatt, elcyklar och höghastighetståg – landsbygdspolitikens sammanbrott. Dagens riksdagsdebatt om landsbygd, var visserligen stundtals vass, men den skiljer sig inte nämnvärt från det som vi hört åtminstone de senaste 30 åren. Debatter där de regerande partierna berättar om allt de gjort och vill göra och där oppositionspartierna kontrar med att peka på att det inte räcker.

Provocerande är att samtliga riksdagspartier, som i största enighet ställt sig bakom 74 av 75 förslag i landsbygdskommittén, inte verkar minnas vad de själva sagt och tyckt. De har ju de som tagit fram förslagen! Än mer provocerande är att det här är regeln och inte undantaget. Den här undvikandestrategin har använts flera gånger förut. I klartext. Det spelar ingen roll hur överens våra nuvarande riksdagspartier säger sig vara om att satsa på lands- och glesbygd. När det kommer till kritan är de ännu mer eniga om att inte göra något alls!

Det här handlar om makt och tolkningsföreträde. Det handlar också om självrannsakan och ryggrad. Feministiskt initiativ verkar vara det enda partiet som vågar se, tala om och utmana maktstrukturer vars syfte är att behålla rådande maktordningar.

Alla som bor i lands- och glesbygd vet att den enskilt viktigaste frågan är att utmana storstadsnormen. Inte bara i ord utan även i handling. Det handlar om fundamentala förändringar och är långt mer övergripande än elcyklar och strandskydd. Rätten till välfärd, infrastruktur, investeringar och utveckling ska finnas var än du bor. Så är det inte nu. Klyftorna växer och merparten av de investeringar som görs leder till ökad koncentration och att storstäder växer. Resurser behöver fördelas på nya sätt och rådande maktordningen utmanas – på riktigt.

För att vända utvecklingen måste Sverige investera på och i lands- och glesbygd. Ett tips är att genomföra de 75 insatser som alla partier varit överens om. Ett ännu bättre sätt är att dra lärdomar från norsk regionalpolitik. Att införa en liknande fördelningspolitik i Sverige som den in Norge skulle kosta 40-50 miljarder. Politik handlar om att prioritera.
Kan vi skapa en levande lands- och glesbygd. Klart vi kan!

Inez Abrahamsson, riksdagskandidat och talesperson för lands- och glesbygdsfrågor, F!

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Att utmana urban norm tarvar kraft och psyke

Förrförra helgen lyssnade jag på den politiska debatten på landsbygdsriksdagen. Och efter sisådär 30 år har budskapet landat att klyftorna mellan städer och landsbygder ökat. Fler och fler inser också att vi behöver utmana  storstadsnormen. Det sistnämnda är svårt.

Ibland rodnar jag när jag tänker på hur jag själv med största frenesi hjälpt till att upprätthålla bilden av den stereotypa landsbygdsbon utan att fatta bättre. Exempelvis när tidningen Land skulle göra en artikel om eldsjälar. Påsken var i antågande och vädret bedårande. Och när intervjun var färdig skulle den förstås kompletteras med en bra bild. Det hela slutade med att jag letade fram en gammal järngryta, rullade ut den i skogen och gjorde upp eld. Fin bild, men vad var det för budskap som tre påskkärringar rörande i en gryta sände ut, när tidningen kom i tryck?

Problemet är att jag, eller kanske kan jag säga vi, är så hjärntvättade att bevara kulturarvet att vi inte ifrågasätter rimligheten i det. På något sätt har det blivit en del av vår identitet att hålla upp markerna och se till att det finns service och ”liv på landet”.

Att bevara kulturarvet har blivit en del av vår identitet

En av mina största aha-upplevelser var när jag på 90-talet bjöds in för att som ”ung kvinna från glesbygden” kommentera Sveriges första filmfestival med landsbygd som huvudtema. Arrangemanget visade sig bli en megasuccé. Alla celebriteter från kultur- och journalistkåren var på plats. Vilket visade sig bli ett dilemma, eftersom projektledaren verkade tycka att det var pinsamt att en okänd person som jag, skulle få vara med och avsluta festivalen. Lyckligtvis fattade jag inte det, utan såg filmer som aldrig förr och försökte dessutom vara med på alla workshops och fester som fanns till buds. Jag var yngre då, men det blev tuffa dygn. Natten före den stora avslutningen satt jag på mitt rum och funderade på vad jag sett. Fram på småtimmarna var min analys av hur landsbygdsbor gestaltades, klar.

Jag hade sett fyra typer av män. Den inskränkte fadern. Han som menade att allt var bättre förr. Bakåtsträvaren och rättshaveristen. Han hade i sin tur två söner. Tölpen som blev för full på dansen och som förstås blev brädad av den tillfälligt besökande killen från stan och så hade han den begåvade sonen. Killen som i slutscenen åkte iväg, samtidigt som hela biosalongen drog en djup suck av lättnad. Men den fjärde manstypen var den som försatte mig i de största bryderierna. En ursnygg senig glesbygdsbo, ibland same, i förgrunden till en dramatisk vildmarksvy. Ett naturnära kraftpaket… Men magin försvann när jag insåg att det lika gärna kunde ha varit en älg.

I filmen ”Jorden är en syndfull sång” steg jordemodern fram. Kvinnan med överarmsmått av samma kaliber som midjemåtten hos filmstjärnorna i Hollywood. Sinnebilden av hon som kunde förlösa en kalv och göra egna barn – samtidigt. I andra filmer steg den talangfulla dottern, likt den begåvade sonen, i slutscenen på tåget till utveckling och frihet. Och så fanns den tredje typen. Hon som blev kvar. Kvinnan som inte var tillräckligt möblerad i skallen för att hitta till fembussen. Typen som jag skulle representera. Milda makter!

De begåvade steg på tåget och reste till utveckling och frihet

Insikterna var provocerande. Det skulle bli för pinsamt att berätta. Så jag bestämde mig för att bara vara glad och tacksam. Här skulle den här historien kunnat sluta. Om inte projektledaren någon timme före slutvinjetten lagt huvudet på sned, suckat djupt och sagt att han bestämt att jag skulle få tala först, eftersom jag annars skulle förblekna bakom de andra. Det var då jag bestämde mig för att ge tillställningen riklig kulör. Drog hela rasket och lite till, framför en publik som fick allt mer stirrig blick och hängande haka. Efteråt gick jag ner från scenen och skämdes. Förstod att det varit enklare och kanske också klokare att tacka och hålla käften.

Det tar nämligen på krafterna och psyket att utmana den urbana normen. För det handlar om att våga vara osmidig och obekväm. Vem gillar det?
Men vi kan inte förvänta oss att andra ska göra det åt oss. Vi behöver själva ifrågasätta ett existensberättigande som bygger på att vara till nytta för andra. Vi är rätt och slätt viktiga. Basta! Något är helt galet när land- och glesbygd ena stunden ska få en slant och stöd, för att i nästa sekund vara lösningen för världens klimathot. Vem behöver vem?

publicerad maj 2018

Publicerad den av — 4 kommentarer

Hellre levande landsbygd än snabbtåg

Det syns tydligt när vi passerar gränsen att Norge satsar på utveckling istället för avveckling. Norsk regionalpolitik är effektiv. Den bygger på att bruka hela landet och att pengar från naturresurser stannar lokalt.

Nu ska vi prata pengar. Låt oss börja med att klargöra skillnaden mellan miljoner och miljarder genom att tänka tid istället för pengar. Då motsvarar en miljon sekunder 11,5  dygn och en miljard sekunder ungefär 31,5 år! Så när beslutsfattare pratar om miljardsatsningar handlar det inte om snuspengar precis.

Vi som bor i inlandet behöver bara åka över gränsen till Norge för att uppleva skillnaden mellan avveckling och utveckling. Där betraktas vattenkraft som en lokal resurs av stort nationellt intresse, vilket gör att både vinster och inflytande stannar lokalt. De har även ett flertal riktade insatser, som exempelvis geografiskt differentierade arbetsgivaravgifter och att studielån skrivs ner år från år för de som bor i glesbygd.

Norsk regionalpolitik är effektiv och inspirerade bland annat alla riksdagspartierna i landsbygdskommittén, när de enades om 75 viktiga åtgärder för lands- och glesbygd. Vi vet nu att bara ett fåtal av dem kommer att klubbas igenom, men även om alla förslag hade förverkligats, skulle vi inte ens vara i närheten av det som görs i vårt grannland. Att kopiera norsk landsbygdspolitik skulle kosta 40-50 miljarder. Inte ens landsbygdskommittén trodde att det skulle vara politiskt möjligt.

Att kopiera norsk regionalpolitik skulle kosta 40-50 miljarder 

För några veckor sedan blev det däremot en angelägenhet för hela Sverige att satsa 230 miljarder på höghastighetsståg mellan Stockholm, Göteborg och Malmö. Jag tog mig för pannan och funderade på om jag verkligen hört rätt. För de pengarna skulle vi kunna modernisera Inlandsbanan, vilket motsvarar 10 procent av landets totala järnvägsnät, införa allt som finns i norsk regionalpolitik och ändå ha sisådär 175 miljarder över! Givetvis innebär en satsning på offensiv regionalpolitik att pengar behöver avsättas långsiktigt. Men det gäller i högsta grad även andra typer av investeringar.

Att rusta upp Inlandsbanan med bibanor till modern standard och fossilfri drift beräknas till 6-8 miljarder. Det skulle avlasta vägnätet från frakter av tungt gods som exempelvis fisktransporter från Nordnorge, malm, skog och kalk till stålindustrin. Leveranser ömsom från söder och ömsom från norr. Det skulle också innebära att turisttrafiken kunde vidareutvecklas och erbjudas året runt, samt göra det möjligt att pendla mellan orter längs banan. För en, i det här sammanhanget, billig penning går det med andra ord att skapa ett väl fungerande järnvägsnät – som dessutom skulle gynna stora delar av landet. Men just det är tydligen inte av nationellt intresse!

Snabbare tåg i storstäder verkar vara viktigare än vettiga kommunikationer i hela landet

Tvärtom så planerar Trafikverket fortsättningsvis att satsa betydligt mer per invånare i Stockholm och Göteborg än i resten av landet. Det rimliga vore att göra precis det motsatta. Avsätta mer pengar per person till vägar och järnvägar i områden utanför storstadsområdena, eftersom avstånden är större där. Men argumenten för investeringar i storstadsområdena tar aldrig slut. Miljö och tid försvarar exempelvis höghastighetståg.

Med de tågen skulle sträckan Stockholm – Göteborg ta strax under två timmar och resan mellan Stockholm och Malmö knappt två och en halvtimme. Behjärtansvärt, men ohemult dyrt med tanke på att där redan finns tåg och bussar. För de som har enormt bråttom finns dessutom flyg. I våra nejder anses det ju rimligt att greja ett par timmar i bil med födslovärkar. Vad är problemet?

Mest provocerande är snacket om att höghastighetståg skulle motverka ett kluvet land! Jag tänker faktiskt tvärtom. Det signalerar med största tydlighet att koncentration är önskvärt och att resa fort på vissa håll, är viktigare än att värna bra transporter i sin helhet. Och att prata miljö i det här sammanhanget är faktiskt korkat. Koncentration, det vill säga städer, står för den största miljöförstörelsen.
Hur många miljarder sekunder behövs för att fatta det?

Inez Abrahamzon

Publicerat maj 2018

Fotnot:
Utdrag från boken ”Stockholm städerna och resten” av Arne Muller.
”2005 bodde knappt hälften av världens befolkning i städer. Samtidigt svarade städerna för 76 procent av världens energiförbrukning. Den högre förbrukningen i städer gällde i alla delar av världen, även om skillnaderna mellan stad och land var störst i de fattigaste delarna av världen. Även när det gällde förbrukning av råvaror och utsläppen av växthusgaser stod städerna för en oproportionellt stor andel.”  

Källhänvisningar: ”The City of systems” av Gary Gardner samt ”Citizens av Greenhouse Gas Emission: The Scope of Challenge” av Tom Prugh och Michael Renner från boken ”Can a City be sustainable” Worldwatch Institute 2016.

Arne hittar du bland annat på facebooksidan Norrlandsparadoxen

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Storstäder bygger inte land!

Att rusta upp inlandsbanan med bibanor, 10 procent av det svenska järnvägsnätet, skulle kosta 6-8 miljarder. Foto: Håkan Wike

Debatten om höghastighetstågen är verkligen symboliskt för att det är skillnad på lort och pannkaka. För mig tar det ca 3 timmar med bil till mitt regionsjukhus. Tidsmarginal behöver läggas till för det kan ta tid att hitta en parkeringsplats. Givetvis är det för långt till Umeå för att dagpendla, men att veckopendla eller att åka iväg över en dag är ju inga problem. Det går faktiskt också att åka buss till Umeå från Latikberg tur och retur under en dag. (men den blir rätt så lång)

Med höghastighetståg mellan våra tre största städer, Stockholm, Göteborg och Malmö skulle sträckan Stockholm- Göteborg ta strax under två timmar och mellan Stockholm och Malmö tar det då knappt två och en halvtimme. Uppgraderar man stambanan tar samma sträckor 2.30-2.50 respektive 3-3.25 timmar.

Satsningen på höghastighetståg är beräknad till 230 miljarder. Det kan bli 30 miljarder billigare eller dyrare, beroende på hur bygget går och vad som räknas in. Om vi leker med tanken att det går toppenbra så kommer det att kosta 200 miljarder. För det beloppet skulle vi kunna modernisera Inlandsbanan 25 gånger om!

För en, i det här sammanhanget, billig penning går det att skapa ett modernt järnvägsnät som gynnar stora delar av landet

Inlandets järnvägsnät, inlandsbanan med bibanor, motsvarar cirka 10 procent av landets totala järnvägsnät. Kostnaderna för att rusta upp det till modern standard och fossilfri drift beräknas till 6-8 miljarder. Det skulle avlasta vägnätet från frakter av tungt gods som exempelvis fisktransporter från Nordnorge, malm, skog och kalk till stålindustrin. Leveranser ömsom från söder och ömsom från norr. En satsning där skulle innebära att turisttrafiken kunde vidareutvecklas och erbjudas året runt samt möjliggöra tätare pendeltrafik mellan orter som Mora och Orsa. För en, i det här sammanhanget, billig penning går det med andra ord att skapa ett stort och väl fungerande järnvägsnät – som dessutom skulle gynna stora delar av landet.

För mig blir det ett märkligt resonemang att höghastighetstågen skulle vara ett sätt att motverka ett kluvet land. Jag tänker faktiskt tvärtom. Det signalerar med största tydlighet att koncentration är önskvärt och att resa fort på vissa håll, är viktigare än att värna bra transporter i sin helhet. Och sist av allt. Att prata miljö i det här sammanhangen blir ju en fars!
Inez Abrahamzon

Inlandsbanan
Uttalande om höghastighetståg av Feministiskt Initiativ

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Uppdämd vrede kommer precis som vårfloden – att braka loss

Så kom ljuset, solen och värmen. Snödrivor smälter och livet i Latikberg känns otroligt priviligierat. Härnäst vet vi att vårfloden och tjälskotten kommer. Enorma krafter släpps loss. I våra nejder finns både mental och fysisk beredskap. Vi vet att en igenfrusen vägtrumma måste tinas upp, hur olämpligt i tid det än må vara, annars kan hela vägen följa med när floden kommer.

Illa hanterat slask innebär stora risker och kan få ödesdigra konsekvenser. De kunskaperna verkar ha gått institutioner som svenska akademien helt förbi. Likväl som att vissa problemen behöver hanteras både akut och långsiktigt. Även klenoder med många hundra år på nacken kan annars vara borta i ett nafs. Det handlar om naturlagar och vem eller vad som har herraväldet i sanningens minut. Att en förhållandevis liten brand kan sätta fyr på ett helt land, visade nedbränningen av Anita Grimvalls kåta i Stenträsket. Symbolvärdet är starkt. Elden och tårarna blev sinnebilden för statens brutalitet mot den lilla människan.

Snille och smak kan bli synonymt med inskränkthet och omdömeslöshet

Striderna i akademien och i Stenträsket är tydliga. Vi känner igen när historien upprepar sig. Mentalt är vi faktiskt också förberedda på maktmissbruk av den här typen. Vi vet också att avskurenhet från samhällets mer normala liv – oavsett om det handlar om kriminella gäng eller svenska akademien – leder till subkulturer. Miljöer där egna värdesystem skapas och där medlemmarna hellre följer sina egna lagar än andras. Att de som är ansvariga för akademiens ordlista inte själva förstår innebörden av ord som jäv och övergrepp blir dess värre förutsägbart. Ord som ”snille och smak” kan då förstås också bli synonyma med det som vi andra uppfattar som inskränkthet och omdömeslöshet. Att de som sitter kvar, inte tycker så är provocerande för de allra flesta – även medierna.

Något som däremot verkar vara helt okej anno 2018, är att vissa storstadsbor helt oemotsagda får kabla ur sig den ena oförskämdheten efter den andra. Och att ordet glesbygd blivit ett skällsord. I början av mars berättade exempelvis ett finanslandstingsråd i Stockholms län, hur trött hon var på att ”betala miljarder till glesbygden”. Om Svenska dagbladet brytt sig de allra minsta om fakta, finns siffror att tillgå som visar att vi som bor i de sju skogslänen sammantaget betalar ungefär sju miljarder kronor mer i kommun/landstingsskatt än motsvarande antal människor i resten av Sverige. Respekt? Nej, vissa sanningar är sannerligen mer svårtuggade än andra.

Äntligen är islossningen på gång, nu händer det!

Just därför var det i förstone mer än förvånade när Peter Wolodarski, ledarskribent på Dagen nyheter, levererade ett av årets bästa inlägg om hur resurser nyttjas och fördelas i vårt land. Han skrev om orättvisorna och fördomarna. Och gjorde det med bravur! Förklaringen visade sig vara enkel. Artikeln byggde på siffror som Stockholms handelskammare tagit fram. Bra siffror. Från en källa trovärdiga nog för storstadsetablissemanget. Det blev på riktigt och under ett par dagar tänkte jag att islossningen var på gång. ”Nu j-lar händer det!”

Då landade regeringens proposition om ”ett enhetligt regionalt utvecklingsansvar” på mitt bord. Och med den, insikten att förändringens friska vårvindar är minst lika viktiga för regeringen som akademien. Med demokratiska medel ska systemfel och orättvisor tydligen upprätthållas även fortsättningsvis. Historien har ju med största tydlighet visat att landstinget är den regionala organisation som lyckats allra sämst med att fördela resurser. Regionerna har varit föregångare när det gäller nedläggning av service och välfärd som akut- och tandvård, busstrafik- ja allt.

Är det här ett skämt? Eller är det ett sätt för staten att administrera sitt icke-ansvar?
Att lägga utvecklingsansvaret på regionnivå är i mina ögon som att utse Horace Engdahl till jämställdhetsminister. Trovärdigheten är lika med noll!
Trösten är att uppdämd vrede, precis som vårfloden, förr eller senare kommer att braka loss.
Inez Abrahamzon

publicerad april 2018

Publicerad den av — 2 kommentarer

Går det att leva klimatsmart i glesbygd?

Plötsligt händer det. Nåja en överdrift är det allt, men lands- och glesbygdsfrågor har under senare delen av mars i alla fall fått några stunder i ljuset.
Jag tänker på att regeringen till sist presenterat en proposition om sammanhållen landsbygdspolitik. Tyvärr blev resultatet en tummetott. Samma sak hände för drygt tio år sedan. Även då hade alla riksdagspartier i största enighet tagit fram bra förslag som inte fick något större genomslag. Färgen på regeringarna verkar inte spela någon större roll.

När jag träffar grannen på tunet, inser jag att Storuman Forever kommer att bli en tittarsuccé. I alla fall i våra räjonger. Jag ser det på glöden i blicken och inser att ingen proposition i världen kommer att engagera henne mer än det här programmet. Och efter en titt på SVT-play förstår jag varför. Det är omöjligt att inte ryckas med och gilla personligheterna i programmet. För en gångs skull är glesbygdsbor inte heller påhittade stereotyper som de i Pistvakt, utan riktiga människor. Som dessutom tävlar. Storuman Forever skulle kunnat vara som vilken dokusåpa som helst – om inte fokus varit att ta ansvar för klimatet. Går det att vara klimatsmart utan att skrota dieselbilen och flytta dit kollektivtrafik och service finns? Kan ett liv i glesbygd försvaras ur klimatsynpunkt?

Även vi som bor i glesbygd behöver hantera klimatutmaningarna

Björn Ferrys och Heidi Anderssons engagemang berör. Den besvärande sanningen är att även i glesbygd behöver vi dra våra strån till stacken för att hantera klimatutmaningarna. Annars kommer någon annan att ta besluten över våra huvuden. Jag bävar, eftersom vi redan nu ser hur beslut tas utifrån en storstadsnorm, och att det med största sannolikhet skulle innebära ännu mer centralisering.

Min slutsats av både proposition och tv-program är att vi behöver agera. För att nå framgång måste vi dessutom göra oss omaket att höja våra röster och protestera – tillsammans. Särskilt svårt, men extra viktigt är det i valtider. För det är då det går att nå resultat. Historien visar att regionalpolitiken förbättrades när röster höjdes mot flyttlass och industrinedläggningar på 60- och 70-talet. Och utan protester och ockupation hade varken skattekontoret i Lycksele eller akutvården i Dorotea funnits kvar.

Vi borde börja med frågorna som nära nog alla är överens om. I alla fall i teorin. Som det självklara att glesbygdskommunerna, vars tillgångar genererar enorma pengar till skattkassan, ska ha kvar en del av resurserna. Med automatik och utan att det ska kallas för åtgärdspaket. Det som behövs är rättvis fördelning. Finns det, då kan Posten och andra leverantörer sköta paketutdelningarna.
Inez Abrahamzon

publicerat mars 2018

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Lokala nyheter är en demokratisk rättighet

Att det finns en värld utanför tullarna i Stockholm uppmärksammans ibland även i riksmedierna. Men pinsamt ofta utifrån ett storstadsperspektiv.

Det visade bland annat en analys från Södertörns högskola där två studenter granskat Dagens nyheters, Expressens, Aftonbladets och Svenska dagbladets nyhetsbevakning utanför Stockholm. Föga förvånande kom de fram till att 84 procent av artiklarna handlade om sport eller brott samt att stockholmare gör nyheter anpassade för andra stockholmare.

Samma förhållande finns mellan kust och inland. Därför var det klen tröst att studien också visade att nyheter som lyfts i riksmedierna, ofta hittats i lokalpressen.
– Det behövs åtminstone ett mord för att vi ska bli intressanta, sa min svåger för att par år sedan. Han hade bevisligen rätt.
Problemet är att riksmedier allt för ofta sätter agendan även i de lokala medierna, vilket med tiden gör oss så ”urbant hjärntvättade” att vi inte ens förväntar oss att det ska finnas alternativa tolkningar till den serverade världsbilden.

Visste du exempelvis att landsbygdsbor betalar på tok för mycket i skatt för våra bensindrivna transporter? Att vi själva tycker det är ju inget nytt, men att självaste Trafikanalys kommit fram till den slutsatsen borde i alla fall resulterat i några artiklar. Både i Mälardalen och i vår landsända, men icke. Det är tydligen inte av riks- eller allmänintresse att myndighetens beräkningar på samhällsekonomiska kostnader som vägslitage och utsläpp även visar att vi på landsbygden betalar fullt upp för de resurser vi förstör när det gäller dieselfordon, medan statsbor borde betala två kronor mer per mil för diesel- och 60 öre mer för bensindrivna transporter. Jag fick veta det av en slump, genom ett facebookinlägg av journalisten och författaren Arne Müller.

En ledare av Oksanen i tidningen Hela Hälsingland, inspirerade mig att ladda ner en fil från SCB om inkomster och ränteavdrag. Statistiken visar att danderydsborna tjänar mest. Där ligger medianlönen i grova slängar på 360 000/år, vilket är ungefär 100 000 mer än genomsnittet för en umebo. Att många rika bor i Danderyd visste vi redan, men få har nog tänkt på att de i snitt gör ränteavdrag 14 000 kronor per år. Snittet för en umeåbo är 4 000 kronor vilket i sin tur är dubbelt upp mot vad en åselebo gör. I Åsele är medianlönen dessutom 50 000 mindre per år än i vår residensstad.

Vad är då sensmoralen med att rada upp alla dessa siffror? Jo, att det tydligen är OK att staten ger bidrag till dyra bostäder, vägar och utsläpp där många och tämligen rika bor. Att kalla en danderydsbo för tärande är att ta i, men jag undrar om de själva någon gång tänker på att deras leverne också i högsta grad påverkar statskassan. För bidrag och ränteavdrag är två minusposter. Skillnaden är möjligen att det ena låter lite finare än det andra. Enligt nyhetsbyrån Siren kostar ränteavdraget statsbudgeten 22 miljarder kronor. Det skulle finansiera landsbygdskommitténs föreslagna satsning i 23 kommuner – 44 gånger om!

Måhända låter det surt, men jag är trött på att inlandsbor som tjänar minst, betalar högst skatt och att vi dessutom ständigt ska slåss för att bli hörda. Jag är trött på att satsningar i glesbygd kallas bidrag och att de ofta blir ifrågasatta, medan samma sak i städerna kallas för investeringar och att summorna sällan granskas där. Det behövs faktiskt inga avancerade kunskaper om statistik eller i matematik för att hitta fakta som slår hål på den gängse bilden av staden som närande och allt utanför som tärande.

Presstödet är ett bidrag som är till för allsidig nyhetsförmedling, opinionsbildning och demokratisk debatt. Vi som bor i skogslänen betalar skatt också för det jobbet. Så sätt igång!
Inez Abrahamzon

Publicerad februari 2018

 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

UG skjuter arbetare i programmet om BB-ockupationen

Uppdrag gransknings program om BB-ockupationen byggde på en kolonial tanke om att makt och resurser bara tillhör vissa utvalda. Att ställa beslutsfattare till svars blev därför ett ”propagandakrig” istället för en demokratisk rättighet

På sätt och vis är nog Uppdrag gransknings program om BB-ockupationen i Sollefteå det bästa som hänt för landsbygdsrörelsen och på sikt även för demokratin.För tydligare än så här kan inte maktstrukturer bli. Problemet är blindheten, eller oförmågan, att se att det finns en maktdimension mellan stad och land, det urbana och perifera.

Skulden ligger hos den som blir utsatt för övergrepp

Eva Lundgren skrev för många år sedan en avhandling om våldets normaliseringsprocess. Där beskrevs ett skeende som slutar med att den som blir slagen tar på sig ansvaret och till och med anser att det är dennes eget fel. En hjärntvätt som gör att både förövare och offer är ense om att skulden ligger hos den som blivit utsatt för övergrepp. Så länge den samsynen består kan utpressningen fortgå.

Maktutövandet mellan centrum och periferi har också genomgått en normaliseringsprocess. I klartext ska vi tydligen sitta still och hålla käften. Om vi går samman, ifrågasätter makten och den åderlåtning som nu sker, är vi osolidariska och odemokratiska. Intressant nog säger man inte samma saker om exvis Metoo eller andra gräsrotsrörelser. De aktionerna beskrivs inte som ”propagandakrig” utan som kraftfulla manifestationer, nödvändiga för samhället. Vad är skillnaden?

En bild byggd på en kolonial tanke om att resurser tillhör dem och igen annan

Jo, att de granskande medierna och makten i det här fallet har samma världsbild. De företräder en kolonial tanke som innebär att ingen ska ifrågasätta att resurserna tillhör dem och ingen annan. Det är skrämmande och påminner om slaveri.

Just därför är det förstås också oerhört provocerande att ”de mindre bemedlade” börjar gå samman, ifrågasätta och dessutom att detta synliggörs istället för osynliggörs. Etablissemanget håller på att tappa makten och tolkningsföreträdet om vad som är rimligt och riktigt, rätt och fel. När gräsrötter från landsbygden använder sociala medier och andra kanaler för att bli hörda och ställa förtroendevald till svars kallas det därför för hets och propaganda.

Jag ställer mig frågan vad är demokrati om inte rätten att ifrågasätta och säga ifrån?
Det finns en tydlig maktordning som går ut på att även lokala politiker ska inordna sig och administrera den urbana normen. Det är därför kommunen just nu och i den här frågan ska acceptera, det av ”naturen givna” skeendet. I klartext ska även de hålla käft. Det verkar dessutom vara helt orimligt att väljare ställer de förtroendevalda till svars för att de inte håller sina vallöften. Jag häpnar!

Och värst av allt. Hur kommer det sig att medier anno 2018 åker till Ådalen för att med högburet huvud själva ”skjuta arbetare”.
Har vi inte lärt något alls av vår historia?

Inez Abrahamzon

Publicerad januari 2018