Även elever i byskolor platsar i ”Vi i femman”

Jag är rektor för två gymnasieskolor och vi lägger tonvikten vid att agera direkt och arbeta förebyggande. Det lönar sig. I enkätsvar till skolan svarade 100 procent av eleverna att de känner sig trygga. Skolinspektionen ger oss högsta betyg, men vi kämpar i motvind. Vi är dyrare per elev i genomsnitt och vi har inga stordriftsfördelar. Vi är strukturella losers.

Muharrem Demirok, Centerpartiets ledare, satte under riksdagens partiledardebatt fingret på problemet att fördelningspolitiken inte fungerar. Glesbygdsbor betalar de högsta skatterna men storstadsnormen styr hur resurser fördelas. Det är precis som han säger, ett svek som drabbar skola, vård och omsorg i glesbygd, men det innebär inte med automatik att allt är sämre. Där har Demirok fel.

Tunnelseende, enkla förklaringsmodeller och statistik fångar inte hela bilden.

Jag är rektor för en gymnasieskola i ett så kallat socioekonomiskt utsatt område där alla elever känner sig trygga, vilket är en förutsättning för att kunna prestera. På frågan ”Jag känner mig trygg i den skola jag går i nu” svarade två tredjedelar ”stämmer mycket bra” och resten ”stämmer bra” i vår elevenkät med hög svarsfrekvens. Under flera år har 100 procent av våra elever svarat att de är mycket trygga. Hur många skolor i Sverige kan matcha det? I kvalitetsgranskningen som gjordes maj 2024 gav Skolinspektionen oss högsta betyg för undervisning, betyg och bedömning. Kort sagt: Hos oss säger inga lärare upp sig för att de blir hotade och slagna och det beror inte på tur.

Framgången bygger på att all personal vet att de ska ”stämma i bäcken”, agera direkt och arbeta förebyggande. Därför lägger vi mycket tid och energi på gemenskapsbyggande aktiviteter. Forskningen är tydlig. Skolvåld och skolskjutningar har nära nog alltid koppling till mobbning. Mobbning är i sin tur toppen av ett isberg med konflikter och spänningar i en elevgrupp. Därför är ledarskapet i klassrummet också avgörande. Medan andra skolor brottas med skolvåld och lärare som inte orkar vara kvar, har vi byggt en verksamhet som lärarpraktikanter och inhysta lärare ibland beskriver som att ”komma till paradiset”. Det gör oss förstås glada och stolta, men det är verkligen att ta i i överkant. Det finns ingen skola där allt flyter på friktionsfritt, att påstå det är att blunda för en normal skolvardag där vänner blir ovänner, mobbningstendenser pyr och elever mår dåligt och behöver stöd och hjälp. Det är faktiskt vetenskapligt bevisat att i skolor där de tror att mobbning inte finns, har de större problem än i skolor där de ser att det finns. Men vi kämpar i motvind. Vi lever och verkar i kommuner som trots höga skatter ständigt behöver göra nedskärningar. Varje budget ska skolledare försvara och förklara varför vi är dyrare per elev än genomsnittet. Att skolor i glesbygd inte kan få några stordriftsfördelar och att vi har fler yrkesprogram, vilka är betydligt dyrare i drift än teoretiska, är det enkla svaret.

Vi befinner oss i en region där busslinjerna är så begränsade att vi får köpa in vissa turer själva. Vi har inga bussar som går härs och tvärs med jämna mellanrum. Och vi lever i ett land där centralisering är svaret på alla frågor eftersom prislapps- och andra fördelningsmodeller är byggda utifrån storstadsperspektiv. Statistik osynliggör våra behov och statliga schablonbelopp utgår nära nog alltid från antal personer. Vi är strukturella losers! 

I Södra Lapplands gymnasieförbund där jag jobbar, finns skolorna på tre orter. Avståndet mellan två av dem är 20 mil, vilket motsvarar sträckan mellan Stockholm och Örebro. De skolor jag har ansvar för ligger 13 mil från varandra, vilket motsvarar en resa mellan Stockholm och Norrköping, med bil, eftersom vi inte kan kliva på några snabbtåg. 

Att utveckla platsoberoende undervisning, och dela med oss av varandras resurser, är vårt sätt att försöka få kalkylerna att gå ihop. Vi måste ligga i utvecklingens framkant om vi ska finnas kvar och vi måste vara bra för att elever ska tro att det är klokt att välja att stanna. 

Men resurser är bara en del av problemet. Ett annat handlar om attityder och brist på fördjupad forskning. Vad beror det på att skolor i vissa områden generellt presterar sämre än i andra? Eftersom jag själv och mina barn har gått i en liten byskola där elever ofta kommit långt i frågetävlingar som ”Vi i femman”, synar jag statistik och den forskning som hävdar att geografin eller föräldrarnas utbildningsnivå gör oss mindre smarta. Det är de resultaten som Demirok och andra politiker lutar sig mot när de säger att vissa är bättre och smartare än andra.

Vi kämpar både med stora avstånd och den negativa påverkan, pygmalioneffekten, som lägre förväntningar från samhället och ibland också från vårdnadshavare och eleverna själva, har. För om något sägs nog många gånger börjar alla tro att det är sant. 

Tunnelseende, enkla förklaringsmodeller och statistik fångar inte hela bilden. Elever väljer utbildningar utifrån vilka jobb de kan se och anpassar sig till lokala förutsättningar och arbetsmarknadens behov. Varför läsa samhällsprogrammet om du kan få jobb direkt efter fordonsprogrammet? Jag kan berätta att våra yrkesprogram levererar, eleverna får jobb och under utbildningstiden är det inte alls ovanligt att de ligger i topp i nationella yrkestävlingar av olika slag. Vi får ofta problem att hålla kvar eleverna hela utbildningstiden eftersom arbetsgivare ligger på och vill anställa dem. Det är kvalitet, men hur synliggörs och värderas det? Givetvis har vi själva också en viktig läxa att göra. Vi behöver berätta mer om ingenjörerna som gör konstruktionerna och om forskning vid institutioner som Glesbygdsmedicinskt centrum, som följs med stort intresse globalt, eftersom lands- och glesbygd finns i hela världen. 

Så länge politiken fortsätter att basera sina beslut på urbana normer och statistiska genomsnitt, kommer landsbygdens skolor aldrig att få de förutsättningar vi förtjänar. Tage Danielsson beskrev det så bra. ”Synen är noll på de långa distanserna, på nära håll finns de många nyanserna.” Vi behöver en fördelningspolitik som utgår från att behov och utmaningar är olika. Våra skolors devis är: ”Vi gör varandra bra.” Den är knyckt, men vi tillämpar den filosofin på alla vi möter, även beslutsfattare, forskare och byråkrater. Så välkommen!

Texten publicerades ursprungligen i Epoch times, februari 2025