Jag är känslig för intryck. Borde inte se våldsammare filmer än Bröderna Lejonhjärta, men verkligheten är ofta än värre än uppdiktade vidrigheter. Igår såg jag barn som grät och ropade efter sin pappa vid den mexikanska gränsen. Varje dag drabbas barn av vuxnas oförmåga att lösa konflikter.
Dessvärre finns verkliga mardrömmar som vi inte kan vifta bort. Vi kan välja att blunda, men gör vi det nog länge, finns risken att vi och våra hjärnor börjar hitta på ”rationella förklaringar” till att saker som är åt h-vete ändå är rimliga och rätta. Vi gör så för att kunna stå ut med oss själva.
Att blunda för orättvisor leder till att vi till sist inte står ut med oss själva
Rädsla är ibland befogad och viktig. Den skyddar oss från faror, men det ska inte vara ett sinnestillstånd som råder 24 timmar om dygnet. Då har något gått helt fel. Om vi dessutom börjar bygga våra samhällen och göra våra val utifrån rädsla, istället för att konstruktivt bygga den framtid som vi vill ha. Då är risken påtaglig att vi, utan att tänka efter, bygger det samhälle vi inte vill ha! Det är helt enkelt korkat.
Att bygga land utifrån rädsla är korkat. Det ska byggas med hjärta, hjärna, händer – och fötter.
I praktiken behöver vi använda hjärna och hjärta för tänkande och medmänsklighet. Händer för att skapa och fötter för att välja åt vilket håll vi vill gå. Att rösta med fötterna är att gå din egen väg. Men använd för Guds skull också hjärta och hjärna!
Föreläsning av Hans Rosling om barndödlighet, med mera, TED.