Trots att jag skyndade så hann jag inte fram innan mamma dog. Det känns OK, men inte bra. Särskilt knepigt är att jag möjligen skulle hunnit, om jag inte hämtat bilen.
Men allt var ju så bra nu när hon fått vård med dropp. Och det man vill höra, det hör man och tror på.
Mamma dog ensam. Ingen hann med. När jag ringde på dörren och berättade att jag skulle komma för att hälsa på henne, svarade en glad röst. ”Det ska du få göra.” Sen öppnades bara den första dörren och jag stod kvar och väntade på att få komma in. Till slut gick jag ut och ringde på klockan igen.
En sjuksköterska mötte mig ett par minuter senare i dörren och sa… ”hon är dålig, hon är jättedåligt, jag är på väg att hämta läkaren…” sen sprang hon och jag kom in till en mamma som var död. Det tog ett tag innan jag fattade att det var så, men jag tror att jag förstod det före undersköterskan som försökte hitta puls. Kanske ville mamma ha det precis så. Hon har aldrig varit bra på att vänta, och har aldrig heller velat stå i centrum.
Även om hon hade ont under dagen och tuppade av när de reste ryggstödet på sängen, så kunde hon på eftermiddagen själv dra sig upp i sittande ställning och prata med brorsan och hans döttrar. Har du ont, sa de? Jodå, svarade mamma, i ryggen och magen, men jag har ju fallit och slagit mig. Men hur är det med er då?
Och så skämtade hon och berättade om hur glad hon var att hennes ”lill-pojk” var där. Och sa till den unga undersköterskan som kom in: ”Det spelar ingen roll om du tycker han ser gammal ut, för mig är han alltid min lill-pojk.”
Jag är glad för att min bror och min svägerska var hos mamma ett par timmar sista dagen hon levde. Hon gillade när det hände saker. Det blev ibland väldigt långtråkigt på boendet, även om hon trivdes där. Och när vi som kunde, aningen chockade, samlades på kvällen berättade de också att det tydligen funnits tydliga tecken på någon typ av inre blödning.
Jag vet inte om det skulle ha spelat någon roll om mamma bott i Umeå, Lycksele eller Skellefteå, men jag tänker att en skillnad skulle kunnat vara en röntgenundersökning.
Kanske fanns ingen anledning att göra det, eller kanske hade röntgensköterskan ont i foten eller var ledigt just på torsdagarna. För så har vården i inlandet blivit. Patienterna får anpassa sig efter de institutionella omständigheterna inte tvärtom.
Min svåger klämde, precis som Lasse Holm, bort yttersta delen av ett finger för drygt en månad sedan. Olyckorna verkar enligt tidningsartiklarna vara i det närmaste identiska. Skillnaden är att Lasse Holm fick åka till handkirurgen, sövdes och hud transplanterades från den egna kroppen till fingret. Svågern fick ett bandage och ett par värktabletter. Igår städade han garaget och skakade ut något som han trodde var en sten ur en handske. Det visade sig vara en hoptorkad fingertopp med tillhörande nagel.
Jag vet inte när det blev OK att ge människor olika vård. För mig är det inte det, utan tvärtom en självklarhet att människor i Hela Sverige ska få leva och dö på någorlunda lika villkor. När så är möjligt. Olyckor händer, allt kan inte planeras och en dag är verkligen den sista. Ja, jag vet, men ändå.
Min mamma blev 84. Hon var typen som grabbade tag i det som skulle göras och det på studs. På äldreboendet bar hon runt möblerna tills hon var nöjd med möblemanget utifrån de omständigheter som fanns. Istället för att ”åbäka sig” och be om hjälp fixade hon det hon kunde själv. Morsan var rättvis och trots att hon hade en minimal pension oerhört generös, särskilt mot alla som hon ansåg hade det sämre ställt än hon själv. ”Rätt ske vara rätt”, sa hon ofta.
Jag tror mamma skulle ha varit en bra landstingschef. Och jag hoppas att hon fick den vård och behandling hon behövde och skulle ha. För även om hon i andras ögon såg gammal ut, så var hon alltid lill-mamman min.
Inez Abrahamzon