Vem tar ansvar för skolan?

Trots att vi är väl medvetna om att insatser i tidig ålder gör störst skillnad för elevernas skolgång, fördelas ändå resurserna fel. När en elev får stöd först i årskurs nio är det redan för sent; insatser måste göras redan i förskolan. Det är i tidig ålder som barn måste få känna sig delaktiga och få nära vuxenkontakt som avgör deras utveckling, skriver Inez Abrahamzon.

Skolutredningen ”Tid för undervisningsuppdraget – åtgärder för god undervisning och läraryrkets attraktivitet” som överlämnades den 3 mars till skolminister Lotta Edholm, betonar vikten av att lyssna på professionerna och att administration och dokumentation minskas. Det är bra och nödvändigt, men vi har hört det förut. Tyvärr missar även den här utredningen att det är de minsta barnen som behöver de största resurserna. Hierarkin mellan dem som undervisar våra små respektive äldre elever förblindar och leder till felprioriteringar av resurser.

Jag har jobbat som skolledare från förskola till gymnasium och när vi inte satsar på de yngsta accelererar problemen.

Att ingen vill ta fullt ansvar för skolans finansiering är en tvistefråga med bäring från medeltiden. Senare kungar, som Gustav Vasa, ansåg att utbildning var för dyrt och lämpade över kostnaderna på kyrkan. En strategi som återupprepar sig gång på gång när staten vill ha kontroll och utbildad arbetskraft men inte stå för notan.

Den som vill förstå varför svensk skola ser ut som den gör i dag måste åtminstone gå tillbaka till 1991. Under en åtta timmar lång debatt i riksdagen klubbades kommunaliseringen igenom med minsta möjliga marginal – 162 röster mot 157. Lärare demonstrerade utanför Rosenbad, men politikerna höll fast vid idén: ansvaret skulle flyttas från staten till kommunerna.

Resultatet blev att kommunerna började jämföra sig med varandra. Målsättningen blev att vara kostnadseffektivare än sina gelikar, inte bättre. I kläm, mitt emellan politiska visioner och ekonomiska realiteter, hamnade rektorer, lärare och elever. En undersökning från Skolverket visade att många kommunpolitiker såg de nationella målen mer som ”visioner” än som styrmedel. Ansvaret blev alltså sämre och i praktiken prioriterades skolbudgeten ner. Lärarlönerna sjönk jämfört med andra akademiska yrken och färre ville utbilda sig till lärare. När kvaliteten haltade och resultaten sjönk lade rikspolitiker skulden på kommunerna och kommunerna lade skulden på ledning och lärare. Jakten på de skyldiga blev viktigare än analys och självrannsakan. Detta i stället för att dra slutsatser från räckan av rapporter och verkligen ta itu med problemen.

Under 80-talet ökade dokumentationstvånget och under decennier har lärare blivit mer rädda för att göra fel än motiverade att göra rätt. Tilliten till professionerna har blivit allt sämre, ivrigt påhejat av politiskt ifrågasättande. Till sist ansåg sig varenda människa kunna ta sig rätten att kritisera, med den egna skolgången som enda kunskap och rättesnöre. Anmälningarna blev många och byråkratin att hantera dem tidskrävande. Skolinspektionens uppdrag var under lång tid att enbart söka fel och svagheter. Numera får den gubevars även lyfta fram styrkor och ge råd. Regeringens nya skolutredningen visar att dokumentationsbördan är en av de främsta orsakerna till stress. Så är det, men för att det ska bli förändring behövs konkreta beslut och vi måste börja i rätt ände.

Vi vet att insatser i tidig ålder gör störst skillnad för elevernas skolgång. Ändå fördelas resurserna fel. Sverige har länge varit ett land där mer pengar satsats på specialpedagogik i högstadiet än i lågstadiet. När en elev får stöd först i årskurs nio är det redan för sent. Forskning från IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) visar att skolnedläggningar på landsbygden ofta leder till längre restider och sämre resultat för de elever som tvingas byta skola. Elevsammansättningen i mottagande skolor förändras och de som flyttas drabbas särskilt hårt. Centralisering leder med andra ord inte till förbättringar utan till det motsatta. Trots det finns ett politiskt ideal om stordrift, särskilt för de allra minsta barnen. Små förskoleenheter ska bort i byar och tätorter och i stället är den kommunala drömmen att göra ett jättekomplex. För barnen? Nix, det handlar om att kostnadseffektivisera. Ursäkta liknelsen, men jag kan inte låta bli att tänka på ”Djurfarmen”, både företeelsen och boken. ”Alla djur är jämlika, men vissa är mer jämlika än andra.” Det här är en skrämmande utveckling.

Barns hjärnor utvecklas i en rasande takt. Under de första fem åren bildas miljontals nya kopplingar mellan hjärnceller varje sekund, vilket är grunden för framtida lärande, språkförståelse och social förmåga. Små barn behöver trygga, nära relationer och en stimulerande miljö för att denna utveckling ska ske optimalt. En förskola med hög kvalitet, där barn känner sig delaktiga och får nära vuxenkontakt, är avgörande för deras utveckling och välbefinnande, enligt en statlig forskningsöversikt från Forte. När vi centraliserar och skapar större enheter, förloras den småskalighet och den igenkänning som är så avgörande för trygghet och lärande.

Jag har jobbat som skolledare från förskola till gymnasium och det systemfel vi har – när vi inte satsar mest på de yngsta – gör att problemen accelererar. Insatser ska göras fort för att ge bäst effekt. Det är kostsamt förutom förfärligt att så många elever går ut grundskolan utan godkända betyg. Vi kan inte ha en skola som kränker och fördärvar elevers självbild och självförtroende. Att sänka betygskraven är som att sätta ett plåster på ett varigt sår.

Att förstatliga skola och förskola är ingen garanti, eftersom statliga organisationer brukar vara de första, inte de sista, som lämnar små orter och särskilt glesbygd.

Att göra om och göra rätt innebär att vi under en övergångsperiod både måste lägga extra resurser där de gör mest nytta och hantera de problem som nuvarande system har skapat. Ja, det kommer att kosta, men det är långsiktigt en lika angelägen och viktig insats för samhällets utveckling som att stoppa krig.

Kunskaperna finns. Det som behövs är politiskt mod att leverera.

Texten publicerades ursprungligen i Epoch Times, mars 2025