Etikett: Inlandsupproret

Publicerad den av — 1 kommentar

Tiden för tacksamhet är över – nu krävs handling

Lands-  och glesbygdsbor är oändligt trötta på beslutsfattare som lägger huvudet på sned och säger: ”Demokrati tar tid”. Det har vi redan fattat. För det är här där vi bor som politiska beslut eller bristen på detsamma, blir synligt först.


Hur kommer det sig att lands- och glesbygdsfrågor alltid hamnar i farstun och inte i finrummet? Jag har funderat på det i många herrans år och kommit fram till två förklaringar. Det handlar om makt kombinerat med genuint ointresse.

Häromdagen använde jag ett par timmar av mitt liv för att skapa ett diskussionsunderlag till ett politiskt parti. Jag hoppas, troligen mot bättre vetande, att det kommer att ha betydelse.  Jag gör det trots att jag i så många år gett input till partier och organisationer, utan att det gett några påtagliga resultat.

När jag tänker tillbaka på drygt 30 år av engagemang för lands- och glesbygd, är den röda tråden att ständigt förväntas arbeta ideellt och därutöver att vara ”tacksam” för att beslutsfattare avsatt tid för att lyssna på ”mina” frågor.

Jag kan säga att tiden för tacksamhet nu definitivt har nått sin ände. Jag känner inte ett enda dugg tacksamhet för lyssnandet, utan kräver handling. Att viktiga samhällsfrågor, som handlar om överlevnad och människors lika värde, görs personliga och dessutom ges puttinutt-status står mig upp i halsen. Vi som bor i glesbygd är oändligt trötta på beslutsfattare som lägger huvudet på sned och säger: ”Demokrati tar tid”.  Det har vi fattat för länge sedan. För det är här där vi bor, längst ut på snöret, som politiska beslut eller bristen på detsamma, blir synligt först.

Intresset att slå någon på käften och spränga kraftledningar kan bli större än att bygga land. Sverige är inget undantag från den regeln.

Numera blir jag inte heller ledsen eller besviken över osynliggörandet – jag blir förbannad! Startsträckan har verkligen varit lång, men tålamodet är nu definitivt över.  För varje dag som går kommer fler och fler bevis på att vi är många som nått det läget. Ilska och frustration pyr hela vägen från Värmland upp till Norrbotten. Ja, faktiskt på många håll i hela landet.

Förra veckan besökte jag Åsele. Där konstaterade gräsrötter och politiskt engagerade från olika läger unisont att vi faktiskt inte har några som företräder oss på riksplanet. Det är illa och mycket oroande för demokratin. Att bli sedd, hörd och respekterad är mänskliga grundbehov och det som behövs för att vi ska känna delaktighet. Vem värnar om framtiden för ett land där ingen verkar bry sig?

Historien är tydlig. När människor osynliggörs och diskrimineras leder ilska och frustration förr eller senare till handling – destruktiv såväl som konstruktiv. Makt kan förtjänas eller förvärvas, brukas eller missbrukas. Intresset att slå någon på käften och spränga kraftledningar kan bli större än att bygga land. Sverige är inget undantag från den regeln. Vilken väg vill du gå?
Inez Abrahamzon

publicerad maj 2019

Publicerad den av — Lämna en kommentar

Vi måste gå samman och säga: Nu räcker det!

Vi som bor i lands- och glesbygd behöver gå samman över alla gränser och bilda opinion. För vem ska göra det i vårt ställe – om vi inte vågar göra det själva?

Tacka tusan att folk är upprörda och förbannade.  Ett tydligt tecken är att 9 500 människor på kort tid anslutit sig via sociala medier till ”Inlandsupproret” Tillströmningen fortsätter, om än i långsammare takt. Utmaningen nu är att inte fastna i ett kollektivt gnällträsk. För att nå framgång måste vi vara trovärdiga och ta fram fakta.

Statistiska centralbyråns register är en outtömlig källa till visdom. En rundtur in i statistikens värld visar exempelvis att de som bor i Stockholms län i genomsnitt kör hundra mil mindre per år än vad vi som bor i Västerbottens län gör. En rimlig gissning är att vi ändå tankar lika många liter bränsle, eftersom stadstrafik drar mer än landsvägskörning.  Den stora skillnaden är att i vår huvudstad rullar en miljon bilar, gentemot 155 000 i vårt glesbygdslän.

Det behövs ingen miniräknare för att fatta att bilism i storstäder utgör ett större problem för utsläpp och miljö än vad den gör i glest befolkade områden. Att bilkörning innebär miljöutsläpp fattar alla.  Men att förtätning och centralisering ökar utsläppen verkar däremot ingen förstå. Visst är det märkligt?

Den statliga myndigheten Trafikanalys uppdrag är att vaska fram underlag till beslutsfattare, för ”en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning.” Om vi tolkar det som att den skatt vi betalar ska användas klokt för att rusta upp vägar och transportnät samt att hålla efter omkostnader som vi orsakar, hur ser det då ut?

Intressant nog, så visar statistiken att vi som bor i lands- och glesbygd betalar mer än de samhällsekonomiska kostnaderna utgör för våra bilresor, medan bilisterna i städer och tätorter inte gör det. Skillnaderna är dessutom stora. Vi betalar 2 kronor för mycket per mil för bensinbilar respektive 50 öre för mycket för dieselbilar. I städer och tätorter betalar bilisterna däremot 1,20 kronor för lite per mil för bensinbilar och 3,30 för lite för dieselbilar.

Och som om detta inte vore nog graverande beräknade Landsbygdskommitténs utredning att nivån på fusket med resebidrag i storstäderna var två miljarder kronor! Reseavdrag kan nämligen beviljas om det beräknas ta två timmar längre per dag att åka kollektivt än med bil, motorcykel eller mopedbil. Två miljarder – 2000 miljoner kronor!

Andas nu djupt, läs, räkna och tänk efter.
Varför anses det rimligt och rätt att vi som bor i lands- och glesbygd gång på gång solidariskt ska betala för service som vi inte får – medan det verkar vara helt i sin ordning att andra inte behöver göra det?  Hur kan en minister ha mage att insinuera att problem med plogning efter enskilda vägar beror på bidragsfusk och svarta pengar?
Och vad är det som gör att den här typen av fakta och statistik aldrig verkar nå, varken beslutsfattare eller medier? Ointresse?

Mina vänner, det är dags att gå samman, höja våra röster unisont och bilda opinion. Vi har många människor i våra stora städer som stöttar oss. De ser också att något är helt galet. För oss som vill lands- och glesbygdens väl och ve, handlar det om att ställa sig över partipolitiska intressen, anta helikopterperspektivet och säga: Nu räcker det!
För vem ska göra det i vårt ställe – om vi inte vågar göra det själva?
Inez Abrahamzon 

Publicerad ledare i april – uppdaterad här maj 2019