Hur kommer det sig att lands- och glesbygdsfrågor alltid hamnar i farstun och inte i finrummet? Jag har funderat på det i många herrans år och kommit fram till två förklaringar. Det handlar om makt kombinerat med genuint ointresse.
Häromdagen använde jag ett par timmar av mitt liv för att skapa ett diskussionsunderlag till ett politiskt parti. Jag hoppas, troligen mot bättre vetande, att det kommer att ha betydelse. Jag gör det trots att jag i så många år gett input till partier och organisationer, utan att det gett några påtagliga resultat.
När jag tänker tillbaka på drygt 30 år av engagemang för lands- och glesbygd, är den röda tråden att ständigt förväntas arbeta ideellt och därutöver att vara ”tacksam” för att beslutsfattare avsatt tid för att lyssna på ”mina” frågor.
Jag kan säga att tiden för tacksamhet nu definitivt har nått sin ände. Jag känner inte ett enda dugg tacksamhet för lyssnandet, utan kräver handling. Att viktiga samhällsfrågor, som handlar om överlevnad och människors lika värde, görs personliga och dessutom ges puttinutt-status står mig upp i halsen. Vi som bor i glesbygd är oändligt trötta på beslutsfattare som lägger huvudet på sned och säger: ”Demokrati tar tid”. Det har vi fattat för länge sedan. För det är här där vi bor, längst ut på snöret, som politiska beslut eller bristen på detsamma, blir synligt först.
Intresset att slå någon på käften och spränga kraftledningar kan bli större än att bygga land. Sverige är inget undantag från den regeln.
Numera blir jag inte heller ledsen eller besviken över osynliggörandet – jag blir förbannad! Startsträckan har verkligen varit lång, men tålamodet är nu definitivt över. För varje dag som går kommer fler och fler bevis på att vi är många som nått det läget. Ilska och frustration pyr hela vägen från Värmland upp till Norrbotten. Ja, faktiskt på många håll i hela landet.
Förra veckan besökte jag Åsele. Där konstaterade gräsrötter och politiskt engagerade från olika läger unisont att vi faktiskt inte har några som företräder oss på riksplanet. Det är illa och mycket oroande för demokratin. Att bli sedd, hörd och respekterad är mänskliga grundbehov och det som behövs för att vi ska känna delaktighet. Vem värnar om framtiden för ett land där ingen verkar bry sig?
Historien är tydlig. När människor osynliggörs och diskrimineras leder ilska och frustration förr eller senare till handling – destruktiv såväl som konstruktiv. Makt kan förtjänas eller förvärvas, brukas eller missbrukas. Intresset att slå någon på käften och spränga kraftledningar kan bli större än att bygga land. Sverige är inget undantag från den regeln. Vilken väg vill du gå?
Inez Abrahamzon
publicerad maj 2019