Även elever i byskolor platsar i ”Vi i femman”

Under min tid som rektor för två gymnasieskolor lade vi stor vikt vid att agera direkt och arbeta förebyggande. Det lönade sig. I elevenkäter svarade 100 procent av eleverna att de kände sig trygga. Skolinspektionen gav verksamheten högsta betyg, men vi var strukturella losers. Utan stordriftsfördelar blev kostnaden per elev givetvis högre än genomsnittet.

Vid en riksdagens partiledardebatt satte dåvarande Centerledaren Muharrem Demirok fingret på ett viktigt problem. Glesbygdsbor betalar höga skatter men storstadsnormen styr hur resurser fördelas. Där hade han rätt. Men slutsatsen att mindre skolor därför automatiskt presterar sämre håller jag inte med om. Där hade han fel.

Trygghet skapar studieresultat

Som rektor för en gymnasieskola i ett så kallat socioekonomiskt utsatt område såg jag, precis som Skolverket, hur trygghet blev en av de viktigaste förutsättningarna för lärande och goda studieresulat.
På frågan ”Jag känner mig trygg i den skola jag går i nu” svarade två tredjedelar ”stämmer mycket bra” och resten ”stämmer bra” i vår elevenkät med hög svarsfrekvens. Under flera år har 100 procent av våra elever svarat att de är mycket trygga. Hur många skolor i Sverige kan matcha det? I kvalitetsgranskningen som gjordes maj 2024 gav Skolinspektionen oss högsta betyg för undervisning, betyg och bedömning. Kort sagt: Hos oss säger inga lärare upp sig för att de blir hotade och slagna och det beror inte på tur.

Förebyggande arbete är skolans viktigaste investering

Framgången bygger på att all personal vet att de ska ”stämma i bäcken”, agera direkt och arbeta förebyggande. Därför lägger vi mycket tid och energi på gemenskapsbyggande aktiviteter. Forskningen är tydlig. Skolvåld och skolskjutningar har nära nog alltid koppling till mobbning. Mobbning är i sin tur toppen av ett isberg med konflikter och spänningar i en elevgrupp. Därför är ledarskapet i klassrummet också avgörande. Medan andra skolor brottas med skolvåld och lärare som inte orkar vara kvar, har vi byggt en verksamhet som lärarpraktikanter och inhysta lärare ibland beskriver som att ”komma till paradiset”. Det gör oss förstås glada och stolta, men det är verkligen att ta i i överkant. Det finns ingen skola där allt flyter på friktionsfritt, att påstå det är att blunda för en normal skolvardag där vänner blir ovänner, mobbningstendenser pyr och elever mår dåligt och behöver stöd och hjälp.

Det är faktiskt vetenskapligt bevisat att i skolor där de tror att mobbning inte finns, har de större problem än i skolor där de ser att det finns. Men vi kämpar i motvind. Vi lever och verkar i kommuner som trots höga skatter ständigt behöver göra nedskärningar. Varje budget ska skolledare försvara och förklara varför vi är dyrare per elev än genomsnittet. Att skolor i glesbygd inte kan få några stordriftsfördelar och att vi har fler yrkesprogram, vilka är betydligt dyrare i drift än teoretiska, är det enkla svaret.

Små skolor bedöms med storstadens måttstock

Vi befinner oss i en region där busslinjerna är så begränsade att vi får köpa in vissa turer själva. Vi har inga bussar som går härs och tvärs med jämna mellanrum. Och vi lever i ett land där centralisering är svaret på alla frågor eftersom prislapps- och andra fördelningsmodeller är byggda utifrån storstadsperspektiv. Statistik osynliggör våra behov och statliga schablonbelopp utgår nära nog alltid från antal personer. Vi är strukturella losers! 

I Södra Lapplands gymnasieförbund där jag jobbar, finns skolorna på tre orter. Avståndet mellan två av dem är 20 mil, vilket motsvarar sträckan mellan Stockholm och Örebro. De skolor jag har ansvar för ligger 13 mil från varandra, vilket motsvarar en resa mellan Stockholm och Norrköping, med bil, eftersom vi inte kan kliva på några snabbtåg. 

Att utveckla platsoberoende undervisning, och dela med oss av varandras resurser, är vårt sätt att försöka få kalkylerna att gå ihop. Vi behövde ligga i utvecklingens framkant för att finnas kvar och vara bra för att elever skulle tro att det var klokt att välja att stanna. 
Det som började som en nödvändig lösning har sedan dess utvecklats vidare och blivit en viktig del av vårt utvecklingsarbete.

Statistik berättar inte hela sanningen

Men resurser är bara en del av problemet. Ett annat handlar om attityder och brist på fördjupad forskning. Vad beror det på att skolor i vissa områden generellt presterar sämre än i andra? Eftersom jag själv och mina barn har gått i en liten byskola där elever ofta kommit långt i frågetävlingar som ”Vi i femman”, synar jag statistik och den forskning som hävdar att geografin eller föräldrarnas utbildningsnivå gör oss mindre smarta. Det är den typen av statistik som brukar användas för att motivera centralisering och nedläggningar av mindre skolor, med det underliggande budskapet att vissa ”är bättre och smartare” än andra.

Vi kämpar både med stora avstånd och den negativa påverkan, pygmalioneffekten, som lägre förväntningar från samhället och ibland också från vårdnadshavare och eleverna själva, har. För om något sägs nog många gånger börjar alla tro att det är sant. 

Tunnelseende, enkla förklaringsmodeller och statistik fångar inte hela bilden. Elever väljer utbildningar utifrån vilka jobb de kan se och anpassar sig till lokala förutsättningar och arbetsmarknadens behov. Varför läsa samhällsprogrammet om du kan få jobb direkt efter fordonsprogrammet? Jag kan berätta att våra yrkesprogram levererar, eleverna får jobb och under utbildningstiden är det inte alls ovanligt att de ligger i topp i nationella yrkestävlingar av olika slag. Vi får ofta problem att hålla kvar eleverna hela utbildningstiden eftersom arbetsgivare ligger på och vill anställa dem. Det är kvalitet, men hur synliggörs och värderas det? Givetvis har vi själva också en viktig läxa att göra. Vi behöver berätta mer om ingenjörerna som gör konstruktionerna och om forskning vid institutioner som Glesbygdsmedicinskt centrum, som följs med stort intresse globalt, eftersom lands- och glesbygd finns i hela världen. 

Landsbygdens skolor behöver rättvisa förutsättningar

Så länge politiken fortsätter att basera sina beslut på urbana normer och statistiska genomsnitt, kommer landsbygdens skolor aldrig att få de förutsättningar vi förtjänar. Tage Danielsson beskrev det så bra. ”Synen är noll på de långa distanserna, på nära håll finns de många nyanserna.” Vi behöver en fördelningspolitik som utgår från att behov och utmaningar är olika. Våra skolors devis är: ”Vi gör varandra bra.” Den är knyckt, men vi tillämpar den filosofin på alla vi möter, även beslutsfattare, forskare och byråkrater. Så välkommen!

Inez Abrahamzon är journalist, tidigare rektor och ordförande för Hela Sverige ska leva och Hela Norden ska leva – som första kvinna i båda organisationerna.

Texten publicerades ursprungligen i Epoch times, februari 2025

Rekommenderad läsning

• Vem tar ansvar för skolan? – om hur ansvar, ledarskap och styrning påverkar skolans vardag och varför beslutsfattare måste ta ett större ansvar för verksamhetens förutsättningar.

Fördjupning

• Att ”satsa på skolan” innebär ofta nedskärningar – om hur centralisering och ekonomiska styrmodeller leder till att skolor läggs ned trots att forskning visar vad som skapar goda resultat.

Vidare till nästa ämnesområde

• Landsbygdspolitik kräver makt och pengar – om varför verklig landsbygdspolitik handlar om makt över resurser och långsiktiga investeringar, inte om tillfälliga vallöften.

Illustration till krönikan med bildtext