Tillfälligheter skapar ofta intressanta möten. I fredags fick jag frågan om jag kunde erbjuda nattlogi åt två vandrare. ”De har vandrat i 4,5 år, är trevliga och talar bra engelska” Sagt och gjort.
Jag är verkligen intresserad av det ”udda”. Och ju mer jag utmanat min egen världsbild, desto mer har jag insett hur fullproppad jag är med förutfattade meningar. Dess värre var det här mötet inget undantag. Heiko och Franz hinner knappt innanför dörren förrän jag ömsom känner mig provocerad och ömsom fascinerad över att två fullt friska män väljer att vandra istället för att arbeta. Efter den 4,5 timmes länga färden till Latikberg bjuder jag förstås på fika. Sedan tackar de för sig och börjar jobba. Heiko med bildredigering och Franz med texter.
Just nu skriver de en barnbok, men över tid har de gjort massor med uppdrag. Bland annat tillbringat dagar och nätter med uteliggare. De kallar sig för extremjournalister och äventyrare. De tillhör en Franciskankyrka och går för alla som inte kan gå, för att få in sponsorpengar till viktiga projekt och för att vara i kontakt med naturen.
Under färden har de kommit fram till att det mest provocerande en människa kan göra är att arbeta utan att ta betalt.
Att jobba utan att ta betalt är det mest provocerande en människa kan göra
Under kvällen får jag ta del av fler reflektioner:
– Om du ska bo på ett ålderdomshem någon gång, så hoppas jag att du får göra det i Frankrike, säger Franz. Han berättar målande om hur lång tid de boende och personalen tillbringar tillsammans vid det stora, långa, gemensamma middagsbordet. Alla äter tillsammans och tillställningen liknar mer ett restaurangbesök än servering på ett äldreboende.
I varje land undersöker de varuutbud och vilka tillsatser som finns i maten.
– Sverige, Norge och Storbritannien är nog de länder som via livsmedel producerar mest sjukdom, säger Heiko och jag håller på att dratta av stolen. Hur f-n är det möjligt?
Ni tillsätter socker i allting och massor med glutamat.
Men vi har ju förbjudit glutamat, det kan inte stämma säger jag och tänker att där har de sannerligen fel.
Era livsmedel producerar sjukdom
Då drar de på munnen och Heiko säger: Dess värre har ni massor i maten, men det kan ha typ åtta olika namn på etiketten. Tillsammans skulle de komma upp i för höga nivåer, men vart och ett hamnar ju inte där.
Jag vet inte vad som är rätt eller fel. Det skulle kunnat vara två fanatiker somt talat, men medan vi pratar så mumsar vi i oss fläskkarré, bröd och grönsaker. De är allätare, men undviker sötsaker och dricker inte alkohol. De är iakttagare och utforskare. Tillit har lett dem vidare under vandringarna, jämnmod har de fått via insikten att det sällan lönar sig att bli förbannad. Gneta på, pröva igen, försök att hitta en framkomlig väg. Så tolkar jag deras strategi, både när det gäller vägvalen i det yttre och i det inre.
Det enkla kan sannerligen vara det svåra. Men jag väljer, i alla fall för en stund, att inte reta upp mig på just det.
Inez Abrahamzon
Publicerad juni 2018
Heiko och Franz hemsida.
Vet inte om Franz bytt namn eller om han även heter Tobias. Det är i alla fall samma person som på hemsidan heter Tobias. 🙂