Att ”satsa på skolan” innebär ofta nedskärningar
Finns det någon organisation som utsätts för lika mycket tyckande som skolan? Jag tvivlar. Vetenskapliga studier visar tydligt att när skolor får tilltro presterar eleverna bättre. Men hur ska det gå till? Förra året valde 98 procent av kommunerna att skära ner på skolan. Studieresultat beror inte på hur stor en skola är, utan på förutsättningar och attityder.
Skolans verksamhet har i århundraden utsatts för maktkamper, egenintressen och ideologiskt styrda beslut. Gustav Vasa använde sin makt, både ekonomiskt och politiskt, för att utbilda statliga ämbetsmän. Karl IX tyckte att skolan var för dyr och införde undervisningsplikt för kyrkans ämbetsmän. Historikern Pontus Folkessons beskrivning av skoldebatten får mig att le igenkännande: ”Precis som dagens riksdagsdebatter om skolors organisation, med ständigt nya skolreformförslag, präglades 1600-talet av maktkamper.”
Bristen på ansvar blir som allra tydligast när politiker skyller på varandra i stället för att idka självrannsakan.
Redan under 1700-talet fick vårdnadshavarna ett ansvar för att barnen skulle lära sig läsa. Bygdeföreningar byggde skolor, och trots att barnen behövdes som arbetskraft på gårdarna, fanns respekt för skolan som institution och lärares kunnande. I dag ser vi det motsatta. Skolan har blivit ett slagträ i den politiska debatten och ansvaret för sjunkande resultat läggs på personalen. Bristen på ansvar blir som allra tydligast när politiker skyller på varandra i stället för att idka självrannsakan, och när vårdnadshavare indignerat vill överlämna uppfostran till skolan.
Pengar är givetvis inte svaret på alla frågor, men har alltid legat bakom reformer. Kvinnors inträde i skolan är ett exempel.
”Om manliga lärare skulle användas i småskolor, skulle kostnaderna uppgå till enorma summor”, var retoriken riksdagsmannen P.A. Siljeström använde. Utbildade lärare var i sin tur förutsättningen för att få statsbidrag.
Kommunaliseringen av skolan är ett annat exempel. Ekonomen Erik Lakomaas studie visade att den reformen ledde till att kommunerna började jämföra sig med varandra. Numera ivrigt påhejade av SKR, vill jag tillägga, vilket lett till att små skolor, särskilt i lands- och glesbygd, anses vara för dyra. SKR:s modeller leder alltid till centralisering. För föräldrar och barn som bor i glesa bygder existerar inte något fritt skolval; där står valet mellan att låta sexåringar åka buss i timmar eller flytta.
Sommarvärden i P1, Linnea Lindquist, som gillar att djupdyka i statistik, kommunala skolbudgetar och utredningar, beskrev problematiken väl:
”95,6 procent av kommunerna skär ner i skolan. Förra året var det 98 procent. I de flesta budgetarna – från Ystad till Kiruna – står det att vi kan arbeta mer effektivt, smartare och snabbare. Med hjälp av digitalisering kan vi dessutom bli billigare. Hela den här idén kommer från New Public Management, som innebär att man tänker att man kan styra välfärden utifrån samma principer som tillverkningsindustrin.”
Lindquist beskriver också hur nedskärningar kamoufleras genom så kallade särskilda satsningar. ”Om exempelvis en kommun ska skära ner med 25 miljoner, så kan de samtidigt göra en politisk satsning på, låt oss säga, språkutveckling. Den kanske är på 4,5 miljoner. Om inte journalisten har läst budgeten innan intervjun finns det stor risk att nyheten sväljs med hull och hår. Men ärligt talat hjälper det föga att superstressade lärare får en föreläsning om språkutveckling, när specialläraren som ska hjälpa eleverna sägs upp.”
I en ledare i SvD hävdar professor emerita Inger Enkvist, som även är krönikör här på Epoch Times, att pengarna inte är problemet för skolan, utan politiken. I Epoch Times podd ”Gröning & Blomgren utanför” utvecklar hon sitt resonemang om hur kunskap blivit underordnat andra intressen. Hennes budskap är att det började gå snett när grundskolan infördes, trots professionernas uttryckliga protester. Att politiker slutat lyssna på professionerna, särskilt dem som är verksamhetsnära, är bekymmersamt. Och när utredningar har ideologiska och ekonomiska förtecken går det inte att lita på dem. Forskning är till sin natur avgränsad. Utredare missar därför pinsamt ofta lands- och glesbygdsperspektiven och de politiska besluten blir därefter.
Jag undrar: Finns det någon annan organisation i samhället som ständigt utsätts för tyckande och allehanda propåer i lika hög utsträckning som skolan? Jag tvivlar.
Som ledare med erfarenhet från olika organisationer kan jag se att skolvärlden numera präglas av osäkerhet och rädsla för att ”göra fel”. Det borde vara tvärtom, eftersom modet att våga pröva och misslyckas är vägen till att göra rätt, och det som skapar förståelsen för nyttan av att göra rätt.
Internationella studier, bland annat av Hoy och Miskel, visar tydligt att om skolan får omvärldens och vårdnadshavarnas tilltro så presterar eleverna bättre. Det kompenserar till och med för socioekonomiska strukturer. Studieresultat beror med andra ord inte på hur stor en skola är utan på förutsättningar som exempelvis politisk styrning, och hur attityderna ser ut i dess vidaste bemärkelse. Där har vi grundproblemet.
Det skolväsendet behöver mest av allt är stabilitet, tydliga ramar och rätt förutsättningar. I dag lämnar skolledare sina uppdrag, och vi vet att skolans målstyrning fungerar illa. För vissa elever med autism och adhd som stannar hemma handlar det om överlevnad. Men så länge jakten på syndabockar blir det viktiga får vi de studieresultat som besluten förtjänar. Skyll inte på lärare och elever.
Texten har tidigare publicerats i Epoch times, september 2024
