Etikett: glesbygd

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Vi måste gå samman och säga: Nu räcker det!

Vi som bor i lands- och glesbygd behöver gå samman över alla gränser och bilda opinion. För vem ska göra det i vårt ställe – om vi inte vågar göra det själva?

Tacka tusan att folk är upprörda och förbannade.  Ett tydligt tecken är att 9 500 människor på kort tid anslutit sig via sociala medier till ”Inlandsupproret” Tillströmningen fortsätter, om än i långsammare takt. Utmaningen nu är att inte fastna i ett kollektivt gnällträsk. För att nå framgång måste vi vara trovärdiga och ta fram fakta.

Statistiska centralbyråns register är en outtömlig källa till visdom. En rundtur in i statistikens värld visar exempelvis att de som bor i Stockholms län i genomsnitt kör hundra mil mindre per år än vad vi som bor i Västerbottens län gör. En rimlig gissning är att vi ändå tankar lika många liter bränsle, eftersom stadstrafik drar mer än landsvägskörning.  Den stora skillnaden är att i vår huvudstad rullar en miljon bilar, gentemot 155 000 i vårt glesbygdslän.

Det behövs ingen miniräknare för att fatta att bilism i storstäder utgör ett större problem för utsläpp och miljö än vad den gör i glest befolkade områden. Att bilkörning innebär miljöutsläpp fattar alla.  Men att förtätning och centralisering ökar utsläppen verkar däremot ingen förstå. Visst är det märkligt?

Den statliga myndigheten Trafikanalys uppdrag är att vaska fram underlag till beslutsfattare, för ”en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning.” Om vi tolkar det som att den skatt vi betalar ska användas klokt för att rusta upp vägar och transportnät samt att hålla efter omkostnader som vi orsakar, hur ser det då ut?

Intressant nog, så visar statistiken att vi som bor i lands- och glesbygd betalar mer än de samhällsekonomiska kostnaderna utgör för våra bilresor, medan bilisterna i städer och tätorter inte gör det. Skillnaderna är dessutom stora. Vi betalar 2 kronor för mycket per mil för bensinbilar respektive 50 öre för mycket för dieselbilar. I städer och tätorter betalar bilisterna däremot 1,20 kronor för lite per mil för bensinbilar och 3,30 för lite för dieselbilar.

Och som om detta inte vore nog graverande beräknade Landsbygdskommitténs utredning att nivån på fusket med resebidrag i storstäderna var två miljarder kronor! Reseavdrag kan nämligen beviljas om det beräknas ta två timmar längre per dag att åka kollektivt än med bil, motorcykel eller mopedbil. Två miljarder – 2000 miljoner kronor!

Andas nu djupt, läs, räkna och tänk efter.
Varför anses det rimligt och rätt att vi som bor i lands- och glesbygd gång på gång solidariskt ska betala för service som vi inte får – medan det verkar vara helt i sin ordning att andra inte behöver göra det?  Hur kan en minister ha mage att insinuera att problem med plogning efter enskilda vägar beror på bidragsfusk och svarta pengar?
Och vad är det som gör att den här typen av fakta och statistik aldrig verkar nå, varken beslutsfattare eller medier? Ointresse?

Mina vänner, det är dags att gå samman, höja våra röster unisont och bilda opinion. Vi har många människor i våra stora städer som stöttar oss. De ser också att något är helt galet. För oss som vill lands- och glesbygdens väl och ve, handlar det om att ställa sig över partipolitiska intressen, anta helikopterperspektivet och säga: Nu räcker det!
För vem ska göra det i vårt ställe – om vi inte vågar göra det själva?
Inez Abrahamzon 

Publicerad ledare i april – uppdaterad här maj 2019

Publicerad den av — 4 kommentarer

Diskriminering är normalläget i glesbygd

Trafikverket nya tidmätningsregler ställer till stora problem. Tanken är att förbättra kvalitén, men resultatet är att många får betydligt sämre service. Det här  ett av många exempel på hur glesbygdsbor diskrimineras.

De första snöflingorna har fallit. Höst är på väg mot vinter. Som barn brukade jag gråta när snön kom, eftersom det var så smärtsamt att inse att sommaren definitivt var över. Jag gillade inte heller att sjunga hurtiga vintervisor, det kändes helt enkelt falskt i hjärtat.

Åren har gått och jag förhåller mig annorlunda nu, men i år gör snöandet mig faktiskt också bekymrad. Ett skäl är Trafikverkets nya tidmätningsregler som innebär att de åkare som plogar har mycket tajta tidsramar. I bilarna finns gps inmonterade för att verket i realtid ska kunna se var de är och kolla att tiderna hålls. Vid förseningar riskerar åkeriet böter. Fem till tio minuter sägs kunna kosta mer än 20 000 kronor.

Konsekvensen är att avtal med vägsamfälligheter nu sägs upp på löpande band, eftersom åkarna inte hinner svänga in och röja småvägar i de områden som plogas. Istället kör de förbi. Miljösmart? Nej inte alls. Ekonomiskt, nej inte det heller. Med lite tur kan plogbilen köra tillbaka efter att de ”viktiga” vägarna plogats. Men det blir kostsamt. I vissa fall mer än dubbelt så dyrt. I mina ögon är ändå det allra värsta att staten än en gång manifesterar att det är skillnad på folk och folk.

Staten gör än en gång skillnad på folk och folk

Paradoxen med de höjda kvalitetskraven är att ett större snöfall kan göra det omöjligt för de som bor efter småvägar att åka till jobbet eller skolan. För blåljuspersonal, som polis, brandkår och ambulans, blir framkomlighet ett problem. Redan förra vintern fick hemtjänstpersonal pulsa fram genom snödrivor till vårdbehövande när fyrhjulsdriften inte räckte till. Och jag frågar mig: Vad innebär ”alla människor lika värde” i praktiken för våra beslutfattare? Ingår plogning i det paketet?

 I Sverige finns 23 000 väghållare för enskilda vägar som får bidrag för att sköta om och hålla vägarna uppe eftersom det är av nationellt intresse. De enskilda vägarna med bidrag omfattar nästan lika många mil väg som de statliga vägarna.  Vi är många som bor efter dem. Eftersom vägbidragen är små räcker de sällan både till underhåll och skötsel. Så förutom ideellt arbete, genomförs allt från bingokvällar till att boende betalar in årsavgifter. Sånt som boende efter Sveavägen aldrig ens behöver tänka på.

Varför måste vi ockupera och göra uppror för att få tillgång till det mest självklara?

Jag börjar bli så otroligt less på att ständigt känna mig nödd och tvungen att berätta det självklara: Vi som bor i glesbygd behöver ha samma grundförutsättningar som andra kan ta för givna. Hur kommer det sig att vi ständigt ska behöva samla våra skaror, ockupera och göra uppror, för att ha kvar akutsjukvård och BB-avdelningar, få vägar plogade till rimliga kostnader och ha fungerande mobilnät? Och nog är det väl rimligt att sexåringar inte ska behöva åka buss i timmar för att komma till skolan?

Förra veckan fick en doroteabo inbrott i sitt gatukök i Strömsund. Polisen i Umeå bedömde att det inte var lönsamt att åka dit. Lönsamt!
Trots att vi betalar landets högsta skatter finns tydligen inga gränser för hur toleranta vi ska vara mot tjuvar, myndigheter och ointresserade beslutsfattare. Diskriminering av glesbygdsbor har blivit normaliserat.
Inez Abrahamzon

Publicerad oktober 2018

Mer om trafikverkets plogning hittar du här! 

Uppföljande ledare om plogning:
Ministrar axla ert ansvar

Trafikverkets ointresse hämmar utvecklingen

 

 

 

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Lokala nyheter är en demokratisk rättighet

Att det finns en värld utanför tullarna i Stockholm uppmärksammans ibland även i riksmedierna. Men pinsamt ofta utifrån ett storstadsperspektiv.

Det visade bland annat en analys från Södertörns högskola där två studenter granskat Dagens nyheters, Expressens, Aftonbladets och Svenska dagbladets nyhetsbevakning utanför Stockholm. Föga förvånande kom de fram till att 84 procent av artiklarna handlade om sport eller brott samt att stockholmare gör nyheter anpassade för andra stockholmare.

Samma förhållande finns mellan kust och inland. Därför var det klen tröst att studien också visade att nyheter som lyfts i riksmedierna, ofta hittats i lokalpressen.
– Det behövs åtminstone ett mord för att vi ska bli intressanta, sa min svåger för att par år sedan. Han hade bevisligen rätt.
Problemet är att riksmedier allt för ofta sätter agendan även i de lokala medierna, vilket med tiden gör oss så ”urbant hjärntvättade” att vi inte ens förväntar oss att det ska finnas alternativa tolkningar till den serverade världsbilden.

Visste du exempelvis att landsbygdsbor betalar på tok för mycket i skatt för våra bensindrivna transporter? Att vi själva tycker det är ju inget nytt, men att självaste Trafikanalys kommit fram till den slutsatsen borde i alla fall resulterat i några artiklar. Både i Mälardalen och i vår landsända, men icke. Det är tydligen inte av riks- eller allmänintresse att myndighetens beräkningar på samhällsekonomiska kostnader som vägslitage och utsläpp även visar att vi på landsbygden betalar fullt upp för de resurser vi förstör när det gäller dieselfordon, medan statsbor borde betala två kronor mer per mil för diesel- och 60 öre mer för bensindrivna transporter. Jag fick veta det av en slump, genom ett facebookinlägg av journalisten och författaren Arne Müller.

En ledare av Oksanen i tidningen Hela Hälsingland, inspirerade mig att ladda ner en fil från SCB om inkomster och ränteavdrag. Statistiken visar att danderydsborna tjänar mest. Där ligger medianlönen i grova slängar på 360 000/år, vilket är ungefär 100 000 mer än genomsnittet för en umebo. Att många rika bor i Danderyd visste vi redan, men få har nog tänkt på att de i snitt gör ränteavdrag 14 000 kronor per år. Snittet för en umeåbo är 4 000 kronor vilket i sin tur är dubbelt upp mot vad en åselebo gör. I Åsele är medianlönen dessutom 50 000 mindre per år än i vår residensstad.

Vad är då sensmoralen med att rada upp alla dessa siffror? Jo, att det tydligen är OK att staten ger bidrag till dyra bostäder, vägar och utsläpp där många och tämligen rika bor. Att kalla en danderydsbo för tärande är att ta i, men jag undrar om de själva någon gång tänker på att deras leverne också i högsta grad påverkar statskassan. För bidrag och ränteavdrag är två minusposter. Skillnaden är möjligen att det ena låter lite finare än det andra. Enligt nyhetsbyrån Siren kostar ränteavdraget statsbudgeten 22 miljarder kronor. Det skulle finansiera landsbygdskommitténs föreslagna satsning i 23 kommuner – 44 gånger om!

Måhända låter det surt, men jag är trött på att inlandsbor som tjänar minst, betalar högst skatt och att vi dessutom ständigt ska slåss för att bli hörda. Jag är trött på att satsningar i glesbygd kallas bidrag och att de ofta blir ifrågasatta, medan samma sak i städerna kallas för investeringar och att summorna sällan granskas där. Det behövs faktiskt inga avancerade kunskaper om statistik eller i matematik för att hitta fakta som slår hål på den gängse bilden av staden som närande och allt utanför som tärande.

Presstödet är ett bidrag som är till för allsidig nyhetsförmedling, opinionsbildning och demokratisk debatt. Vi som bor i skogslänen betalar skatt också för det jobbet. Så sätt igång!
Inez Abrahamzon

Publicerad februari 2018