Centraliseringens blinda lydnad – när politiken tappar både mod och förnuft

Svensk politik lider av ett systemfel: centralisering har blivit en reflex snarare än ett genomtänkt val. Trots decennier av reformer som utarmat service, utbildning och arbetskraft i inlandet fortsätter besluten att fattas långt från verkligheten – utan lokala perspektiv, egna visioner eller ansvar för följderna.

Det finns för få barn i Sverige. Det stämmer. Ändå behandlas unga i glesbygdskommuner som ett problem som ska hanteras, snarare än som avgörande resurser för utveckling. Tyvärr handlar politik alltmer om att vara lydiga lakejer än att skapa egna visioner och våga tänka själv. Sedan 1960-talet har centralisering varit den politiska standardlösningen. Storkommunreformerna motiverades med effektivitet och bärkraft. Under 1980 och 90-talen centraliserades gymnasieskola, sjukvård och statlig service. Under 2000-talet blev New Public Management styrmodellen där volym, mätbarhet och standardisering alltid vägde tyngre än lokala förutsättningar. Samma logik har lett till en utarmning av service. De politiska besluten bygger på centralistisk rådgivning av organisationer som Sveriges kommuner och regioner, SKR och givetvis får de rätt – eftersom vi gör som de säger – om och om igen utan att dra några egna slutsatser. Centraliseringen är ingen naturlag, utan en effekt av politiska beslut, men ibland kan man undra. För trots att alla partier i Landsbygdskommittén enades om att 10 000 statliga jobb skulle decentraliseras så visar fakta att centraliseringen blivit än värre. Att centralisera verkar gå av bara farten.

Einstein lär ha sagt att definitionen av galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Om centraliseringen varit svaret på alla gåtor skulle särskilt glesbygdskommuner blomstra. Men sanningen är att de problem som det skulle lösa har blivit än värre. Det här handlar om systemfel. När statistik och analyser bygger på antal människor, blir Norrlands inland en vit fläck. Slutsatserna blir ofta så missvisande att det kan bli komiskt. Men skrattet fastnar i halsen när propåerna dyker upp. Hur ser det fria skolvalet ut när den enda byaskolan läggs ned? Direktiven haglar och bristen på lokal anpassning är total. Häromsistens kom ett direktiv om att vi ska ha fler yrkesutbildningar, eftersom det är ett problem i städerna. Det är inte ett problem i inlandet. Elever väljer i mycket högre grad yrkesprogram. De utbildar sig till chaufförer, mekaniker, elektriker och byggnadsarbetare – yrken som faktiskt finns och behövs där de bor. Yrkesutbildningar är dyrare än mer teoretiska, eftersom det ställer krav på speciell utrustning, fordon med mera, men de är funktionella. Vi har redan anpassat oss utan centrala direktiv.

Forskarna Kari Tuovinen och Per Lindström Lussi har via offentliga källor kartlagt de värden som skapas och vad som faktiskt kommer tillbaka, när effekter från huvudkontor, centralisering och dolda överföringar tagits bort. Analyserna visar att små kommuner under de senaste 20 åren har bidragit med flera hundra miljarder till skattkassan, medan våra städer är stora bidragstagare. Storuman kommun har exempelvis bidragit med fyra miljarder, men har ändå en så skral ekonomi att de än en gång föreslagit att gymnasieutbildningarna i Tärnaby och Storuman ska läggas ned. Bra skolor, som rekryterar alpinister och armbrytare från hela landet och levererar arbetskraft till regionen, anses vara för dyra. Att ekvationen inte går ihop är enkelt att räkna fram.

Livskvalitet finns i inlandet, däremot fattas politiker med egna visioner.

En annan blind fläck verkar vara att arbetskraftsbristen i inlandet är omfattande, akut och kommer att fördjupas när stora grupper går i pension. Företag inom industri, transport, bygg, vård och omsorg har svårt att rekrytera. En ny rapport från Akademi Norr visar att 33 av 34 branscher i norra Sverige har lägre utbildningsnivå än motsvarande bransch i riket. Det handlar inte om att inlandsbor är mer korkade än andra, utan om en strukturell obalans mellan utbildningssystem och arbetsmarknad.

Det är också en missuppfattning att ungdomar per automatik vill lämna inlandet. Erfarenheten visar något annat. Många vill bo kvar eller återvända. De vill arbeta, bilda familj och bidra. Men viljan räcker inte om förutsättningarna saknas. Utbildning och vidareutbildning är en sådan förutsättning. Akademi Norrs beräkningar visar exempelvis att med nuvarande utbildningstakt i städer som Skellefteå, skulle det ta 19 år att täcka dagens behov. I små lands och glesbygdskommuner är läget än värre.

När utbildningar centraliseras blir utflyttning med vårt nuvarande tankesätt en nödvändighet. Och tragikomiskt nog blir utflyttningen ett argument för fortsatta neddragningar.

Det är absolut kontraproduktivt, med tanke på de stora behoven av arbetskraft, och lägg därtill att allt fler människor föredrar ett liv nära naturen i stället för trängsel och betong.

Livskvalitet finns i inlandet, däremot fattas politiker med egna visioner. När Skattemyndigheten i Vilhelmina lades ned omskolade sig högutbildade personer, som gjort avancerade utredningar till andra enheter i landet, till underskötare för att kunna bo kvar. En så enkel tanke som att bredbanden kan användas åt båda håll, fördunklades i centralismens dimma. Den tekniska utvecklingen gör att människor både kan välja bra livsmiljöer och platsoberoende tjänster. Men för att det ska bli möjligt behövs grundläggande service och politiker som vågar ifrågasätta nuvarande fördelningssystem som utarmar de bygder som genererar mest till statskassan. Det är orimligt och ohederligt.

Diskussioner om nedläggningar av skolor i orter som Storuman är ett lackmustest på politikers förmåga att tänka system. Om skolor ses som resurskrävande problem vet vi att de räknar kortsiktigt och helt missar de långsiktiga ekonomiska fördelarna som finns med arbetskraft, kompetens och framtida samhällsbärare. När unga betraktas som ett problem i stället för en resurs har något gått helt fel.

Texten publicerades ursprungligen i Epoch Times i december 2025.