Djingis Khan och Julius Cesar vann de flesta av sina segrar utan strid. Effektivast var att strypa servicen, det vill säga tillgången till mat och vatten. Och om den strategin tog för lång tid, var nästa metod att härska genom att söndra – att ge någon en fördel. Det slog aldrig fel och de interna stridigheterna gjorde att de till sist i princip bara kunde rida in och ta över.
Det har gått över tusen år men just nu sker samma fenomen i Västerbottens län. Istället för att gå samman och värna alla människors rätt till minimal service i form av tillgång till ambulans och akutvårdsplatser, så pågår nu detaljdiskussioner, väl redigerade från partiorganisationerna. Ledord är samordning och effektivitet. Och ingen vettig människa kan väl vara emot det – eller?
Problemet är att sedan 60-talet så är det bara ordvalen som varierat, metoderna att avfolka och föra över resurser från inlandet har varit desamma oavsett om det kallats för ”solidaritet” eller ”effektivitet”.
I klartext, det är jävligt pinsamt att se hur vi inlandsbor själva hjälper till med nedmonteringen genom att slå varandra i skallen med argument byggda ur grodperspektiv. Landstingsledningen behöver, precis som Djingis Khan och Julius Cesar, inte ta någon egen fajt. Genom att dra in service på det ena hållet och ge fördelar i ett annat, så för vi kriget mot varandra själva.
Det är ledsamt även om det är förutsägbart och mycket mänskligt. Sorgligast av allt är att den här typen av ”demokratiska” fördelningsdiskussioner sannolikt kommer att pågå tills det bara finns två personer kvar.
Inez Abrahamzon
Inlandsbo och ordförande i Hela Norden ska leva.