Att våga gå mot strömmen är att stå upp för demokratin

Märkligt nog är att det är samma flockbeteende som styr oss i dag 2025 som på stenåldern. Att följa med strömmen tycks ligga i generna, trots att vi drabbas av ogenomtänkta politiska beslut som skadar samhället. Demokratins grund är att olika åsikter ska brytas för att ifrågasätta och stoppa dåliga beslut. Men de som inte håller med majoriteten ses som bromsklossar och fryses ut.

Bara döda fiskar följer med strömmen.” Talesättet beskriver den kraft som krävs för att tänka själv och våga gå mot strömmen. På stenåldern var flocken ett sätt att överleva verkliga hot som den sabeltandade tigern. I dag visar sig rädslan för utanförskap i att vi söker oss till likasinnade på sociala medier, i föreningar och på jobbet. Vi följer drev med stor uppmärksamhet och är lika reaktiva nu som stenåldersmänniskorna var. Politik är en sinnebild för just det.

Politiker har fabricerat argument och de har gett löften som de sedan svikit i över tio års tid.

Ett tydligt exempel i närtid är beslutet att gå med i Nato. Det var inget medborgarna röstade om. Tvärtom. De partier som ville gå med i försvarsalliansen, L, KD och M, fick tillsammans mindre än en tredjedel av rösterna i riksdagsvalet. Rysslands invasion av Ukraina satte allt på sin spets. Plötsligt blev det nästan tabu att diskutera den enorma förändringen som ett Natomedlemskap skulle innebära för försvarspolitik, självbestämmande, vår trovärdighet som fredsmäklare och för frågan om kärnvapen i alliansen. Rädsla, inte demokrati, styrde beslutsprocessen. Enligt Lissabonfördraget ska EU:s medlemsstater skydda varandra med alla ”till buds stående medel” om någon blir utsatt för angrepp. Varför denna brådska? Om medborgarna fått en chans att vara delaktiga hade beslutet kanske blivit detsamma, men tänk om de sagt nej.

Historiskt har nejsägare nära nog alltid mötts av misstro. Winston Churchill förlöjligades när han tidigt varnade för Adolf Hitler och nazismens framfart. Hans kritiska hållning och mod att gå emot strömmen visade sig senare vara nyckeln till att mobilisera motståndet mot Tyskland. Rosa Parks utmanade makt och samhällsordning när hon vägrade ge upp sin plats på bussen i Montgomery och blev en katalysator för medborgarrättsrörelsen i USA.

Redan på 1800-talet visade Tocquevilles studier att ett starkt lokalt engagemang och aktiva medborgarnätverk var avgörande för att stärka demokratin och motverka centralisering. ”Demokrati ger inte människor den skickligaste regeringen, men den skapar vad de skickligaste regeringarna inte kan ge: lika villkor som förbereder varje medborgare för att delta i det offentliga livet.”

Nutida forskare som norske Johan Galtung såg lokala nätverk som grunden till hållbar fred och svenskar som Bo Rothstein och Lindberg har visat att socialt kapital och tillit mellan medborgare är avgörande för ett välfungerande samhälle. Lokalt engagemang innebär visserligen ofta motstånd, men det stärker demokrati och samhällsutveckling.

Ett av de mest inspirerande exemplen på nejsägare i Sverige är BB-ockupationen i Sollefteå. Sedan 2015 har lokala eldsjälar protesterat mot försämringar av sjukvården. Kampen började när regionens politiker presenterade ett förslag på nedläggningen av akut kirurgi och ortopedi i Sollefteå, som också skulle leda till en nedläggning av BB. Målet var kraftfulla nedskärningar, med metoden centralisering, vilket innebar att 19 länsklinikchefer och administrativ personal tillsattes. Besluten som skulle ge en besparing på 250 miljoner ledde i stället till en fördyring på 300 miljoner!

Nils-Gunnar Molin, som varit ekonomichef och landstingsrevisor i 35 år, är en av eldsjälarna som varit med ända från början.

– Jag tror inte att politiker i gemen är korkade, men de beter sig korkat. De följer den lilla klick som sitter i toppen, hur illa det än stämmer överens med dem som de ska företräda.

När BB-ockupationen började var medier och partiledare på besök. Sedan blev det tyst. Märkligt tyst med tanke på hur länge kampen pågått och att det som aktivisterna förutspått visat sig vara rätt. De har räknat rätt när de ifrågasatt beslutsfattarnas kalkyler. Ockupanternas farhågor har också bekräftats. Kvinnor har fött barn i bilar och flera dödsfall, som troligen hade kunnat förhindras, har skett. Inspektionen för vård och omsorg, Ivo, har också styrkt det som kan tyckas vara självklart: att det behövs kompetens för att bedöma och åtgärda kirurgiska åkommor.

– Politiker har fabricerat argument och de har gett löften som de sedan svikit i över tio års tid. Det här är inte bara en vårdkris utan även en kris för demokratin, säger Nils-Gunnar Molin.

Molin, som själv varit aktiv inom partipolitiken, ser numera sitt eget partis agerande som odemokratiskt eftersom engagemanget innebar omutlig enighet.

– En medlem måste ha rätt att själv bilda sig en uppfattning och ta ställning för det, men det blir omöjligt att företräda det lokala perspektivet när vi ska skriva på överenskommelser som innebär det motsatta.

Sollefteåborna har varit extremt uthålliga, kampen närmar sig tio år. Forskning visar att politiska partier värjer sig mot lokala initiativ om de inte gynnar den nationella politiska agendan. Där lyfts också fram att lokalt engagemang handlar om att höras och påverka och när det ignoreras eller osynliggörs försvinner förtroendet för det demokratiska systemet.

BB-ockupanterna i Sollefteå utgör sinnebilden för allt detta. De för kampen mot centralisering och för en mer levande demokrati. För allas bästa hoppas jag att de håller ut och vinner.

I en tid av polariserad debatt, flockbeteende och rädsla för att sticka ut, är nej-sägarna viktigare än någonsin. De utmanar oss att tänka själva, ifrågasätta dåliga lösningar och våga gå mot strömmen. Gandhi lär ha sagt: ”Först ignorerar de dig, sedan förlöjligar de dig, sedan bekämpar de dig och till sist vinner du.”

Texten publicerades ursprungligen i Epoch times, januari 2025