Publicerad den 1 kommentar

Ministrar axla ert ansvar för plogning av vägar

Ministrar behöver också plogade vägar för att de uppdrag som deras departement är ytterst ansvariga för ska kunna utföras. Trafikverkets upphandlingsregler behöver ändras så att vägar blir plogade

Även om november varit ovanligt grå och slaskig, vet vi att snöoväder kommer. Trafikverkets bestämmelser som fördyrar, försenar och i vissa fall helt omöjliggör att enskilda väger plogas har visserligen börjat lyftas i lokala medier, men inte mer än som en krusidull vid sidan av allt det andra. Att enskilda vägföreningar redan har eller kommer att få stora bekymmer att hålla uppe vägstandard och farbarhet på ett vägnät som är nära nog lika stort som det samlade statliga vägnätet, är tydligen av lägre intresse för riket än twitterinlägg från andra sidan Atlanten.

Medan journalister, opinionsbildare och politiker lägger sina pannor i djupa veck och analyserar för- och nackdelar med svensk blockpolitik, maktfördelningen i USA:s senat och kongress, faller servicen i glesbygden fullständigt samman. Tyst och knappt märkbart. Budskapet är övertydligt – ingen bryr sig.

Ett problem som uppstår vid enstaka tillfällen

Inte ens infrastrukturminister Tomas Eneroth. Den 12 februari 2018 svarade han så här apropå plogning:
”Det är inte regeringsbeslut eller regeländringar som krävs för att lösa de problem som förekommer. Det handlar här snarare om att hitta en för framför allt norra Sverige smidig lösning på ett problem som uppstår vid några tillfällen. Det handlar i grunden om vilket ansvar de aktörer som har ansvar för att lösa denna fråga tar, oavsett om det handlar om entreprenörerna, Trafikverket eller de enskilda väghållarna. Jag kommer fortsatt att följa frågan och förutsätter att alla tar sitt ansvar.”

För ministerns kännedom kan jag berätta att entreprenörer har löst problemet genom att inte lägga några anbud alls, eller genom att köra förbi de enskilda vägarna för att eventuellt komma tillbaka när de andra vägarna är klara. Trafikverket har så vitt jag vet inte gett några tips och råd till vägföreningarna och inte heller synkroniserat några upphandlingar. De kör på som förut. Ansvaret verkar nu helt och hållet ligga hos oss som bor efter enskilda vägar. Och jag undrar, på vilket sätt förväntas vi ”lösa denna fråga”? Vi gör det gärna, men behöver då få ett regeringsmandat i ryggen.

Ministerstyre blandas ihop med att inte styra alls – av alla regeringar

För det här omfattar långt mycket mer än plogning. Det handlar infrastruktur som säkrar att massor av människor ska ta sig i tid till jobbet och barn till sin skola och förskola. Farbara vägar behövs alla dagar i veckan för att polis, brandkår, ambulans hemtjänstpersonal och barnafödande ska ta sig fram. Inte minst med tanke på att mobilnätet på många håll är så uselt att det inte ens går att ringa 112.

Dess värre är Eneroths svar långt ifrån unikt. De senaste 40 åren har våra statsråd mangrant abdikerat från sitt ansvar att leda politik som gynnar hela landet. Hettar det till ute i bygderna är mantrat, oavsett regering, att myndigheter är självständiga. Och vips så har statsråden blandat ihop ministerstyre med att inte styra alls. Det går nämligen alldeles utmärkt att beordra myndigheter att ta nya och bättre beslut, om minst fem ministrar enas om nyttan av det.

Så i väntan på ny regering kan väl fem av våra nuvarande ministrar träffas för att slå klubban i bordet och ta sina politiska chefsuppdrag på allvar. Exempelvis behöver en infrastruktur- näringslivs-, landsbygds, justitie, barn-, äldre och jämställdhets-, civil- och försvarsminister plogade vägar för att de uppdrag, som hen är yttersta ansvarig för, ska kunna utföras.

Inez Abrahamzon

Publicerad den 4 kommentarer

Diskriminering är normalläget i glesbygd

Trafikverket nya tidmätningsregler ställer till stora problem. Tanken är att förbättra kvalitén, men resultatet är att många får betydligt sämre service. Det här  ett av många exempel på hur glesbygdsbor diskrimineras.

De första snöflingorna har fallit. Höst är på väg mot vinter. Som barn brukade jag gråta när snön kom, eftersom det var så smärtsamt att inse att sommaren definitivt var över. Jag gillade inte heller att sjunga hurtiga vintervisor, det kändes helt enkelt falskt i hjärtat.

Åren har gått och jag förhåller mig annorlunda nu, men i år gör snöandet mig faktiskt också bekymrad. Ett skäl är Trafikverkets nya tidmätningsregler som innebär att de åkare som plogar har mycket tajta tidsramar. I bilarna finns gps inmonterade för att verket i realtid ska kunna se var de är och kolla att tiderna hålls. Vid förseningar riskerar åkeriet böter. Fem till tio minuter sägs kunna kosta mer än 20 000 kronor.

Konsekvensen är att avtal med vägsamfälligheter nu sägs upp på löpande band, eftersom åkarna inte hinner svänga in och röja småvägar i de områden som plogas. Istället kör de förbi. Miljösmart? Nej inte alls. Ekonomiskt, nej inte det heller. Med lite tur kan plogbilen köra tillbaka efter att de ”viktiga” vägarna plogats. Men det blir kostsamt. I vissa fall mer än dubbelt så dyrt. I mina ögon är ändå det allra värsta att staten än en gång manifesterar att det är skillnad på folk och folk.

Staten gör än en gång skillnad på folk och folk

Paradoxen med de höjda kvalitetskraven är att ett större snöfall kan göra det omöjligt för de som bor efter småvägar att åka till jobbet eller skolan. För blåljuspersonal, som polis, brandkår och ambulans, blir framkomlighet ett problem. Redan förra vintern fick hemtjänstpersonal pulsa fram genom snödrivor till vårdbehövande när fyrhjulsdriften inte räckte till. Och jag frågar mig: Vad innebär ”alla människor lika värde” i praktiken för våra beslutfattare? Ingår plogning i det paketet?

 I Sverige finns 23 000 väghållare för enskilda vägar som får bidrag för att sköta om och hålla vägarna uppe eftersom det är av nationellt intresse. De enskilda vägarna med bidrag omfattar nästan lika många mil väg som de statliga vägarna.  Vi är många som bor efter dem. Eftersom vägbidragen är små räcker de sällan både till underhåll och skötsel. Så förutom ideellt arbete, genomförs allt från bingokvällar till att boende betalar in årsavgifter. Sånt som boende efter Sveavägen aldrig ens behöver tänka på.

Varför måste vi ockupera och göra uppror för att få tillgång till det mest självklara?

Jag börjar bli så otroligt less på att ständigt känna mig nödd och tvungen att berätta det självklara: Vi som bor i glesbygd behöver ha samma grundförutsättningar som andra kan ta för givna. Hur kommer det sig att vi ständigt ska behöva samla våra skaror, ockupera och göra uppror, för att ha kvar akutsjukvård och BB-avdelningar, få vägar plogade till rimliga kostnader och ha fungerande mobilnät? Och nog är det väl rimligt att sexåringar inte ska behöva åka buss i timmar för att komma till skolan?

Förra veckan fick en doroteabo inbrott i sitt gatukök i Strömsund. Polisen i Umeå bedömde att det inte var lönsamt att åka dit. Lönsamt!
Trots att vi betalar landets högsta skatter finns tydligen inga gränser för hur toleranta vi ska vara mot tjuvar, myndigheter och ointresserade beslutsfattare. Diskriminering av glesbygdsbor har blivit normaliserat.
Inez Abrahamzon

Publicerad oktober 2018

Mer om trafikverkets plogning hittar du här! 

Uppföljande ledare om plogning:
Ministrar axla ert ansvar

Trafikverkets ointresse hämmar utvecklingen