Civilkurage går aldrig ur tiden
Historien om demokrati och mänskliga rättigheter börjar sällan med stora rörelser. Ofta har någon eller några visat civilkurage genom att vägra flytta sig från ett bussäte eller gått runt med fotografier när andra tiger. Vem kommer att ta det första steget härnäst?
En kvinna knyter den vita sjalen runt huvudet, stoppar ett svartvitt foto av sin son innanför kappan och går mot torget. På bilden ler han mot kameran, men i registren finns han inte längre. På Plaza de Mayo i Buenos Aires möter hon 13 andra kvinnor som fingrar på fotografier av döttrar, söner, makar som försvunnit. Två och två går de runt fontänen. Inte ens en diktator kan hindra dem från att göra så. I Montgomery sitter en svart kvinna envist kvar på ett bussäte som hon enligt lagen ska lämna över till en vit man. Hon flyttar sig inte, men följer lugnt med polisen när de tar henne av bussen. I dag står hennes staty inne i Kapitolium, den politiska maktens centrum i USA. Små rännilar av olydnad förändrade så småningom lagar och tvingade fram internationell bevakning av diktaturers övergrepp. Historien ger visserligen en viss tröst. Men den väcker också frågan: vad händer när världen runt oss börjar skaka igen?
När oron blir till handling
Det är något med nyhetsflödet just nu som gör att det knyter sig i magen. Krig och massgravar. Världsledande politiker som agerar utifrån egna agendor och självsvåldigt sätter sig över rättssäkerheten och lagar. Människors oro för läget i omvärlden är tydlig – oro för krig och för att antalet demokratier minskar. SOM-institutet visar att 44 procent av svenskarna är mycket oroliga för militära konflikter och 35 procent för risken för ett nytt världskrig – de högsta nivåerna sedan mätningarna började. En Novusundersökning för Civil Rights Defenders visar att 59 procent upplever att Sverige rör sig i en odemokratisk riktning och 65 procent tycker att våra demokratiska grundprinciper har hotats det senaste året. Många känner sig helt maktlösa, men är vi verkligen det?
Det finns absolut fog för att känna oro, men ett visst mått av sömnlöshet är kanske precis det som vi behöver för att gå från ältande till handling. Att påverka det vi kan.
En rännil som vägrar följa maktens fåra kan, om den fortsätter rinna, gröpa ur hela berg.
Tryck underifrån förändrar
I Sverige har små grupper också tvingat fram diskussioner som makten helst velat undvika. Kommuner, skolor och arbetsgivare protesterar när ungdomar som rotat sig i landet riskerar att utvisas. Ett hundratal personer, läkare, sjuksköterskor och undersköterskor, stod sida vid sida utanför huvudentrén på Södersjukhuset för att protestera mot att två kollegor – Zahra Kazemipour och hennes make Afshad Joubeh som arbetat i vården i åratal – skulle skickas ut ur landet. När rösterna blir tillräckligt många tvingas beslutsfattare ofta till reträtt. Nyligen justerades reglerna kring vissa tonårsutvisningar efter stark kritik från civilsamhälle och arbetsgivare. Politiker är reaktiva och kanske är det här en ”bekännelse under galgen”, men den visar att tryck underifrån fortfarande har betydelse.
Någon måste ta första steget
Förändring börjar sällan med massdemonstrationer. Det kan börja med att några sätter sig i protest i sjukhusentrén i Sollefteå, eller med ett artigt ”tack men nej tack” från en kommunrepresentant i Jokkmokk eller i ett kraftfullt motstånd på sociala medier mot att utvisa barn och arbetande människor. Någon behöver alltid ta första steget!
Allt kommer inte att fixa sig. Nedskärningarna på sjukhuset i Sollefteå fortgår. Ändå är det svårt att kalla ockupanterna för förlorare eftersom maktordningen i Västernorrland sannolikt kommer att förändras efter valet. Just nu står kvinnor utanför försvarsministeriet i Moskva med foton av söner i uniform. De lägger nejlikor vid monumentet över den okände soldaten, håller skyltar med ord som knappt får uttalas: ”När får våra män komma hem?” Protesterna kan kosta dem både arbete och frihet, men de står där för att tvinga någon att lyssna.
Det handlar om mod att resa sig upp när alla andra sitter kvar eller att sitta kvar när alla är på väg att gå. Att någon vågar tänka själv, stå emot flockbeteenden. Orättvisor kan annars lätt bli en oreflekterad rutin. En person som protesterar kan tystas. Tio måste hanteras. Hundra flyttar gränsen för vad som anses möjligt. Det är så diktaturer har tvingats räkna om, så företag har ändrat kurs, så myndigheter ibland har backat. Inte alltid. Men ofta nog för att det ska spela roll.
Det är också så lagar och konventioner har vuxit fram. Folkrätten, barnkonventionen, skyddet mot tortyr, diskriminering och godtyckliga gripanden skrevs inte som snälla gåvor från makten.
För när vi skrapar på historien är det sällan majoriteter som tänder gnistan till förändring. Det börjar nästan alltid med att några vägrar följa med strömmen. De som står upp och sätter gränsen: ”Hit, men inte längre.” Utmaningarna byter med tiden kostym – men kärnfrågan är densamma: ska vissa människor offras under tystnad?
När vanliga människor blir aktivister
Ett bra exempel på det är det motstånd som just nu pågår mot brytning av uran från alunskiffer, som också kan kopplas till kommunernas urholkade vetorätt. Ska rösterna från dem som ”älskar gruvor” väga tyngre än rösterna från dem som riskerar att få dricksvattnet förgiftat och förlora sina jordbruksmarker? I bygdegårdar, kommunfullmäktige och samrådsmöten möts människor som annars aldrig skulle ha kallat sig aktivister. De svarar på remisser, överklagar beslut och försöker påverka sina egna partier. Vems framtidsbild ska styra ingreppen i Storsjöbygden, i Vilhelmina, på Billingen eller på Gotland – de som bor där, eller de som fattar besluten långt därifrån?
Alla kan inte stå på ett torg i Buenos Aires eller framför ett försvarsdepartement i Moskva. Men vi rör oss varje dag i andra rum där makt utövas: arbetsplatser, skolor, föreningar, domstolar, sociala medier, fikarum. I de rummen avgörs vilka människor som räknas, vilka lagar som gäller i praktiken och vilka övertramp som får passera.
Glöm aldrig: All utveckling börjar i det lilla lokala – även den globala.
Och civilkurage går aldrig ur tiden. En rännil som vägrar följa maktens fåra kan, om den envist fortsätter rinna, gröpa ur hela berg.
Inez Abrahamzon är journalist, tidigare rektor och ordförande för Hela Sverige ska leva och Hela Norden ska leva – som första kvinna i båda organisationerna.
Texten publicerades ursprungligen i Epoch times, mars 2026
Rekommenderad läsning
- När månskenet speglas i uran – om uranbrytning, närboendes rättigheter och vilka som får bära konsekvenserna när naturen enbart ses som en exploaterbar resurs.
- Självcensur och lydnadskultur – om hur rädsla, tystnad och anpassning gör att allt färre vågar säga vad de egentligen tycker.
Fördjupning
- Gör min röst mer skada än nytta? – om det personliga tvivlet som kan drabba den som deltar i samhällsdebatten och hur rädslan att göra fel ibland riskerar att tysta viktiga röster.
Vidare till nästa ämne
Engagera er gärna, men utmana inte makten – om företagsamhet och folkrörelser som utmanar.
Illustration till krönikan med bildtext
