Konsten att slippa ta ansvar

När vi slutar använda vårt eget omdöme och följer utan att ifrågasätta motverkar det ansvarstagande. Vi är infösta i ett system där regler och kontroll styr verksamheter. Folkligt engagemang tigs ihjäl eller förlöjligas eftersom det kan utmana den egna politiska karriären. Att ta politiskt ansvar har blivit likställt med att vara lojal mot majoriteten.

Vi lever i en tid då det verkar vara viktigare att friskriva sig från ansvar, än att ta det. En svetsare på ett kärnkraftverk berättade om rigorösa säkerhetsbestämmelser. Alla regler och uppdragsbeskrivningar skulle följas till punkt och pricka. Vid ett tillfälle skulle en skarv i ett rör, som såg helt intakt ut, svetsas om. Svetsaren gjorde naturligtvis det men såg i samma veva att det alldeles bredvid fanns ett annat rör som lindats med silvertejp. Svetsaren frågade då om inte det skulle lagas också, men fick nej. Att laga det utan uppdragsbeskrivning skulle sannolikt ha lett till att han förlorat jobbet.

Vi måste på allvar börja ställa oss frågan hur ansvar ska utkrävas och vad det innebär.

Det här är en av alla berättelser som visar byråkratins brist på tillit till yrkeskunskaper och som faktiskt också leder till brist på ansvar. Samhällets behov av säkerhet och kontroll gör att vi blint följer styrdokument, eftersom ingen då kan anklaga oss för att göra fel. Att det kan finnas brister i uppdragen, blir ”någon annans” ansvar. Det är en oroande utveckling.

Bo Rothstein, professor i statsvetenskap, har beskrivit att ökad byråkrati kan skapa ansvarsförskjutning där ingen längre behöver tänka själv. När regler och kontroll ersätter ansvar, bygger systemet på misstro och föreställningar om att människor inte kan eller bör tänka själva. Till slut blir det en självuppfyllande profetia – ju mer vi styrs av regler, desto mindre ansvar tar vi själva. Inte minst märks det på den nya allmänna produktsäkerhetsförordningen, GSPR, där leverantörer ska försäkra sig om att deras produkter är säkra. Tanken är i grunden god. EU har förstås tagit lärdom av USA där människor tycks kunna stämma alla för allt och tjäna bra på det. Men jag tycker ändå att det börjar gå för långt, när det gäller byråkrati och formuleringskonst som ingen till sist kommer att orka läsa. Vad är nästa steg? Kommer Husqvarna att behöva skriva ”tugga inte på motorsågen” för att vi konsumenter ska fatta?

När vi slutar använda vårt eget omdöme blir vi som Pavlovs hundar. Reagerar i stället för att tänka, följer utan att ifrågasätta och blir fogliga i system som motverkar spontant ansvarstagande. ”Det bästa sättet att slippa kritik är att inte göra något” brukade de skämtsamt säga i min by, när någon gnällde. Nu har det blivit normen. ”Gör ingenting om du inte med säkerhet kan friskriva dig allt ansvar.”

För flera år sedan fick jag ett uppdrag av Vägverket och Hela Sverige ska leva, där målet var att lokala utvecklingsgrupper och tjänstepersoner gemensamt skulle ta fram handlingsplaner för att få ”mer väg för pengarna”. Upprinnelsen till projektet var att ett sådant samarbete i Småland lett till att de kunnat rusta upp dubbelt så mycket landsbygdsväg för de avsatta pengarna. Det lokala gruppernas detaljkunskaper om murkna telefonstolpar och kontakter med markägare, förenklade och effektiviserade processerna, både tidsmässigt och ekonomiskt. När byråkrater och lokala eldsjälar slog ihop sina kloka huvuden systematiskt, gav det extremt goda resultat. Alla förstod det, men projektets otraditionella arbetssätt väckte ändå oro bland tjänstepersoner. Var det verkligen okej att utnyttja lokala eldsjälar? Kunde det inte upplevas som orättvist? De funderingarna ledde till handlingsförlamning. Arbetssättet som var effektivt, blev aldrig standardiserat och implementerat fullt ut. Det var tryggast så. Och jag gissar att inga tjänstemän låg vakna på nätterna och funderade över hur rättvist ett system egentligen var, som ledde till att oändligt många mil av undermåliga landsbygdsvägar inte fick några förbättringar alls.

Nobelpristagaren Elinor Ostroms forskning har visat att människor som får ansvar ofta skapar bättre lösningar än centralstyrda byråkratier. Min bild är tyvärr att lokalt engagemang ofta betraktas som besvärande av lokala och regionala politiker som ”hjärntvättats” av storstadsmajoriteterna i de egna partierna. När lokala eldsjälar trycker på slutar ofta våra kommunala och regionala politiker att lyssna. Engagemang tigs ihjäl eller förlöjligas eftersom det kan utmana den egna politiska karriären. Att ta politiskt ansvar blir likställt med att vara lojal mot majoriteten. Fungerande lösningar och nytänkande väljs bort medan system som premierar passivitet och likformighet blir kvar.

Ett intressant exempel på lokalt engagemang pågår just nu i Sollefteå. Där utmanade lokalbefolkningen sina nuvarande politiska makthavare i regionen genom att på bred front bli medlemmar i Centerpartiet, tvinga fram en extrastämma och påverka partiets linje i frågan om nedläggning av akutvård på lasarettet. Initiativet har av vissa medier beskrivits som en ”kupp” snarare än som ett uttryck för demokratiskt ansvarstagande. Medlemstillströmingen och den demokratiska processen blev ett problem. Och jag undrar, för vem?

Människors engagemang ska kunna påverka partier och politik. Det är det som kännetecknar demokratier. För vem vill egentligen ha en samhällsordning där en liten klick förbehåller sig att ostört ha all makt?

Forskaren Nils Brunsson beskriver i ”The Organization of Hypocrisy” hur organisationer ofta säger en sak men gör en annan. Ett bra exempel på det är statens sätt att hantera våra pensionspengar. Medan vanliga småsparare uppmanas att inte lägga alla ägg i samma korg, visar bokslutet från AP-fonderna att sex miljarder kronor förlorats på Northvolt-investeringarna. Ingen ansvarig vill kommentera saken och frågan faller platt.

Vi måste på allvar börja ställa oss frågan hur ansvar ska utkrävas och vad de innebär. Handlar det om att lojalt följa regler utan att fundera på om de är rimliga? Är det att engagera sig politiskt, eller att lydigt och lojalt hålla tyst? Hur vill vi ha det?

Texten har tidigare publicerats i Epoch times, februari 2025