Den enda orättvisa som diskuteras är elpriserna

I år är det val och Centerpartiet och Socialdemokraterna har redan börjat turnera på landsbygden. Men om det ska ske en förändring, på riktigt, behöver snedfördelningen av resurser och makt beskrivas som systematiska orättvisor. En bra början vore att börja betala för naturtillgångarna. Men det skulle innebära att maktordningen och det kommunala skattetrycket förändrades radikalt, vilket knappast majoriteten i riksdagen skulle acceptera.

Ibörjan av november mejlade jag till alla riksdagspartier och skrev: ”Hej! Jag skulle vilja ta del av era landsbygdspolitiska program… Om ni inte har några att förmedla, svara gärna det också.” Jag förväntade mig svar, men S, M och MP klarade inte ens det. Mejl kan hamna fel, men en hel partiorganisation ska inte göra det. Jag har varit engagerad i landsbygdsfrågor sedan 90-talet på lokal, regional, nationell och internationell nivå och är genuint intresserad. Ändå blev svaret tystnad.

De svar som kom in var spretiga. Några skickade landsbygdsprogram antagna 2021–2022, andra skickade rapporter eller motioner. Det nyaste underlaget var en motion från Vänsterpartiets riksmöte 2025/2026. Gedigen och faktatung med hänvisningar till Post- och telestyrelsens (PTS) kartläggningar av digital infrastruktur och med uppgifter om hur neddragningar riskerar att minska statens närvaro genom servicekontor. Intressant och bra, men nya dokument är inte samma sak som verkstad. Decennier av erfarenhet visar precis det. Landsbygdsfrågor behandlas som särintressen – precis som befolkningen. Det demokratiska system vi har nu ger valkretsarna i Stockholmsregionen samt i Göteborgs-, Malmö- och Uppsalaområdet egen majoritet i riksdagen. Våra riksdagsledamöter kommer mestadels från städerna och det urbana grupptrycket återspeglas i beslut efter beslut.

Som landsbygdsföreträdare fick jag en gång frågan vilket departement som var mest logiskt för mig att bevaka. Jag svarade ”samma som för Göteborg” och möttes av häpen tystnad. Till sist föll polletten ner. Landsbygd är inte ett politikområde utan omfattar alla – varje dag, året runt. Skola, vård, polis, transporter, energi, näringsliv och digital infrastruktur, ja, allt. Ändå behandlas det i retorik och politik som om det vore en särskild nisch, något som en ”särskild grupp” ska ta sig an så där vart tionde år, för syns skull.

Regional- och landsbygdspolitik har utretts och omformulerats i flera decennier. Jag var själv medförfattare till den regionalpolitiska skriften ”Landet vinner” i början av 90-talet. Redan då var analysen tydlig: Sverige fungerar sämre när makt, jobb och beslut sugs in mot centrum. Sedan dess har vi fått fler utredningar och fler strategier. Men i praktiken styrs politik av ett slags ryggmärgsreflex, där svaret på alla frågor är att centralisera.

I år är det valår och säkert som lärkan om våren kommer politiker att använda ordet landsbygd.

2017 kom den senaste landsbygdskommittén med 75 förslag. Alla partier var ense, och intressant nog slog de fast att alla punkter behövde genomföras för att uppnå önskad effekt. När organisationen Hela Sverige ska leva senare granskade utfallet visade det sig att tre förslag var genomförda. En kulturanalys som resulterade i rapporten ”Kulturens geografi”, och de andra två handlade om att höja nivån för samhällsomfattande tjänster (telefon/internet) och att samordna statens bredbandsarbete. Hur tycker ni att det gick? Anno 2026 kan inte alla hushåll ringa 112.

Att tre av 75 punkter blir genomförda, 32 delvis och 40 inte alls – trots total enighet hos riksdagspartierna, är sinnebilden för systemfel. Det är inte kunskap och underlag som saknas, det är viljan. Ett av de mest uppmärksammade förslagen var att flytta 10 000 statliga jobb från Stockholmsregionen. Jobb som finansieras via våra skattsedlar och med verksamheter som ofta kan utövas var som helst. Debatten som följde handlade inte om fördelar som lägre marknadshyror och trogen arbetskraft, utan om det orimliga med att knyta till sig kompetens. Föreställningen är nämligen att inga människor frivilligt väljer att bo året runt i samma bygder som de gärna tillbringar sina semestrar i. Visst är det märkligt?

Att statliga arbetsplatser finns är viktigt, bland annat för företag, och dessutom ger det mer skatteintäkter till kommunerna. Men vad blev resultatet av beslutet om utlokalisering?

Jo, att de statliga jobben ökade i Stockholm. Riksrevisionens analyser visar dessutom att andelen statliga jobb utanför Stockholms län minskade under åren 2004-2020. Koncentrationen fortsätter, även när alla regeringspartier säger sig vara eniga om motsatsen. Urban norm verkställs med automatik, medan små och medelstora kommuner behandlas som särintressen.

I år är det valår och säkert som lärkan om våren kommer politiker att använda ordet landsbygd. Centerpartiet och Socialdemokraterna har redan börjat turnera. Det är bra att politikerna besöker orter ute i spenaten, men om syftet är att skapa förtroende och inte förakt, måste löften infrias. Det finns kunniga, dedikerade politiker i alla partier, men tyvärr körs de över av sina partikamrater. Intresset för deras kunskaper är kanske lika stort som för att svara på mejl om landsbygdspolitik.

Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi, har visat hur partiers stöd följer ett tydligt stad- och land-mönster. Moderaterna är konsekvent stadsstarka, Miljöpartiet har blivit allt mer stadsberoende och Centerpartiets landsbygdsförankring har försvagats. Socialdemokraterna har haft starkt stöd i glesare kommuner, men politiken har ändå kännetecknats av centralisering och nedläggningar.

Om förändring ska ske, på riktigt, behöver snedfördelningen av resurser och makt beskrivas för vad den är – exploatering och systematiska orättvisor. De kommuner som har högst kommunalskatt i Sverige är samtidigt leverantörer av stora naturtillgångar. En bra start är att börja betala för resurserna. Fungerar det i andra länder så finns inga skäl till att det inte skulle fungera i Sverige. Men det innebär att maktordningen och det kommunala skattetrycket förändras radikalt, något som knappast den breda riksdagsmajoriteten skulle acceptera. En vän till mig fångade det fint: ”Enda gången man vill diskutera orättvisor i Sverige är när det handlar om elpriser.” Så sant. Trots att elpriser i sammanhanget utgör ”en fis i rymden”, är det där intresset och rubrikerna finns.

Texten publicerades ursprungligen i Epoch Times i januari 2026.