Publicerad den Lämna en kommentar

Vi behöver beslut, inte fler utredningar

Så lämnar vi 2017 bakom oss och omfamnar ett nytt år. Ett valår där jag hoppas att frågor som rör lands- och glesbygder lyfts upp på den politiska agendan. På riktigt. Och visst finns tecken i tiden. Omlokaliseringen som satte Lycksele på kartan är ett gott exempel. Där kom farhågorna om problem med rekrytering glädjande nog också på skam.

Under 2018 har landsbygdsministern lovat en proposition som ska omfatta flera av landsbygdskommitténs 75 förslag. Jag önskar att jag kunde tro att ambitionsnivån låg på topp. För vem vill vara en surkart när ett nytt år ser sitt ljus. Men efter att på nära håll följt tidigare utredningar och landsbygdskommittéer är jag luttrad. Att alla partier står bakom fina formuleringarna har tidigare inte lett till viktiga beslut. Snarare tvärtom. Kommittéerna har blivit alibin, ett slags manifest för partiernas ”goda viljor”.

Fina formuleringar räcker inte, ansvar och handling måste till. 

”Det är tanken som räknas morsan” brukade mina barn säga med glimten i ögat när jag påpekade att disken fortfarande stod kvar på bänken. Att försöka snacka sig från ansvar och praktiskt handling är något som små barn testar. Där och då är det en normal mognadsprocess, men dess värre tänker jag att slirandet i vissa fall utvecklas till en konstart. Att tillsätta utredningar är ett uttryck för det.

Strax före jul meddelande regeringen att en ny kommitté tillsatts för att se över systemet för reseavdrag. Målet är att det ska vara ”möjligt att kunna bo och verka i hela landet, även där kollektivtrafik saknas eller är begränsade” och att ge förslag på hur ett ”avståndsbaserat reseavdrag kan utformas.” Kommittén ska även se över hur utsläppen från transporter kan minska och syna om det finns ett resebidragsfusk i städerna. Landsbygdskommittén har nämligen gjort en beräkning på att bidragsfusket i storstäderna uppgår till 1,2 miljarder kronor. Ett belopp som skulle finansiera hela ”glesbygdssatsningen” i 23 kommuner, fyra gånger om!

Att läsa bussturlistan räcker för att förstå varför glesbygdsbor tar bilen

”Hä lönsch inte förklara för de som ändå ingenting begrip” sa Ingemar Stenmark på sin tid. Och jag undrar i mitt stilla sinne hur många utredningar som behövs för att förstå att stora avstånd och minimal kollektivtrafik innebär att vi som inte kan åka buss behöver vettiga reseavdrag? Kanske behöver riksdagsledamöter bo i glesbygd ett par vintermånader för att få den insikten. Då skulle vädret och försynen med all säkerhet ge dem samma erfarenheter som Gudrun Schyman fick under sitt decemberbesök i Vilhelmina. På väg med bil mot busstationen möter de nämligen plogbilen och föraren tar ut en aning för långt och fastnar vid vägkanten. Några minuter därpå stannar en annan bilist och drar loss dem. Lite snack och mycket verkstad gör att Gudrun hinner med bussen till Umeå. En resa som går via Storuman, innebär två bussbyten och en restid på sisådär 5,5 timmar.

Ja, jag vet att det finns snabbare anslutningar. Men bara att läsa bussturlistan räcker för att förstå varför inlandsbor oftast tar bilen. Behöver något utredas, så är det varför vissa beslutsområden aldrig verkar bli tillräckligt mycket utredda, medan andra klubbas igenom direkt.

Inez Abrahamzon

publicerad januari 2018

 

Publicerad den Lämna en kommentar

Posten, Resia och Klarna verkar inte precis vara på tårna

Några dagar kvar till julafton. Slutspurten pågår med julbak och inköp av klappar innan vi kan pusta ut eller rent utav somna i soffan framför tv-apparaten. Distanshandeln har ökat stort de sista åren.
För oss i lands- och glesbygd är det här inget nytt. Redan som barn brukade jag bläddra i farmors priskurant. Skillnaden nu mot då är att utbudet via internet är i det närmaste obegränsat. Dessutom verkar Posten inte precis vara på tårna. Samtidigt som portot höjs för att vi skickar för få brev har de problem med att hantera mängden av paket. Och det är de inte ensamma om. Det verkar faktiskt vara mer regel än undantag att vi som bor i lands- och glesbygd förväntas hämta de varor som ska levereras till dörren någon helt annanstans.

Snöoväder, blöta kartonger och tungt kakel är ingen bra kombo

En bekant till mig fick 140 kg kakel utlastat 3 mil bort i snöoväder. Blöta kartonger och tungt kakel är ingen bra kombo.
Även om jag gillar möjligheten att kunna handla via nätet, ska jag ärligt erkänna att jag retat upp mig på den nonchalans som distanshandel också innebär. Att handla över disk innebär alltid att kund och försäljare behöver titta varandra i ögonen och bete sig någorlunda korrekt. Det gäller inte för distanshandel.

Det är inte ofta jag blir ursinnig, men Resia och Klarna har fått mig att se rött. Eftersom jag vet att förseningsavgifter kostar, bestämde jag mig i somras för att betala Klarna för en vara som skickats, men som jag ännu inte fått. Det skulle jag inte ha gjort. Varan försvann nämligen någonstans på vägen. Och Klarna visade sig bara ha ett svar att ge, oavsett fråga. För varje mail jag skrev kom ett tillbaka om att betalningstiden givetvis skulle förlängas. Otaliga mail senare gick budskapet äntligen fram om att jag ville få mina pengar tillbaka. Det blev början till nästa typ av mailbombning om att jag skulle skicka tillbaka varan och bevisa att det gjorts. Att jag inte fått något att skicka tillbaka verkade vara oväsentlig information.

Hotellet låg i en annan delstat än resmålet

Men rekordet i arrogans står Resia för. För en tid sedan försökte jag boka både hotell och resa via dem till Washington DC där jag pluggade. Precis innan jag skulle avsluta mitt köp insåg jag att det anvisade hotellet låg i en helt annan delstat. Ett par månader senare försökte jag boka igen, men buggen fanns kvar. Någon månad efteråt kontaktade jag Resia och bad deras personal boka. De blev då varse att de hade ett problem som behövde lösas. I samma veva insåg jag att mitt presentkort gått ut. Jag bad då att få använda pengarna som fanns kvar och hänvisade till deras bugg.

Dröm om min förvåning när jag blir avsnäst via mail från högsta ledningen med argumentet att jag kunnat gå till deras lokalkontor och fått problemet löst. När jag svarade höga vederbörande att det är 25 mil enkel resa till närmaste kontor och att deras personal bevisligen inte kunnat lösa problemet, får jag ett nytt svar om att jag i så fall kunnat boka via nätet! Det vill säga precis det som var omöjligt.

I distanshandel blir du ett kundnummer och en faktureringsadress. Det är OK om allt fungerar 

Naivt nog hade jag förväntat mig ett tack för hjälpen, inte en avhyvling. Kanske berodde arrogansen på att jag inte ansågs vara en viktig konsument. Kanske hade ledningen problem med personliga kontakter. Eller så tänkte de att risken att jag som glesbygdsbo skulle kunna skapa några problem för dem var försumbar. De hade på sätt och vis rätt. För i distanshandeln decimeras du som kund till en leveransadress och ett personnummer som ska betala i tid. När allt funkar så är det OK. Men än en gång är det bara att inse att storstadsnormer styr. För även vid distanshandel bör du bo på rätt ställe för att få leveranser dit de ska och inom utsatt tid.

Just därför kommer jag att handla allt som går lokalt. För mig kan det definitivt vara värt någon hundring extra att slippa vara förbaskad så här i juletider.
Inez Abrahamzon

publicerad december 2017

Publicerad den Lämna en kommentar

Digitalisering gör klotet mindre

Digitalisering innebär tveklöst många utvecklingsmöjligheter i gles- och landsbygd. Inte minst jobb. Var du befinner dig på jordklotet får mindre betydelse, och många människor längtar efter närhet till fjäll, skog och natur.

Tack vare internet och bredband kunde jag för några år sedan ta på mig uppdraget att organisera Europas första gemensamma landsbygdsriksdag i Bryssel. För européerna var det inget problem att kontoret fanns i Latikberg. Lappland klingar exotiskt och spännande. Och för mig var det inget problem att styrgruppens representanter fanns i Slovenien, Skottland, Holland, Finland och Sverige. Skype fungerade fint. Givetvis behövde jag åka till Bryssel några gånger för att se lokaler och skapa kontakter med de som jag skulle samarbeta med på plats, men det var också allt.

Digitala tekniker och bredband behöver kompletteras med ett klokt tänk

Men utveckling uppstår inte av sig självt. För att kunna dra nytta av möjligheterna med digitalisering och bredband måste tekniken kompletteras med ett klokt politiskt tänk. Det är bra att regeringen nu styr 150 miljoner till bredbandsutbyggnad och digitalisering i de glesaste bygderna i vårt land, för där behövs det som allra mest. Men det är trist och faktiskt förutsägbart att pengarna tas från landsbygdsprogrammet, det vill säga på bekostnad av andra viktiga satsningar utanför städerna.

Vårt utgångsläge i lands- och glesbygd har verkligen kunnat vara bättre. Inte minst för företagen. Jag ska ge er ett exempel också på det. Vid den här tiden för 26 år sedan startade jag mitt företag. Förutsättningarna var annorlunda då. Visserligen fanns inget bredband, men ändå hade jag som företagare i en by, en service som var långt mycket bättre än den jag har idag. Exempelvis kunde jag lösa nära nog alla ekonomiska spörsmål på farstukvisten med hjälp av lantbrevbäraren och Postens egna bank samt postgiro. På den tiden körde lantbrevbärare ut alla typer av paket och leveranserna kom oftast fram i tid. I byns affär kunde jag handla, tanka och låna böcker och mina barn lämnade jag på förskolan och i skolan. Min tid blev effektiv.

Tänk om samverkan istället för privatiseringar fått styra utvecklingen under de senaste 25 åren

Låt oss för en kort stund tänka oss ett scenario där samverkan istället för privatiseringar fått stå i fokus för de politiska besluten under de senaste 25 åren. Då hade sannolikt lantbrevbäringen förutom att dela ut post och vara bank, även kunnat användas för allt från att byta batterier i hörapparater till att leverera mat, mediciner och andra förnödenheter. Digitaliseringen hade underlättat samordningen, förstärkt servicen och med all säkerhet inneburit bättre ekonomisk bärkraft för Posten, för lanthandeln med flera. Vilken skillnad mot idag!

Nåja, jag vet. Det duger inte att gråta över spilld mjölk, men vi kan i alla fall försöka lära av historien. Att fortsätta centralisera i stort och smått genom kortsiktiga lokala, regionala och nationella beslut är som att klippa av kranskärlen till hjärtat i tron att det ska ge starkare flöden i aortan. Korkat!

Distansöverbryggande teknik kan hjälpa oss som vill och vågar gå mot strömmen

Vi behöver tänka till och tänka om. Särskilt i lands- och glesbygd men även i städer och tätorter. Varför är det häftigt och ballt att se operaföreställningar från Metropolitan i New York, men nästan otänkbart att använda samma distansöverbryggande teknik för att ”omlokalisera” verksamheter till små orter och byar? Man kan exempelvis köra många bussresor utan att komma upp i priset det kostar att sätta upp och hyra tillfälliga bostadsmoduler.

Framtidens utmaningar för land- och glesbygd är inte tekniska utan sociala och emotionella. Om vi inte själva, lokalt, kan tänka oss tanken att gå mot strömmen, hur ska vi med någon som helst trovärdighet kunna kräva att andra ska göra det? Politiska beslut är tveklöst viktiga och angelägna. Men det viktigaste instrumentet för utveckling ansvarar vi själva för, och bär med oss, varje dag. Det sitter i huvudet.
Inez Abrahamzon

publicerad november 2017

Publicerad den Lämna en kommentar

Lodjuret sätter upp klorna i ryggen och jag är rädd att kvävas av snön

LodjurJa, jag har definitivt ett rikt drömliv och särskilt tydliga blir budskapen när jag känner mig pressad. Dagarna före den första gemensamma landsbygdsriksdagen i Europa skulle genomföras var spänningen hög. Eftersom det mesta av planering och organisering legat på mina axlar var jag orolig. Skulle allt funka? Hade jag säkrat upp alla tänkbara scenarios?
Den natten drömmer jag att jag är på väg hem. Månljusets dova sken belyser landsvägen, det är motlut, men jag vet att det  bara är en kurva kvar innan jag når fram till byn. Då ser jag dem. Tre stora lodjur sitter på vägen. Jag häpnar och fattar först inte att det här ens är möjligt. Lodjur är skygga och jag har bara sett ett enda förut. Jag står stilla, blick stilla. Håller andan och väntar på att de ska upptäcka mig och fly sin väg. Men de går inte utan sitter bara där och verkar inte ens märka att jag också är där. Jag blir rädd, men ser då hur ljuset från en bil söker sig fram mellan granarna och andas ut. Bilen stannar vid infarten till vägen. Rutorna är dåligt skrapade och motorn skräller lite. Föraren varvar upp motorn som för att få upp värmen och sikten. Den står där några minuter och jag tänker att han eller hon också sett lodjuren. Vem vill missa ett sån osannolik och nästan magisk händelse. Så läggs en växel in och bilen svänger ut på vägen, men åt fel håll. Och nu blir jag rädd, men förstår att det inte finns någon annan råd än att gå framåt. Rakt emot dem, de kommer att fly, de kommer att fly.

Jag närmar mig, men de sitter kvar. Så vänder sig en av katterna mot mig. Reser sig upp och börjar gå emot mig medan de två andra följer varje steg. Hjärtat bultar men jag vet att om jag vänder mig om och springer kommer jag att locka fram jaktinstinkten. Så jag biter ihop och går. Låtsas att jag inte är rädd, låtsas att allt är som en härlig sommardag i juni.
Den stora katten tittar på mig med spelat ointresse, men jag är utan tvekan målet. När vi möts gör den, precis som små katter, en liten lov framför mig stryker mot mina ben innan den glider runt mig och sätter upp en tass mot min rygg.  Jag känner varje klo tydligt. Jag står stilla och tänker att nu dödar den mig, men inser då att det skulle i så fall redan ha varit gjort. Den vill bara skrämma mig…

Den europeiska landsbygdsriksdagen gick bra. Faktiskt kan man kalla evenemanget för en succé, det visar inte minst deltagarnas utvärdering. Och jag kände mig glad och stolt över att inom loppet av ett halvår, på deltid, ha byggt upp i princip allt från grunden. När jag började fanns ingen hemsida, inga nyhetsbrev, få samarbetspartners och nästan inga pengar. Nu finns en struktur för dialog, debatt och information för europeisk byarörelse. Målet är nått och det med råge.  I dagarna drar jag mina sista strån till den här stacken som projektledare genom att slutföra en dokumentation där jag ger förslag till hur arbetet ska fortsätta.  Det är en marig balansgång att både ge ris och ros till något som man i så hög utsträckning varit inblandad i. Jag vill så gärna att allt ska bli bra. Att det hårda arbetet ska få betydelse, inte för mig, utan för byarörelsen i Europa. Har jag fått med det väsentligaste? Har jag varit tydlig nog med det jag vill kritisera och utveckla ? Ja, jag känner mig pressad, kvällen blir sen innan jag drar täcket över huvudet och somnar.  

Det är mörk och otäckt och jag gillar verkligen inte att jag och min äldste son måste krypa först in i de smala gångarna. Mina känslor av cellskräck gör sig påminda och ju längre in vi kommer desto svårare får jag att andas. Rickard kryper före och krafsar bort hinder på vägen och jag gör lika dant. Bakom oss bullrar en traktor som lastar stora stockar. De vänds och vrids innan de läggs upp på vagnen och jag bara vet. Håller jag huvudet för högt kommer det att krossas. Vi kryper framåt och genom ett snötäcket som ligger ovanför oss ser jag ljus och så plötsligt kommer vi igenom. Mina lungor fylls av syre och jag blir så lätta och glad att jag nära nog börja gråta. Men vi är inte klara. Modfälld och rädd tvingar jag mig själv att krypa ner igen under det djupa snötäcket. Vi gräver oss fram i gångarna som i ett bergschakt. Det är trångt, förfärligt trångt och än en gång känns det som om jag ska kvävas, men jag ser att jag och min son sakta men säkert rör oss framåt. Så ser jag än en gång ett svagt ljus som skiner genom något som ser ut som ett tjock snötäcke. Jag gräver och gräver för att komma mig uppåt. Känslan av att komma upp igen – att nå frisk luft driver mig. Jag vill andas.

Ja, där är jag nu. I dagarna blir dokumentationen klar först på svenska och sedan kommer en engelsk version. I morgon slutar jag mitt jobb som projektledare. Klart att jag är rädd, men också skönt att möta nya friska vindar.
Inez Abrahamzon

[hr]

[hr]

Publicerad den Lämna en kommentar

Nyårslöften från For Future

Det här är våra nyårslöften i For Future.
Gott Nytt År!
Vi har mycket att göra 2014. Många frågor som behöver drivas hårt. Här räknar vi upp några som vi lovar att lyfta fram i debatten.

* Sverige måste öka sin produktion av livsmedel. Vi behöver fler bönder och giftfri mat!

* Alla behöver bry sig om vad de äter och ha en chans att kunna äta bra mat.

* Energipolitiken och elmarknaden är ett skämt med skyhöga elpriser och investeringar i kolkraftverk. Vattenfall tycks vara en politisk lekstuga för avdankade politiker.

* Vi har en minerallagstiftning som innebär att vi ger bort malmen. Som enda land i världen faktiskt. Skandal!

* Vi har politiker som sitter fast i gamla strukturer och gammalt tänk. Dem behöver vi påverka.

* Vi sitter själva också fast i gammalt tänk. Vi behöver alla hjälpas åt för att tänka om och för att hitta nya vägar som fungerar

* Landsbygden då? Ja alla snackar om den, men hittills har ingen gjort något som vänder den negativa trenden. Där är det mycket att göra och vi behöver vara många. Är vi många är ingenting omöjligt – tänk på det.

Vi lovar att jobba med det här. Vad tänker du ta tag i?

Gott Nytt År
Inez Abrahamzon & Lotta Gröning

[hr]

[hr]

Publicerad den Lämna en kommentar

Tidningen ”Land” har korat Årets Lantis 2013

For Future

Jag blev häromdagen uppmärksammad på att jag fanns med på tidningen Lands lista över Sveriges 100 hetaste lantisar.

Ja, det är alltid kul att få uppskattning. Men de riktigt sanna kämparna får sällan några utmärkelser. Har inte läst listan men i min värld borde doroteaupproret ha vunnit, de har gjort något helt historiskt och har min fulla beundran. Det kommer att få betydelse långsiktigt, även om det ser ut som om dumheten segrat, än en gång – kortsiktigt.

………..
9
Simone Granberg, Dorotea, är talesperson för Doroteaupproret som gett ansikte åt kampen mot nedskärningarna inom vården på landsbygden.

………..

28 Inez Abrahamzon, Latikberg, startade bloggen For Future med Lotta Gröning och fortsätter att vara landsbygdens blåslampa mot makthavarna.
………..

Här kan du läsa tidningen Lands hela lista!

[hr]

[hr]

Publicerad den Lämna en kommentar

Europeiska landsbygdsriksdagen den 13 november

djur på besök

Jag är galet nervös över att allt ska klaffa den 13 november! Inatt drömde jag att fyra lodjur låg framför byavägen när jag kom gående. Först tyckte jag det var spännande, men sen blev det nästan för spännande när en av dem gick fram till mig, rundade och la sina vassa klor på min rygg. Då vaknade jag. Vilda djur hörs symbolisera det okända och för mig är hela arbetet i det här europeiska sammanhanget – okänd mark. Hur som helst, nu har alla inkomna motioner bearbetats och förslag till svar på dem finns utlagda på nätet. Dessutom är det också klart att European Rural Parliament kommer att webbstreamas.. Ni kan alltså hänga med i det som händer i plenum via er dator! OM ni vill göra det – så finns länkar på www.europeanruralparliament.com – på onsdag morgon. Vi syns kanske via Bryssel härnäst – om ni är på hugget!

[hr]

[hr]