Ingen är immun mot fanatism

Min mamma brukade säga: “Alla blir salig på sin tro.” Ju äldre jag blir desto mer inser jag hur kloka de orden var – och hur skrämmande.

Jag växte upp på en liten bondgård i södra Lapplands inland. Det var fattigt, men det var inte inskränkt. Min farmor och farfar bodde på övervåningen i samma hus som min familj. På gården fanns förutom djur en verkstad med legotillverkning av svetsar som min farbror konstruerat. Min farmor, som var född år 1890, var utbildad småskollärarinna och min pappa var den första som tog in andra raser än fjällkor i sin besättning.

För att det skulle bli enkelt för min farbror att resa mellan Timrå och filialen i Latikberg “fixade” vi ett litet ”flygfält” bakom huset så att han kunde landa med sin Cessna. Det var förmodligen ingenting Luftfartsverket skulle ha godkänt, men lösningen fungerade för oss.

Att läsa, räkna, tänka, lösa problem och framför allt arbeta hårt var viktigt i min familj.

Eftersom farmor hade en särskild status blev det också en smärre chock att i vuxen ålder möta föreställningar som helt oblygt beskrev glesbygdsbor som ointelligenta bakåtsträvare och att utveckling var något som bara skedde i städer. Jag gick gymnasiet i Umeå, jag har två akademiska examina, men ag har alltid längtat hem till glesbygden. Det är där jag upplever att jag utvecklas och det är där jag ständigt möter oliktänkande människor. Att försöka förstå och inte utgå från att alla som tycker annorlunda är idioter är väldigt lärorikt.

För ett tag sedan skrev jag ett inlägg på Facebook om kvinnors rösträtt och utvecklingen i Afghanistan och Iran. Det började med orden: ”Visste du att afghanska kvinnor fick rösträtt redan 1919? Det var samma år som Sveriges riksdag beslutade att kvinnor i Sverige skulle få rösträtt, ett år före USA och över femtio år före att kvinnor i Schweiz fick den rättigheten.”

I inlägget beskrev jag kort det som hänt sedan dess och hur en negativ spiral ofta startar i det tysta och hur vi ofta inte ser det som är på väg att hända, förrän det är för sent. 

Givetvis förstod jag att diskussionerna skulle handla om religion. Det gjorde de också, men inte bara.

I kommentarsfältet dök berättelser upp  om Teheran före revolutionen. Någon berättade om baptister som drev kvinnors rösträtt långt innan det svenska samhället var moget för samma tanke. En person berättade om sin pappa, som befann sig i Iran precis när revolutionen hände.
Och ju mer jag läste desto tydligare blev frågan om fanatism. Eller som mamman uttryckte det, hur alla kan bli fullständigt  “saliga på sin tro.”

Det här är vad jag ser.  
Högern ser fanatismen hos vänstern. Vänstern ser den hos högern.
Troende ser den hos ateister. Ateister ser den hos troende.
Akademiker ser den hos de outbildade. De outbildade ser den hos akademikerna.

Men historien visar med extrem tydlighet att ingen grupp är immun. Tvärtom!

Hur kommer det sig att människor kan bli så förälskade i sina egna förklaringsmodeller att det blir blinda för det som då faller utanför den?

Historien upprepar sig dess värre gång på gång. Inte för att människor saknar kunskap, utan för att de är så tvärsäkra på att de redan förstått – allt som behöver förstås!

Det går alltid att hitta stöd för det man redan tror

Nazityskland var inte ett land utan akademiker. Josef Mengele var läkare. Rasbiologin i Sverige utvecklades inte av okunniga människor. Skallmätningar av samer genomfördes exempelvis i vetenskapens namn. 

På samma sätt som människor har använt Koranen för att motivera förtryck har människor hänvisat till Bibeln för att försvara kvinnors underordning eller fördöma homosexualitet. Men det är bara en sida av sanningen. Många kristna har kämpat och gör det fortfarande för demokrati och alla människors lika värde.

Det var därför jag alltid uppskattat ärkebiskopen K.G. Hammar. När Elisabeth Sandlund, dåvarande chefredaktör för den kristna tidningen Dagen, konstaterade att hon inte kunde hitta något bibelord som stödde samkönade äktenskap svarade Hammar:

”Nej, men du hittar desto fler bibelord som stöder tanken att kvinnor ska hålla tyst. Så var försiktig med Bibeln.”

Det var ett elegant sätt att påminna oss om hur lätt det är att hitta stöd för det som vi redan bestämt oss för att tro.

Operasångaren Rickard Söderberg gjorde något liknande när han med humor och allvar skrev. “Jag vill sälja min dotter som slav – vad anser prästerskapet om det?”

Syftet var inte att håna kristendomen utan att visa hur märkligt det blir när vissa bibelverser tas bokstavligt medan andra ignoreras.

Den islamiska fundamentalismen är brutal. Kvinnor i Iran riskerar fängelse, misshandel och i vissa fall livet för rätten att själva bestämma över sina liv. Talibanerna förbjuder flickor att gå i skolan. Ändå fortsätter människor att göra motstånd. Kvinnor i Iran, flickor i Afghanistan och människor i hela den muslimska världen utmanar de tolkningar som används för att begränsa deras frihet. Alla protesterar inte öppet. Många flyr.

Historien är full av människor som lämnat sina hem därför att de inte stått ut med religiöst eller politiskt förtryck. Svenska frikyrkliga emigrerade för att få religionsfrihet. Judar flydde Europa. Iranier flydde revolutionen. Afghaner flyr talibanerna. Fanatismen möter nästan alltid motstånd. Men den leder också ofta till att människor röstar med fötterna.

När den egna förklaringsmodellen blir den enda sanningen

På ett harmlösare plan känner jag igen samma mekanism från debatten om landsbygd och stad. Under många år har jag mött förklaringsmodeller där glesbygd likställs med avveckling och städer med utveckling. Inte minst under valvakorna vart fjärde år blir svaret på varför vi röstar som vi gör sällan representation eller erfarenheter, utan att vi är lågutbildade.

För mig stämmer inte den bilden. Jag har arbetat på en nyhetsredaktion i en större stad och saknat inspiration. Energi, perspektiv och nya tankar har jag hämtat i min hembygd. Det är där jag mött människor som utmanat mina egna föreställningar och fått mig att tänka ett varv till.

Oliktänkande skrämmer inte mig. Tvärtom. De får mig att tänka en vända till och det är då jag lär mig som allra mest. Det som oroar mig är något helt annat.

Tvärsäkerheten och korskalligheten som finns där under – när den egna förklaringsmodellen blir den enda som gäller. Det är där och då fanatism börjar.