Allt elände är lantisarnas fel!

Ordet glesbygd används ofta i valanalyser och målar då upp en bild av bygder fyllda av outbildade väljare som inte har vett nog att rösta rätt. Slutsatserna blir direkt felaktiga när statsvetare och journalister genar i kurvorna. En travesti på Grotescos ”Det är bögarnas fel” skulle kunna vara ”Det är lantisarna fel”, men frågan är hur många som skulle inse det komiska och skratta?

När jag utbildade mig till journalist valde jag att analysera hur ordet glesbygd användes av medier i samband med riksdagsvalet 2002 och folkomröstningen om EMU 2003. Bilden blev oerhört tydlig. Ordet glesbygd är en oerhört stark politisk markör. Trots att jag vet att det är så, blev jag mycket förvånad när ordet glesbygd även användes i svenska medier för att ringa in Trumps väljare och var han kunde ta hem segern. I valet 2024 vann Donald Trump över Kamala Harris med 290 elektorsröster mot Harris 248. Även om Trump hade vunnit alla röster i alla landsbygdsområden, hade det inte varit tillräckligt för att överträffa stödet i städer och förorter. Republikaner har historiskt sett haft större stöd än demokrater på landsbygden men ingen ”swing state” hade kunnat vinnas enbart med stöd från dem, i ett land där 80 procent av befolkningen bor i städer och större tätorter. Samma sak gäller i Sverige. Våra fyra största städer, Stockholm, Göteborg, Malmö och Uppsala, har tillsammans så många mandat att de kan få egen majoritet i riksdagen. Lägger vi till var de andra ledamöterna och regeringen bor, får städer oproportionerligt stor påverkan på politiken. Stadsbornas världsbild styr både politik och journalistisk retorik, inte nödvändigtvis av ovilja, utan av okunskap och för att det parlamentariska systemet ser ut som det gör.

Som politiskt intresserad glesbygdsbo är jag urless på alla förklaringsmodeller som framställs som sanningar.

Symboliskt nog finns ingen entydig definition för glesbygd, men enligt SCB bor 13 procent i Sverige på landsbygden och av dem några procent i glesbygd.

I USA bor cirka 20 procent på landsbygden och av dem uppskattningsvis 5–7 procent i det vi kallar glesbygd. Så det spelar faktiskt ingen avgörande roll hur de som bor i glesbygd i Sverige eller USA röstar. Det intressanta är med andra ord inte antalet väljare – utan ordvalet. En studie från Harvard University, Rural Voter Disconnection (2020), visade att människor på landsbygden i både Europa och USA ofta känner att deras behov och röster ignoreras. Samtidigt är representationen av landsbygdsbor i politiska församlingar, som Sveriges riksdag och USA:s kongress, extremt låg. Vi borde därför ta oss en rejäl funderare på om det parlamentariska systemet fungerar. Som politiskt intresserad väljare och glesbygdsbo är jag urless på alla förklaringsmodeller som framställs som självklara sanningar utan mer djupgående analyser. Att vi inte röstar, eller röstar på sätt som inte överensstämmer med stadsnormen, förklaras med att vi saknar högskolepoäng eller uttrycker missnöje. Glesbygdsbor framställs som avvikande och problematiska. Tyvärr stannar analyserna där.

Mellan valen har jag försökt dra mitt strå till stacken för en förändring genom att svara på otaliga medborgarenkäter från Göteborgs universitet. I det sista kommentarsfältet brukar jag påpeka att vissa frågor inte alls stämmer med den verklighet som jag lever i som glesbygdsbo. Än så länge har jag inte sett någon som helst effekt av det. Vilket är synd, för forskning skulle kunna ha större betydelse för demokrati och politik. Frågan är: Hur hamnade vi här?

När jag gjorde egna analyser av mediernas användning av ordet glesbygd för snart 20 år sedan, stod det klart att föraktet och ilskan blev särskilt tydlig efter svenska folkets nej till EMU. På mer än en ledarsida beskrevs just glesbygdsbor som bovarna till resultatet. En ledarartikel skriven av den nu bortgångne Göran Skytte utgör ett bra exempel och kan summeras med orden: ”Ja, röstade man i städer och orter med framtidstro. Nej i Norrlands inland.” Det behövs ingen större matematisk förmåga för att se att den ekvationen inte går ihop. Ändå var han inte ensam om den slutsatsen. Vart tog journalistikens ledord ”sant och relevant” vägen? I USA har samma typ av språk använts för att beskriva Trumps väljarbas. Det här är ett problem både för journalistik och demokrati. Människors röster borde aldrig tolkas som irrationella eller okunniga, hur provocerande de än må vara. Det borde väcka nyfikenhet och en vilja att förstå i stället för att okritiskt köpa den ena floskeln efter den andra.

I glesbygd finns fantastiska livsmiljöer som många människor drömmer om och väljer, om inte alltid, så i alla fall när de har semester. Pratet om knäppskallar och vilka som är smartast är nonsens när vi vidgar perspektiven, och skulle klassas som diskriminering om det riktats mot andra grupper. Att välja våra ord klokt är viktigt. Humorgruppen Grotesco har med sin politiska träffsäkerhet säkert redan fattat att det varken är bögarnas eller lantisarnas fel att världspolitiken ser ut som den gör. Undrar när den polletten trillar ner hos andra?

Texten har tidigare publicerats i Epoch times, december 2024