När månskenet speglas i uran – om uranbrytning

Isen ligger som ett blått pansar över Malgomajsjön. En bil kör förbi på väg mot byn som är utnämnd till Sveriges vackraste – Saxnäs, medan passagerarna fängslas av de fjällnära omgivningarna. Det är svårt att föreställa sig att just här – mitt på en av Sveriges vackraste platser – planeras en verksamhet som kommer att förändra miljön och naturbilden totalt. Uranbrytning ur alunskiffer.

Malgomaj är Vilhelmina kommuns största sjö och dess vatten rinner ner i Ångermanälven. En älv som fått sitt namn av vikar och fjärdar och vars skönhet inspirerat till melodin ”Månsken över Ångermanälven”. Här, mitt i ett av Sveriges mest vattenrika och känsliga landskap, planeras ett projekt som i omfattning saknar motstycke i modern svensk miljöhistoria.

På vackra Helgeandsholmen i centrala Stockholm, där riksdagen har sin plats, fattades den 5 november 2025 beslutet att tillåta uranbrytning. En skrivbordsprodukt som ger undersökningstillstånd för områden på nästan 3 000 kvadratkilometer. Större än Blekinge, sju gånger Göteborgs kommun, sexton gånger Stockholms kommun. Ändå kallas det för ett ”lokalt” projekt. Prospekteringen berör inte bara Vilhelmina utan även stora delar av Jämtland samt områden i Västergötland, Skåne och på Öland. Det handlar alltså inte om ett lokalt fenomen i en enskild fjälldal, utan om en prospekteringszon som sträcker sig från norra fjällkedjan till södra Sveriges slätter och kustlandskap.

Och det är inte bara ytan som är enorm. För varje ton uran måste upp till 20 000 ton alunskiffer brytas. Även om bara en bråkdel av området skulle brytas handlar beräkningarna om miljarder ton restmaterial. Om det fördelades i tre meter höga högar, skulle de kunna täcka hela Uppsala – eller sträcka sig som en mur längs hela Norrlandskusten.

I dag behöver Sveriges nuvarande sex reaktorer tillsammans omkring 150–200 ton uran per år. Europas kärnkraftsindustri behöver drygt 11 000 ton per år. För att få ut lite uran måste man flytta enorma mängder alunskiffer. I de kalkyler som nu nämns handlar det om miljarder ton restmaterial på bara ett par årtionden – mer rå bergmassa än vad Kiruna och Malmberget tillsammans har lämnat efter sig under 130 års brytning. Men än värre är att alunskiffer är en livlig bergart, rik på svavel som vid kontakt med luft och vatten bildar svavelsyra. Syran löser ut uran, radium, nickel, molybden, kadmium och vanadin. Lakvattnet följer sprickor och grundvattenvägar och når slutligen Ångermanälven som mynnar ut i Bottenhavet vid Höga kusten.

Våra makthavare borde lära av historien. I Kvarntorp, där skiffer förbrändes på 1940-talet, läcker tungmetaller fortfarande, 80 år senare. SGU har rapporterat till riksdagen om att hållbara metoder för att utvinna uran ur alunskiffer saknas i dag.

Förespråkarnas retorik om att Sverige måste ”ta ansvar” och att kärnkraftsindustrin och Europa behöver svenskt uran, är bisarrt. Kärnkraften beskrivs märkligt nog i samma andetag som ren och fossilfri. Var finns det klimatsmarta, när beräkningar visar att hanteringen av massorna kan ge utsläpp i storleksordningen hundratals miljoner ton CO₂, vilket motsvarar flera års svenska utsläppsmängder? Och vi för den här debatten utan att en enda av de tänkta reaktorerna som sägs behöver den utökade uranbrytningen, existerar.

Uranbrytningen som planeras kommer inte att ske utanför Rosenbad, utan i kommuner som redan kämpar i motvind.

De känslomässigt baserade argumenten: Det är väl bättre att bryta här än att barn i Afrika ska göra det, haltar betänkligt. Enligt World Nuclear Association är Afrika långt ifrån världens största uranproducent, det är Kazakstan, Kanada och Australien. De arbetar i stabil geologi, med halter upp till 100 gånger högre än våra. De höga halterna innebär att betydligt mindre mängder berg behöver brytas, och att miljöskadorna inte är lika omfattande. Sveriges uranbrytning skulle alltså inte ha den behjärtansvärda uppgiften att ersätta barnarbete i Afrika, utan leda till nya miljökatastrofer. Fakta finns, frågan är vad det är för intressen som ligger bakom ett beslut som strider mot all sans och balans? Hälsoperspektivet lyfts inte heller upp i de offentliga diskussionerna. Uran är inte bara radioaktivt, det är också giftigt och påverkar njurar, skelett och reproduktionssystem. Tungmetaller ackumuleras långsamt men obevekligt. Det som når en bäck i dag finns i en människas kropp om 30 år. Det är så gifter fungerar. De finns kvar över tid – till skillnad från regeringar.

Internationellt går utvecklingen åt motsatt håll. Tyskland har förbjudit uranbrytning. Frankrike, Europas kärnkraftsgigant, bryter inte längre eget uran. De importerar för att inte förgifta sina egna vattensystem.

Det handlar alltså inte om att vara teknikfientlig, utan om klokskap. Uranbrytningen som planeras kommer inte att ske utanför Rosenbad, utan i kommuner som redan kämpar i motvind. Ersättningen till lokalsamhället, om det ens blir någon, handlar om två promille av värdet. Journalisten och experten Arne Müller skriver att i Kanada kan den vara över fyra procent. I Australien ännu mer.

Och som grädde på moset har regeringen fattat beslut som i praktiken gör att det inte går att stoppa uranbrytning genom det kommunala vetot. Det gör det givetvis enklare för centrala beslutsfattare att köra över både kommuner och de människor som i dag dricker vattnet, fiskar i älven och lever på renbetesmarker som redan trängs undan. Beslutsfattare som inte, i alla fall inte kortsiktigt, behöver ta konsekvenserna när byar utplånats, jobben försvunnit men där lakvattnet fortsätter att rinna.

När månskenet i framtiden faller över Ångermanälven är frågan vad det speglar. Om våra riksdagspolitiker får som de vill kommer den att spegla ett metallskimrande vatten förgiftat av uran, vanadin, molybden, nickel och kadmium. Jag avundas inte kommande generationer som i efterhand ska förklara varför ingen lyssnade. Och kanske kommer tolkningarna av älvens namn att få en annan betydelse. Ånger. Den som kommer när de som borde vetat bättre ändå lät det ske.

Texten publicerades ursprungligen i Epoch times, november 2025