Jag kände mig på hugget igår. Kommenterade järnvägar, bloggade och tyckte om samhälle och politik. Men idag är ingenting viktigare än min mamma.
Igår ramlade hon, inatt ringde de från boendet och idag blev det ambulans. När de ringde igår bad jag att få prata med henne och så blev det. Jag hörde att något var fel och personalen visste också det. Men läkaren ville avvakta. Jag frågade vilken läkare det var och på vilka grunder och sjuksköterskan svarade så gott hon kunde.
Jag vet att det var rätt beslut utifrån de kliniska analyserna men intuitivt visste jag redan då att något var på tok. Men jag hade varken mod eller makt att tvinga ut någon läkare. En trött mamma kan vara svår att prata med efter midnatt, men det som gjorde mig säker på att något var fel var personalens signaler.
Måhända har de inte massor med universitetspoäng, men de har erfarenhetskunskap. De bara vet när något inte står rätt till. Problemet är att det ofta är så subtilt – det finns inget konkret att ta på. Det dröjde tio timmar innan de kunde se att mammas blodtryck var i det närmaste obefintligt. Men då blev det full fart. Jag är tacksam för det. Och kanske kommer det att rädda livet på min mor, så att hon får en tid till i det här jordelivet.
Givetvis är jag rädd, ledsen och omruskad. Just nu väntar jag på flyget som ska ta mig hem. Min flykt och mitt sätt att bearbeta är att gråta, tänka och skriva. För att skingra tankarna lyssnade jag på en debatt med Bengt Westerberg och Göran Rosenberg ”Humanisterna – ett hot mot religionsfriheten.” Min slutsats är att de är det. Inte för att de för fram sina egna ståndpunkter utan för att de förfäktar andras åsikter i vetenskapens och forskningens namn.
Och även om det kan tyckas långsökt så ser jag en koppling till min mamma. Hur vet vi vilka beslut som är de rätta? Vem ska vi lyssna på och tro på? Missförstå mig inte, jag gillar att studera, jag tycker forskning är viktigt, men det finns en hierarkisk ordning även där som är utestängande. Ett värderingssystem som gör referenskunskap viktigare och trovärdigare än erfarenhetskunskap. Mot bättre vetande vill jag lägga till. För så är det.
Problemet är inte kunskaperna utan oförmågan att lyssna och omvärdera. Jag tror definitivt inte att vi ska låta magkänslan leda alla våra beslut. Jag vill ha både formell kompetens och några som både tar och får ytterst ansvar. Men jag får spader när några i likhet med Humanisterna, tror att de har sanningskoden. Det är ovetenskapligt och direkt korkat.
Dessutom skapar det ett klimat som gör det svårt för andra ”mindre vetande” att komma till tals. Det är ingen tröst att man efter x antal timmar eller år kan säga, ”vad var det jag sa” om mamman redan dött.
Inez Abrahamzon